Varbergs bibliotek – LITTERATURKRITIK Upplaga 2 december

Redaktionen: Ylva, Marianne, Jenny, Mia, Fredrik, Andrea, Rebecka och Lillemor

December är här och Lillemor Åkerman har till veckans upplaga läst Paradis av Sara Villius, en naken skildring av en kvinnas mest utsatta stunder i samband med en skilsmässa. I veckan presenterades också årets Augustpristagare. Den som tog hem priset för årets svenska skönlitterära bok var Ia Genberg med Detaljerna. Årets fackbok blev Jag har torkat nog många golv: en biografi om Maja Ekelöf av Nina van den Brink och till årets barn- och ungdomsbok utsågs Vi ska ju bara cykla förbi av Ellen Strömberg.

Varbergs bibliotek – litteraturkritik är ett projekt som genomförs i samarbete med Kritiklabbet och Regionbibliotek Halland. Målet är att hitta nya former för litteraturkritik och läsfrämjande och öka kunskapen om redaktionellt arbete på biblioteken i Varberg.

Andrea Johansson och Fredrik Svanå (redaktionssekreterare)

Dagens text

Lillemor Åkerman skriver om Paradis av Sara Villius

Märkt , , | Lämna en kommentar

SKARPT OM SEPARTIONENS MEST ÖMMANDE SMÄRTPUNKTER

En träffsäker roman som kan inge hopp för den som befinner sig i en kris, vilket en skilsmässa ofta innebär. Lillemor Åkerman har läst Sara Villius roman Paradis som med en förtätad prosa tar läsaren djupt ner i den själsliga smärtan men också upp mot en ljusare och sannare framtid, på andra sidan katastrofen.

I början av året gav jag mig själv ett vagt nyårslöfte – att minska intaget av svenska samtidsromaner. Dels för att en viss övermättnad har infunnit sig under senare år, dels för att det hos mig finns en längtan efter att läsa fler böcker som överraskar på djupet och som tar mig till andra världar än den jag själv befinner mig i, både bokstavligt och bildligt talat. Jag har väl lyckats hyfsat bra att leva upp till detta nyårslöfte, inte minst genom bibliotekets bokcirkel Livet i litteraturen som tagit mig till Sydamerika, Frankrike, Sydafrika och Schweiz. Annan läsning har tagit mig till Belgien, Ryssland, Belarus och Japan och jag har tack vare flera författare fått besöka andra verkligheter än min egen, inte minst den många transpersoner lever i. 

Men, när det nyligen dök upp en ny bok av Sara Villius återvänder jag mer än gärna till den svenska samtidsromanen. 2019 kom hennes otroligt vackra Madonna, en djupt existentiell berättelse om en kvinna som försöker navigera mellan rollerna som dotter, maka, mor och älskarinna, på väg mot en annalkande separation. I Paradis möter vi samma kvinna, hennes roller är de samma, bortsett från den som älskarinna, och separationen är nu bara dagar eller veckor bort. Sara Villius är verkligen reduktionens mästare. Texten är precis som i Madonna icke linjär och fragmentarisk, men bakom, under fragmenten finns en avgrund som Villius är så oerhört skicklig på att skildra.  

Huvudpersonen i Paradis har under många år klamrat sig fast vid äktenskapet och huset för att ”undvika kaos och otrygghet. Och gjorde det i alla år tills alternativet en dag verkade innehålla mindre kaos och otrygghet.” Hon söker hjälp på vårdcentralen och blir genom en förstående läkare hänvisad till en kvinnogrupp. Kvinnan inbillar sig att de andra deltagarna är mycket sjukare än hon själv. Efterhand inser hon hur långt ner på botten hon är och att det bara finns en väg framåt, och att den oundvikligen kommer att leda till en skilsmässa efter femton års äktenskap. Till en början separerar de på prov, turas om att bo med de tre barnen i huset och att bo i den tillfälligt hyrda andrahandslägenheten. Det svåra i att våga släppa taget blir ytterst påtagligt för kvinnan, samtidigt som hon anar att detta nu är ett steg på vägen och att det förhoppningsvis trots allt öppnar upp för att hon ska kunna hitta tillbaka till sig själv, eller snarare en ny, sannare version av sig själv. Dubbelheten skildrar Villius talande med sitt förtätade språk.  

Allt toapapper som går åt här. Maten som, antar jag, VÄLJS ut och handlas, läggs in i det rymliga ljusa kylskåpet och långsamt äts upp. En grapefrukt, en jordgubbsmarmelad. Att bli så synlig och tydlig. Den här blicken på sig själv som hinns med. I ensamheten. Den är en förbannelse. När ska jag slippa förbannelsen. När ska allt gå över. Jag vill inte ha det som förut men jag vill inte heller ha det så här. 

Jag tänker att kvinnan många gånger är alldeles för hård mot sig själv, i synnerhet när hon tycker att hon har försummat barnen; hon har inte sett dem, inte hört dem, inte gett dem tillräcklig omvårdnad. Samtidigt finns en viss självinsikt som förminskar skuld- och skamkänslorna något:  

Jag minns handen från undersköterskan helt lätt på mig under min första förlossning, Hon var den enda som förstod mig. Jag har tagit i mina barn på samma sätt som jag tagit i mig själv, Slarvigt, för givet, hårt. 

