Jag blir så glad när jag får en bok som Iris av Viktoria Myrén i min hand. Och då inte för att det är en bok som gör mig på glatt humör, utanför att det är en historia som handlar om människor av kött och blod och som verkligen griper tag. Den är dessutom mycket välskriven.
Bokens huvudperson Malva, en ung kvinna i 30-årsåldern, har flyttat med sin man Jonas till Nicaragua där han arbetar för Skanska. Malva ägnar sig åt volontärarbete, men har svårt att acklimatisera sig i det nya landet. Hemma i Sverige finns en pappa som är på väg in i en demenssjukdom, mamman Viola och systern Rosa. Det har dessutom funnits ytterligare en syster, Malvas tvillingsyster Iris, som dog när flickorna föddes två månader för tidigt. Iris död har under alla år påverkat familjen. Mamman har konsekvent vägrat att tala om det förlorade barnet och har vigt sitt liv åt sin trädgård. Malva sörjer en syster som hon aldrig fick lova att lära känna, hon vet inte ens var systern finns begravd och både Malva och Rosa känner sig oälskade av mamman, ”hon är för fan mer förtjust i sina växter än i oss”, som Rosa uttrycker det.
Boken är dels en skildring av hur det kan vara att som svensk arbeta och bo i ett sydamerikanskt land, med allt vad det innebär av kulturkrockar och värmeslag. Men det är också en skildring av djupaste sorg. I Nicaragua känner Malva för första gången i sitt liv att det är tillåtet att sörja. När hon dessutom själv blir gravid ställs allting på sin spets och Malva inser att hon måste våga möta sorgen ”förutsättningslöst och öppet”, trots att man ”inte vet vad det ska göra med en, hur det ska förändra en”.
Trots sitt mörka innehåll är det en bok som inger hopp. En bok om att man har mycket att vinna på att inte kämpa emot och i stället våga kapitulera inför det man inte förstår, oavsett om det handlar om en saknad syster eller ett land så olikt det man själv kommer ifrån.
Lillemor Åkerman
Felicia försvann har snabbt seglat upp som en av de mest efterfrågade böckerna på Varbergs bibliotek. Få har väl kunnat undgå att höra talas om Anna Wahlgrens dotters uppgörelse med en barndom kantad av bestraffningar, övergrepp, misär och alkoholism. Boken är klassad som en roman, men Felicia Feldt har sagt att, bortsett från bokens allra sista kapitel, är ”allt i boken min berättelse om sådant som har hänt” (Fokus 13-19 januari 2012). 