Med den egna läkningen kommer sakta förmågorna tillbaka, att kunna se, höra, bry sig om och jag blir rörd av kvinnans tankar om hur snäll hon ska vara mot sina barnbarn; hon litar trots allt på att förmågan att älska och bry sig om finns där, om än så länge i det fördolda, men inte utan inslag av sorg i relation till de egna barnen: ”De är redan stora när jag äntligen är här.” 

När tillvaron blir allt för outhärdlig söker sig kvinna till sin trädgård och till naturen. Där finns bevisen för att livet har sin gilla gång, att ur det som bryts ner växer det sakta upp något nytt. Berättelsen spänner över ett år, börjar i höst och slutar i sommar. Till slut kommer vändpunkten: ”En morgon är jag inte längre rädd. Tvärtom känner jag hopp, en ja NYFIKENHET på detta nya. Som jag inte vet hur det kommer bli, bara att det kommer bli annorlunda. Och det räcker.”  

I Paradis har kvinnan kommit längre i sin sorgeprocess än i Madonna och de som har gått igenom en skilsmässa kommer att känna igen sig i Sara Villius text. Det får mig att fundera över hur personlig eller till och med privat man får vara när man skriver om litteratur, som litteraturkritiker eller som i mitt fall, skribent tillhörande en kritikredaktion knuten till ett bibliotek. Jag inser att det blir svårt för mig att skriva om Paradis, och framför allt avsluta den här texten, utan att åtminstone nämna att berättelsen till viss del speglar mina egna erfarenheter. Det gör att läsningen ibland gör ont, men den påminner mig också om att det går att komma ur en kris, hur smärtsam den än må vara, som en mer hel människa. För den läsare som just nu befinner sig i kris, kan Sara Villius text med all säkerhet inge hopp. Återigen har svensk samtidsprosa, genom Sara Villius fantastiska roman, visat på skönlitteraturens magiska kraft, att skrivande och läsande kan vara en del i en läkningsprocess.  

Lillemor Åkerman

Paradis
Sara Villius
Norstedts, 2022
Roman, 198 s.

Märkt , , | 1 kommentar

Varbergs bibliotek – LITTERATURKRITIK Upplaga 25 november

Redaktionen: Fredrik, Lillemor, Andrea, Rebecka, Jenny, Marianne, Mia och Ylva.

Sista fredagen i november är här. Veckan har bjudit på vinterns första snö och vi närmar oss första advent. Ylva Lyshag har till veckans upplaga läst Färskt vatten till blommorna, en värmande roman som på det relativt nystartade förlaget Éditions J’s webbsida beskrivs enligt följande: ”Nr 1 på franska och italienska bästsäljarlistor och utnämnd till Italiens mest populära ”lockdown-roman” – Färskt vatten till blommorna är en förtrolig och innerlig roman om en kvinna som envisas med att tro på lycka mot alla odds.” Förlaget riktar in sig på att översätta just fransk litteratur.

Lillemor Åkerman skriver också en notis om Moa Herngren och hennes verk. Moa Herngren är författare, journalist och manusförfattare och för den som vill komma och lyssna till henne besöker hon Stadsbiblioteket på en kulturfrukost lördagen den 3 december kl 9.30 där Lillemor Åkerman är moderator. Biljetter kan bokas här: https://secure.tickster.com/sv/jkb64cw4heu20b3/products

Varbergs bibliotek – litteraturkritik är ett projekt som genomförs i samarbete med Kritiklabbet och Regionbibliotek Halland. Målet är att hitta nya former för litteraturkritik och läsfrämjande och öka kunskapen om redaktionellt arbete på biblioteken i Varberg.

Andrea Johansson och Fredrik Svanå (redaktionssekreterare)

Dagens texter

Ylva Lyshag skriver om Färskt vatten till blommorna av Valérie Perrin

Lillemor Åkerman skriver om Moa Herngren

Märkt , , , | Lämna en kommentar

LYCKA MOT ALLA ODDS

Ylva Lyshag har läst Valérie Perrins bok Färskt vatten till blommorna. En bok fylld av värme och humor och om konsekvenserna som följer av människors handlingar. 

Färskt vatten till blommorna, skriven av Valérie Perrin, född 1967 gör att jag förflyttats till Bourgogne, där hon växte upp. Boken har blivit en stor succé och sålts i en miljon exemplar i Frankrike, översatt till 30 språk. Hennes debutbok, De bortglömda söndagarna, (Les oubliés du dimanches, 2015) blev en bästsäljare och vann läsarnas och mediernas pris i Frankrike. Hon skriver nu på en tredje roman, som ska heta Trois (tre). I Färskt vatten till blommorna inleds varje kapitel med en tillhörande strof exempelvis Det är orden de aldrig sa som gör de döda så tunga i kistorna eller Livet är blott en lång förlust av allt det vi älskar. Dessa inledningsstrofer är värda en bok för sig.  

Berättelsen drar in mig i Violette Toussains liv med hennes arbete som kyrkvaktmästare med tillbakablickar och nutid om vartannat. Den filosofiska och starka kvinnan och huvudpersonen Violette arbetar i Brancion-en-Chalon, i Bourgogne, sedan tjugo år.  Som nittonåring har hon blivit kär i Philippe, hon blev gravid och gifte sig av den anledningen. Vid den tiden ordnar Philippes pappa arbete som banvakter åt dem. Arbetet består av att fälla upp en bom när tåget kommer, efter tågtidtabellen.  Efter ett tag försvinner Philippe från Violette och deras dotter Léonine. Vart tog han vägen?  
Vi kastas tillbaka och får ledtrådar hela tiden. Språket är målande, varierat och tydligt. Förklaringar till beteenden kommer vartefter. 

Violettes uppväxt har varit ostadig. Hon bytte fosterfamilj ofta och det har gjort att hon inte fäster sig vid någon. En liten bit in i boken får Violette besök av en man som ska begrava sin mor på kyrkogården. Moderns aska ska läggas bredvid en man som han aldrig hört talas om när modern levde. Han är förbryllad. 

 – God dag, jag ber om ursäkt att jag stör så tidigt. 
Det är fortfarande mörkt och kallt. Bakom honom ser jag att natten har lagt ett frosttäcke. Det stiger rök ur munnen som om han tagit ett bloss i den gryende dagern. Han luktar tobak, kanel och vanilj. 

Violette är analfabet och rädd att Philippe ska märka det. När han ger sig ut på sin dagliga motorcykel- och älskarinnarunda drar hon fram en bok och tränar läsning.  Deras dotter Léonine vill läsa och Violette bestämmer sig för att lära sig innan hon har börjat skolan. Violettes sätt att beskriva kärleken till hennes dotter är fantastisk. Léonine var det dagliga överflödet säger hon och ett helt kapitel är en fantastisk hyllning till henne. 

I berättelsens största del arbetar den sympatiska Violette på en fin gammal kyrkogård med hundraåriga lindar som doftar om våren. Hennes hem är där. Med hennes kollegor, de tre bröderna: Nono som inte klarar av att begrava barn, Gaston som krossar allt i sin närhet och Elvis som kan alla Presleys låtar utantill. Ytterligare tre män arbetar i bårhuset. Jag får lätt en känsla för karaktärerna. Det berättas om minnen från begravningar – ett när de anhöriga hade slagsmål så hårtestarna rök, ett annat där det är fest till midnatt när Marcel Gambini blir begraven. Det är närhet till de döda människornas historia i berättelsen, det är minnen ur deras liv. En anhörig besökare ställer sin radio på makens grav – för att han ska få höra nyheterna! 

Den här boken innehåller mycket värme och humor samtidigt som människorna har det svårt på olika sätt. I gemenskapen blir människorna lite stabilare inför sorgerna de bär. Valérie Perrin låter olika människors livsöden mötas och skiljas och det är inte en bok som följer en kronologisk tidsordning och det är inte något negativt. Det blir en livsberättelse, ett pussel av tankar, reflektioner, olika livsskeenden, händelser i livet och mycket om att stå till svars för sina handlingar och dess konsekvenser. Boken berättar om kärlek och tvivel, passion, sorg, våld och hämnd. I mötet med andra nystas sanningar fram, berättelser som förklarar det tidigare. Ända tills den överraskande sanningen kryper fram.  

Innan Violette får jobb som kyrkovaktmästare arbetar Sascha där. Han har en svår livshistoria som han har lärt sig hantera och är en person som alla borde möta i sitt liv. Han “räddar Violettes liv” som hon uttrycker det själv – han är brutalt uppriktig mot henne, mjuk, kärleksfull mot blommor och människor. Om hon inte har fäst sig vid någon tidigare, gör hon det vid honom, som vän en tid. Hon återfinner hans sidor i någon annan senare i livet. 

I slutdelen på boken upplever hon under en stund stor glädje:   

Är det här ungdomen? Är det möjligt att lära känna den när man är nästan femtio år? Jag som aldrig har haft någon, kan jag ha hållit den i tryggt förvar utan att veta om det? Skulle den inte ha lämnat mig? Skulle den dyka upp idag, på en lördag? På bröllop i Auvergne? Med en familj som inte är min? 

Det är lätt att känna med huvudpersonen Violette. Nästa gång jag går över en kyrkogård ska jag påminnas om Violettes historia och det som är viktigt i livet.  

Jag drog ifrån gardinerna och öppnade fönstren. Jag gick ner till köket, satte på tevatten och vädrade rummet. Till sist gick jag ut i trädgården igen. Till sist gav jag färskt vatten till blommorna. 

Ylva Lyshag

Färskt vatten till blommorna
Valérie Perrin
Översättning: Sara Gordan 
Èditions J, 2022
Roman, 473 s.

Märkt , , , | 1 kommentar

POPULÄR RELATIONSSKILDRARE PÅ BESÖK

En trovärdig skildrare av tunga ämnen i vanliga människors liv, ur olika perspektiv och oberoende av ålder eller kön. Så beskriver Lillemor Åkerman författaren, journalisten och manusförfattaren Moa Herngren som besöker Varbergs stadsbibliotek.

I intervjuer har Moa Herngren berättat att hon som barn var en riktig bokslukare och tidigt drömde om att bli författare. Efter att som artonåring skickat in dikter till ett förlag och blivit refuserad fortsatte hon att under flera år skriva på sin kammare. 2005 bidrog hon med en text om att leva som ensamstående mamma i antologin ”Uppdrag: familj”. Redan här verkar hon ha satt agendan för sitt skrivande – att skildra såriga relationer, inte minst familjerelationer. I en lång rad böcker för både unga och vuxna, från debuten ”Allt är bara bra, tack” 2007 till senaste romanen ”Skilsmässan” och inte minst i TV-serien Bonusfamiljen, har hon skildrat många av de svårigheter vi alla utsätts för i större eller mindre utsträckning under livets gång. Alkoholism, övermäktiga krav, destruktiva relationer, svajiga äktenskap, skilsmässor, svartsjuka, bonusfamiljer, konflikter mellan barn och föräldrar, jobbiga svärföräldrar, viktproblem. Tunga ämnen som Moa Herngren, ur olika människors perspektiv, skildrar med varsam hand på ett trovärdigt sätt, där det finns stora möjligheter till identifikation för läsaren. Hon har en förmåga att krypa in i de olika karaktärerna och skildra det som händer inifrån, oavsett om det handlar om män eller kvinnor, unga eller äldre. Utan att ha läst alla hennes böcker tycker jag mig se humorn mer närvarande i TV-serien Bonusfamiljen än i hennes böcker. I böckerna finns ett annat mörker, men där läsaren i förvisso öppna slut ändå kan läsa in att det kommer att gå bra.  

Den tredje december besöker Moa Herngren Varbergs stadsbibliotek för ett författarsamtal kombinerat med frukost. Då kommer jag nog att fråga Moa Herngren om hon tycker att hennes böcker ryms inom genren feelgood. Jag är också nyfiken på hur det känns att skriva fram en mindre sympatisk karaktär, till exempel kvinnan Åsa i romanen ”Svärmodern” som jag själv upplevde som oerhört störande eller hur det känns att skriva utifrån ett manligt perspektiv. Jag läser inte Moa Herngrens böcker som självbiografiska men anar ändå att hon genom åren hämtat inspiration från sitt eget liv, vilket säkert är en bidragande orsak till att hennes romaner känns mycket trovärdiga. Men utöver det, varifrån får hon inspiration till alla olika berättelser? Det vill jag också samtala med henne om. 

Är du också nyfiken på Moa Herngrens böcker och författarskap? Boka din biljett på biblioteket.varberg.se eller ring 0340 -88 60.  

Lillemor Åkerman

Märkt , | 1 kommentar

Varbergs bibliotek – LITTERATURKRITIK Upplaga 18 november

Redaktionen: Ylva, Marianne, Jenny, Mia, Fredrik, Andrea, Rebecka och Lillemor

Idag fredag är det exakt 100 år sedan Marcel Proust lämnade jordelivet. Han avled 18 november 1922 men har fått evigt liv tack vare sin berömda romansvit På spaning efter den tid som flytt som Jenny Persson har läst. Visst blir man lite sugen på madeleinekakor och lindblomste?

Lillemor Åkerman har läst John Ajvide Lindqvist senaste roman Skriften i vattnet. Han har förekommit mycket i pressen senaste tiden då han erbjudits skriva fortsättningen på Millenium-serien men sedan refuserats. 

John Ajvide Lindqvist och hans hustru Mia Ajvide kommer till Varbergs stadsbibliotek den 25 november för att berätta om sina böcker och sitt författarskap. Boka biljett senast 23 november på http://bibliotek.varberg.se eller ring 0340-88600 (Varbergs stadsbibliotek). Pris 80 kronor inkl. förtäring.

Varbergs bibliotek – litteraturkritik är ett projekt som genomförs i samarbete med Kritiklabbet och Regionbibliotek Halland. Målet är att hitta nya former för litteraturkritik och läsfrämjande och öka kunskapen om redaktionellt arbete på biblioteken i Varberg.

Andrea Johansson och Fredrik Svanå (redaktionssekreterare)

Dagens texter

Jenny Persson skriver om På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust

Lillemor Åkerman skriver om Skriften i vattnet av John Ajvide Lindqvist

Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

PÅ SPANING EFTER PROUST

Under ett års tid har Jenny Persson rört sig i Marcel Prousts värld, i sekelskiftets Frankrike. Det är njutbar läsning, även om det ibland blir lite för mycket av långrandiga societetsbjudningar. Jenny jämför att läsa Proust med att promenera i en skog, ibland är det snårigt och det är svårt att ta sig fram, men sedan finns den där – den solbelysta gläntan där alla sinnen får sin belöning. 

Med stigande ålder har mitt intresse för att läsa klassiker ökat. I samband med 150-årsjubileet av Marcel Prousts födelse förra året tänkte jag att det vore passande att ta mig an hans romansvit På spaning efter den tid som flytt. En svit som ofta benämns som det bästa romankonsten har att uppbåda. Under ett drygt års tid har jag haft nöjet, men också uthålligheten, att ta del av Prousts drygt 3000 sidor långa livsberättelse, uppdelad på sju band. 

På spaning handlar om berättaren Marcel (två gånger under hela romansviten nämns hans namn) som växer upp i Paris runt sekelskiftet. Marcel är en vad man idag troligtvis skulle kalla ett högsensitivt barn som inte kan somna utan en godnattkyss från sin mor. Han tillbringar sina barndoms somrar i Combray där Marcel som pojke blir blixtförälskad i familjevännen Swanns dotter Gilberte, en olycklig och obesvarad förälskelse som upphör först då han som ung man beger sig till badorten Balbec där han möter Albertine. Deras relation präglas av smärta och svartsjuka och slutar tragiskt. I Balbec lär han också känna den unge adelsmannen Robert De Saint-Loup som kommer att bli hans bästa vän och som ger Marcel tillgång till societeten som han beundrat på avstånd. I denna överklass finns färgstarka personligheter som Proust beskriver på ett psykologiskt mångfacetterat sätt, ömsom elakt, ömsom empatiskt, och ofta överraskande roligt. Gång efter gång under läsningen slås jag av vilken fantastisk människokännare Proust är. Jag hade kunnat skriva spaltmeter om det fascinerande persongalleri som vi möter i böckerna, men låt mig nöja mig med att kröna den flamboyante baron de Charlus som den färgstarkaste personlighet jag mött i litteraturens värld.  

Det finns flera återkommande teman i sviten. Proust var homosexuell och även om han låter berättaren i På spaning dras till kvinnor är flera av de romanfigurer som omger honom inbegripna i samkönade relationer. Detta beskrivs på ett icke-dömande sätt, vilket var riskfyllt med tanke på att homosexualitet var förbjudet under Prousts livstid. Att Proust var av judisk börd speglas också i romanerna. Ett av de ständigt återkommande diskussionsämnena under bjudningarna är Dreyfusaffären och i dessa samtal avslöjas den franska societetens relation till judar och hur fördomsfullt de betraktas. Proust har även många intressanta utläggningar om musik och konst i sin svit, men till syvende och sist är det tidens gång, alltings obeständighet och människans relation till minnet som är de stora underströmmarna genom svitens alla delar.  

Hur var det då att läsa Proust? För mig var det överraskande njutbart, jag hade förväntat mig att det skulle vara mer ogenomträngligt än det var. Jag ska erkänna att den dubbeldos av franskt societetsliv som man får i den tredje delen, Kring Guermantes, som endast består av två långa bjudningar och som ironiskt nog är den mest omfångsrika volymen i serien, till slut tråkade ut mig. Men i backspegeln förstår jag att det är under dessa bjudningar som de – ofta passivt aggressiva – relationerna mellan de olika societetsskikten utkristalliseras och det är också här som de illusioner som berättaren har om denna upphöjda societet och som han så länge har åtrått att få bjudas in till, börjar raseras. Markisinnorna, furstinnorna, grevarna och baronerna framstår som de avundsjuka, småaktiga människor av kött och blod som de är, inte som de ouppnåeliga gudar de tidigare framstått som i berättarens längtansfulla blickar när han som utomstående tittade in.  

I en understreckare i Svenska Dagbladet beskriver Jan Berglin Prousts verk som en vidsträckt skog. Det är en bra liknelse tycker jag, att läsa Proust är som en skogspromenad. Ofta är det vackert och njutbart, ibland är det snårigt och man fastnar i de långa vindlande meningarna som består av bisats efter bisats så att man måste läsa både två och tre gånger för att förstå. Men plötsligt belönas man genom att befinna sig i en solbelyst glänta. Dessa gläntor är de förtätade ögonblick när berättaren drabbas av slående epifanier, upplysta ögonblick som beskrivs på ett samtidigt exakt men ändå oväntat sätt och som tar hjälp av alla sinnen. Som när berättaren här befinner sig i ett hotellrum i badorten Balbec, och familjens trofasta hushållerska Francoise väcker honom. Vilken annan författare än Proust kan likna en vacker sommardag vid en balsamerad mumie? 

När klockan blev tolv kom äntligen Francoise. Och i detta Balbec dit jag längtat därför att det i min föreställning hade tett sig som ständigt stormpiskat och dimhöljt, hade vädret under flera månade varit så oföränderligt strålande att jag dag efter dag när Francoise öppnade fönstret kunnat söka och ofelbart finna samma solbelysta fält på en vinkel av husväggen, alltid av exakt samma färg och snarare enformig som en livlös och konstgjord emalj än upplivande som ett tecken på sommarens prakt. Och medan Francoise tog bort nålar och tygstycken från fönstret och drog ifrån gardinerna tycktes mig den sommardag hon avtäckte lika död och lika tidlös som en praktfull, tusenårig mumie, vilken vår gamla tjänarinna försiktigt befriade från dess lindor för att visa fram den där den låg balsamerad i sin gyllene klädnad. 

Det går inte att skriva om Proust i svensk kontext utan att nämna översättaren Gunnel Vallquist. Hon inledde sin översättning 1950, i ett benedikterkloster i Frankrike. Sista delen i sviten publicerades på svenska 1982, således levde Vallquist i över trettio år med Prousts storverk. Det finns de som anser att hon ibland överträffade Prousts ursprungliga formuleringar i sina översättningar. En intressant detalj är att hon endast använde sig av ord som var gångbara före 1920. Hennes översättning är sannerligen ett storverk i sig. 

Tidigare i år upptäckte jag till min glädje att författaren och kritikern Carl-Johan Malmberg var aktuell med essäboken Lyckans gåta om just Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Således blev det Malmbergs bok jag plockade upp efter att ha läst ut den sista delen. Den oerhört beläste Malmberg håller upp Prousts romansvit såsom en diamant mot ljuset och visar på alla dess fasetter. Hans essäer gav mig många nycklar och både breddade och fördjupade min läsupplevelse, jag är djupt tacksam över Malmbergs insiktsfulla guidning. 

Sista delen i sviten, Den fångna tiden, består bland annat av en trollbindande och oförglömlig episod där berättaren, efter att ha tillbringat många år på sjukhem, går på en bjudning där han träffar sina gamla bekanta. Berättaren uppfattar det som en maskerad där han knappast känner igen gästerna, alla verkar ha skrudat sig till gamlingar. Det är också i sista delen som berättaren kommer till insikt om att meningen med hans liv är att göra det till konst. Det liv han levt och de minnen det består av ska omvandlas till litteratur. Således är det som om allt börjar om, det vi har läst är just den berättelse som vår huvudperson bestämt sig för att skriva. Kanske kan detta ses som en uppmaning att här börja om och läsa sviten en andra gång.  

Det kanske jag gör en dag.   

Jenny Persson

På spaning efter den tid som flytt, del 1-7 
Marcel Proust 
Översättning: Gunnel Vallquist
Albert Bonniers förlag, 1964-1982 
Roman, drygt 3000 s.

Märkt , , , | 1 kommentar

MILLENNIUMDISS BLEV THRILLERHISS

Med den nya boken Skriften i vattnet visar John Ajvide Lindqvist prov på att han inte bara bemästrar skräcklitteraturen utan även thrillergenren. Lillemor Åkerman har med behållning läst denna fartfyllda historia där såväl världsomspännande politik som humoristiska inslag står att finna. 

Jag har sedan barnsben haft en förkärlek för realistiska berättelser och varken fantasy eller skräck har lockat mig. John Ajvide Lindqvists debutroman, Låt den rätte komma in (2004), var nog mitt första möte någonsin med en roman om vampyrer och något av en ögonöppnare; vampyrer behöver verkligen inte stå i vägen för en riktigt bra berättelse! I Låt den rätte komma in finns det dessutom gott om realism och för mig var det i första hand den trettonårige Oskar och hans dröm om att kunna hämnas på sin plågoande Jonny, om än med hjälp av vampyrflickan Eli, som fängslade mig. När boken kom hade jag som nyutexaminerad precis börjat arbeta på ett skolbibliotek i en grundskola och kom ihåg att jag under någon utbildningsdag med litteraturvetaren och kritikern Lena Kjersén Edman berättade om hur denna roman drabbat mig, men att jag var tveksam till om det var en bok som passade att sätta i händerna på unga läsare. Absolut var svaret, varför inte!? Det stärkte mig i att våga välja mörka berättelser, och då inte bara för min egen läsning, ett drag jag hållit fast vid under alla år – fråga bara deltagarna i mina bokcirklar genom åren!  

Med Låt den rätte komma in öppnade Ajvide Lindqvist upp för en ny syn på skräck i litterär form, det blev plötsligt mer rumsrent att läsa om vampyrer, zombies och andra skräckinjagande varelser. Ajvide Lindqvist kan det här med traditionell skräck, men kan också skriva väldigt, väldigt bra om den största skräcken av alla, den att mista personer vi älskar. Han har genom åren gett ut flera romaner, den ena mer otäck än den andra, till exempel Hanteringen av odöda, Människohamn, Lilla stjärna och trilogin Platserna, men också flera novellsamlingar. Gemensamt för hans böcker skulle kunna vara att de bitvis är så otäcka att man måste ha starka nerver för att kunna fortsätta läsa, men också att de är svåra att släppa. Ajvide Lindqvist kan verkligen hantverket och gestaltar i skräckromanens form spännande och drabbande människoöden men också det mörker som finns inom oss alla. 

Under senare år har Ajvide Lindqvist närmat sig realismen med romanerna Vänligheten och Verkligheten. Med sin senaste bok, Skriften i vattnet, tar han steget in i kriminallitteraturen – och det gör han med bravur och en stor portion humor. Turerna bakom Skriften i vattnet är i sig underhållande. Ajvide Lindqvist erbjöds att ta över stafettpinnen efter David Lagercrantz och fortsätta berättelsen om Lisbeth Salander och Micke Blomkvist. En utmaning, javisst men också spännande och på sikt troligtvis oerhört lukrativt. Boken skrevs, men till slut, efter både positiva och negativa kommentarer från alla inblandade på utgivningsnivå, gick uppgiften i stället till Karin Smirnoff. Nu är ju inte Ajvide Lindqvist den som går och blir bitter, utan han tog nya tag och stöpte om berättelsen med två nya karaktärer, före detta polisen och numera deckarförfattaren Julia Malmros och den mycket yngre Kim Ribbing, svårmodig datanörd med traumatiska upplevelser i bagaget. Inte nog med det. Julia Malmros har även hon fått i uppdrag att skriva en fortsättning på Milleniumserien, med titeln Sandstorm, men boken ratas till slut för att handlingen enligt förläggaren inte känns ”relevant”. Julia Malmros lämnar förhandlingsbordet med orden: “I’m leaving the table. I’m out of the game.” Hon reser sig dock snabbt och tar nya tag. Något säger mig att det inte är helt osannolikt att Ajvide Lindqvist själv uttalade, eller i alla fall tyst tänkte, dessa bevingade ord vid sin strandade förhandling. 

Åter till Skriften i vattnet, första delen i en serie vid namn Blodstormen. Den inleds på klassiskt deckarvis med en prolog. Midsommarafton 2019 blir sex människor brutalt nermejade under en lunch ute på ön Knektholmen i Stockholms skärgård. De som mördas är värdparet Olof och Gabriella Helander, den kinesiske affärsmannen Chen Bao och hans hustru Chen Min samt Cédric Montaigne, EU-parlamentariker med ansvar för samordning av klimatarbetet mellan unionens medlemmar, och hans hustru Suzanne. Den enda som mirakulöst överlever är paret Helanders tonårsdotter Astrid, en vilsen veganaktivist som efter massakern blir intagen på en psykiatrisk klinik, där även Kim Ribbing varit inlåst.  

Julia Malmros är barndomsvän med Olof Helander och har en stuga på Tärnö, inte långt från Knektholmen. Julia och Kim, som hon sedan en tid har någon slags amorös relation med, firar midsommar på Tärnö och blir öronvittne till massakern och ger sig snabbt av med båt till Knektholmen, då Julia anar att det kan vara Olofs familj som är drabbad. När det sedan visar sig att det är Julias före detta man, Jonny Munther, som leder spaningsarbetet, dras Julia och Kim mer än villigt in i jakten på mördarna. Julia är ju före detta polis och en duktig sådan, och Kim, han är en hacker av rang. 

Inledningsvis är intrigen i Skriften i vattnet rätt invecklad, med både norska, kubanska och kinesiska aktörer. Det antyds både miljöbrott och penningtvätt, allt med storpolitiska konsekvenser och som sig bör i en thriller är det inte alls självklart hur allt hänger ihop. Jag tycker att boken tappar lite i intensitet ungefär halvvägs då Kim ger sig av på en resa till Kuba några månader innan blodbadet på Knektholmen, men snart plockar Ajvide Lindqvist skickligt upp bollen igen och avslutar boken i ett smått osannolikt crescendo som skulle göra sig bra på film. Boken är också underhållande, det finns en slags typisk Ajvide Lindqvist-humor som jag gillar skarpt och det märks att han har haft roligt när han skrev den. Om Skriften i vattnet kommer som ljudbok hoppas jag att det blir författaren själv som läser in boken. Jag har lyssnat på andra inläsningar där hans lite släpiga stockholmska alltid ger berättelserna en extra dimension. Jag håller också tummarna för att serien Blodstormen blir en framgång för Ajvide Lindqvist, både för att jag önskar honom fler läsare och ett rejält gage. Jag har ingen aning om varför Polaris i slutändan tackande nej till Ajvide Lindqvist Milleniumbidrag, men anar att hans version kanske helt enkelt var lite för rolig.  

Skriften i vattnet är nominerad till Årets bästa kriminalroman 2022 av Svenska Deckarakademin. Fredagen den 25 november besöker John Ajvide Lindqvist och hans hustru Mia Ajvide Varbergs bibliotek för mingel och uppläsningar. Mia Ajvide har både skrivit romaner och poesi, tillsammans har hon och John gett ut den roliga boken Alternativa fakta om fåglar och även en barnbok. 

Lillemor Åkerman 

Skriften i vattnet 
John Ajvide Lindqvist 
Ordfront förlag, 2022 
Thriller, 472 s. 

Märkt , , , | 1 kommentar

Varbergs bibliotek – LITTERATURKRITIK Upplaga 11 november

Redaktionen: Ylva, Marianne, Jenny, Mia, Fredrik, Andrea, Rebecka och Lillemor

Fredag igen och den här veckan har Lillemor Åkerman skrivit om Lina Wolffs Augustnominerade bok Djävulsgreppet. Hon beskriver den som ”den ultimata skildringen av en passionerad relation som snabbt förvandlas till dess motsats”.

I måndags offentliggjordes vilka två författare som får årets kritikstöd av Region Halland. Kritikredaktionen är ombedd att skriva texter om deras respektive verk, läs mer om detta på https://www.regionhalland.se/nyheter/de-far-arets-kritikstod-for-forfattare/

För övrigt har Lillemor och Andrea deltagit i konferensen ”Mötesplats Profession – Forskning 2022”, som arrangeras av Svensk Biblioteksförening och Bibliotekshögskolan i Borås, för att tala om biblioteken i Varbergs två pågående projekt Garanterat bra böcker i Varberg och Redaktionell praktik och litteraturkritik på bibliotek.’

Varbergs bibliotek – litteraturkritik är ett projekt som genomförs i samarbete med Kritiklabbet och Regionbibliotek Halland. Målet är att hitta nya former för litteraturkritik och läsfrämjande och öka kunskapen om redaktionellt arbete på biblioteken i Varberg.

Andrea Johansson och Fredrik Svanå (redaktionssekreterare)

Dagens text

Lillemor Åkerman skriver om Djävulsgreppet av Lina Wolff

Märkt , , | Lämna en kommentar

DOIN’ THINGS THAT YOU DON’T UNDERSTAND

Lillemor har drabbats av Lina Wolffs senaste bok Djävulsgreppet. Det är en av årets största läsupplevelser, skriver hon, där huvudpersonen reser till Florens och fångas in i en destruktiv relation. Hur får man insikt om de manipulativa signalerna?  

Alla som inte var alltför unga i slutet av 1980-talet minns nog mordet på tio-åriga Helén i Hörby. Ett mord som länge var olöst och mycket uppmärksammat i både TV, radio och tidningar. Först långt senare, 2004, kunde en misstänkt man knytas till brottet genom DNA-fynd. Under många år trodde alla att det var någon utomstående långt bort ifrån, som hade begått det fruktansvärda dådet, men det visade sig vara en man från trakten. En person som påverkades mycket starkt av händelsen är Lina Wolff, författare till boken Djävulsgreppet, som växte upp i Hörby inte långt från mördarens hem. Dådet och dess påverkan på invånarna i det lilla samhället är en av ingångarna till Wolffs nya roman, dock inte i bemärkelsen att den handlar om mordet på någon ung flicka, som är så vanligt inom viss litteratur. Snarare är den ett försök att förstå de krafter som kan få människor att begå monstruösa eller irrationella handlingar. I Wolffs bok får dessa krafter symboliseras av mycket potenta inre demoner. En annan inspirationskälla är Lina Wolffs eget liv. Djävulsgreppet är inte självbiografisk, om den vore det skulle Wolff definitivt inte ha kunnat skriva den här boken med tanke på hur den slutar, men hon bär på erfarenheter som hon har omgestaltat till stor litteratur. Det var längesedan jag blev så drabbad av en roman. Jag kan utan att överdriva beskriva det som att Wolff höll mig i ett djävulsgrepp under läsningen, samtidigt som jag hade riktigt roligt och romanen blir för mig en av årets största läsupplevelser.  

Djävulsgreppet kan kortfattat beskrivas som den ultimata skildringen av en passionerad relation som snabbt förvandlas till dess motsats, med inslag av självförnekelse, hat, manipulation och våld. Det är dock ingen självhjälpsbok med ett uttalat mål att beskriva hur man tar sig ur en destruktiv relation. Tvärtom – Wolff skildrar snarare att så här kan det gå om du inte ger akt på eventuella varningstecken.  

Huvudpersonen i Djävulsgreppet är en kvinna som reser till Florens, på enkelbiljett. Hon ”kommer från en mycket karg plats” och har lämnat ett jobb som höll på att förstöra henne. I Florens blir hon golvad av värmen och skönheten och en man hon lär känna, och tänker att han

kan vara den som hjälper henne in i detta nya. Från takterrassen sträcker de ockrafärgade tegeltaken ut sig framför dem och Florens från ovan tycks vara andra chakrats stad. Andra chakrat är underlivet och dess färg är orange. Orange, ockra, en av denna stads helt självklara färger. Allt stämmer, tänker hon, allt stämmer, äntligen stämmer allt.

Till en början är det en passionerad relation utan större bekymmer, där det kanske till och med är kvinnan som har ett visst övertag, om inte annat så utifrån sin skönhet. Hon beskriver å andra sidan mannen som en ”harmlös liten tjockis”, någon hon med liv och lust går in för att förändra till det bättre. I takt med att relationen fortskrider ändras maktförhållandena och en svår, inre sjukdom drabbar kvinnan, svartsjukan. Hon börjar erfara en mycket stark rädsla för att förlora mannen, hon minns hur han ”till en början värmde den bottenfrusna jorden inom henne, hur han tinade upp henne, likt en vårsol över en vinterträdgård” (en av bokens få lite sentimentala passager) och denna underbara känsla vill hon till varje pris inte förlora. Hon blir som besatt av att knyta honom hårdare till sig, något mannen utnyttjar till sin fördel, vilket i sin tur förstärker kvinnas upplevelse av underlägsenhet och hon dras ännu djupare ner i ett oroväckande förvirringstillstånd. Hon vet att hon inte längre är sitt riktiga, förnuftiga jag och kämpar emot:

För ett ögonblick ser hon framför sig hur det friska inom henne vinner, hur hon reser sig, tar sin väska och åker till ett hotell. Men i verkligheten sitter hon kvar, tänker att det måste finnas ett sätt. Han måste kunna vara bara hennes. Hon vet inte hur, men något sätt måste det finnas.

Men hur hon än försöker tänka klart och agera rationellt förstärker mannen och hans ”demoner” sin makt och sitt grepp över kvinnan. För egen del skyller hon på köttet, att det är den förbannade lusten, åtrån, som gör henne blind och svag. 

Djävulsgreppet ger inte någon svartvit bild av en destruktiv relation där han är ond och hon är god. Det finns manipulation från bådas håll, åtminstone inledningsvis och kvinnan inser att hon har ett visst ansvar för hur relationen utvecklas. Men, vid en viss tidpunkt kan ansvaret inte längre delas lika. Vid en viss tidpunkt har manipulationen gått så långt att relationen förvandlats till att bestå av en förövare och ett offer, där offret utifrån en helt förvrängd verklighetsbild till och med tar på sig skulden för det som händer.    

Mot alla odds lyckas kvinnan lämna mannen men hamnar då ur askan i elden, vilket Wolff skildrar genom en infernalisk händelseutveckling som handlar om att kvinnan går från en bur med osynliga spjälor till en med synliga. Kanske är det också så att det är först den dagen man lämnar en destruktiv relation som det börjar bli riktigt farligt? Jag avrundar med några ord från ett samtal på årets bokmässa mellan Lina Wolff, den brasilianska författaren Emilio Fraia (som har skrivit novellsamlingen Sevastopol, omskriven här på bloggen i februari 2022) och Hanna Nordenhök under rubriken ”Drömmar och vändpunkter”. Då sa Lina Wolff något i stil med: Djävulsgreppet är inte någon självhjälpsbok om hur man tar sig ur en destruktiv relation med sinnet/livet i behåll, för det går inte. Om man inleder en relation liknande den som jag skildrar i min bok, då ska man lägga benen på ryggen och springa därifrån. På en gång!” Jag vill också nämna Wolffs (ironiska) soundtrack till boken: Stand by your man med Tammy Wynette från 1968. 

Sometimes it’s hard to be a woman 
Giving all your love to just one man 
You’ll have bad times 
And he’ll have good times 
Doin’ things that you don’t understand 

But if you love him you’ll forgive him 
Even though he’s hard to understand 
And if you love him, oh be proud of him 
‘Cause after all he’s just a man 

Till våren Kommer Lina Wolff till Varbergs stadsbibliotek för att berätta om sitt arbete som översättare av spansk litteratur, bland annat har hon gjort en nyöversättning av Gabriel García Márquez Hundra år av ensamhet. Men hon måste nog få berätta om sina egna böcker också, för vilken författare hon är! Djävulsgreppet är ju dessutom nominerad till Augustpriset. Vem vet, kanske Lina Wolff tar hem det?

Lillemor Åkerman

Djävulsgreppet 
Lina Wolff 
Albert Bonniers Förlag, 2022
Roman, 270 s.

Märkt , , | 1 kommentar