Nötskal av Ian McEwan

Ian McEwan har valt ett udda och troligtvis ganska unikt berättargrepp i senaste boken Nötskal. Protagonisten är ett foster, den tjugoåttaåriges Trudys och maken Johns blivande son. Inifrån mammans mage registrerar han det, mot en katastrof accelererande händelseförlopp, som utspelar sig strax utanför livmoderväggen. Trudy och John har sedan en tid gått skilda vägar, för att kanske återförenas någon dag framöver, åtminstone hoppas John på det. Trudy har dock inlett en relation med Johns i allra högsta grad osympatiske broder, fastighetsspekulanten Claude. Han är, enligt fostret, ”näst intill genialt andefattig, oförställbart menlös och besitter en banalitet lika fulländad som arabeskerna i Blå moskén.”

Trudy och Claude smider lömska planer om hur de ska oskadliggöra John och i förlängningen ta över hans stora hus på Hamilton Terrace, värt så där en sju miljoner pund. Men det är inte bara detta kommande fastighetsövertagande som Trudy och John ägnar sig åt, de planerar även hur de ska göra sig av med det blivande barnet genom en ”placering” någonstans. Fostret har med andra ord ett och annat att kämpa mot – dels risken att bli faderslös men också risken att även förlora sin mor.

Utöver en thrillerartad historia som slutar i ond bråd död är Nötskal även en betraktelse över tillståndet i världen med en klassisk fråga i fokus: Hur kan det komma sig att vi låter en så pessimistisk hållning breda ut sig – ”detta kännemärke för intellektuella överallt. Det gör att den tänkande klassen slipper komma med lösningar. Vi hetsar upp oss med dystra tankar i pjäser, dikter, romaner, filmer. Och numera även i kommentatorsfält. Varför lita på den här redogörelsen när mänskligheten aldrig varit så rik, så frisk och så långlivad? ” Medan man funderar på det kan man hänge sig åt dramatiken i Nötskal. Boken är spännande och trots sitt ganska dystra innehåll även underhållande, även för oss som vanligtvis undviker inte helt igenom realistiska berättelser. Det enda jag inte riktigt förstår är vad Trudy ser hos John – för han är verkligen motbjudande på alla sätt…

Lillemor Åkerman

| Märkt , ,

Finna sig av Agnes Lidbeck

Genom debutromanen Finna sig av Agnes Lidbeck har vi fått en ny, litterär Kulturman. Denna gång heter han Ivan och är författare, ”etablerad någonstans i gränslandet mellan prosan och poesin, mellan filosofin och dess politiska implikationer.” Det finns vissa likheter med Hugo Rask i Egenmäktigt förfarande, men till skillnad från Hugo finns Ivan kvar till ”the bitter end”. Nu är det ju dock inte Ivan utan hans älskarinna Anna som är huvudperson i Finna sig.

Anna är en ganska typisk svensk kvinna som jag tror många kan känna igen sig i, i alla fall delvis; även om ingen av oss lär finna henne speciellt sympatisk eller politiskt korrekt. Vi får följa Anna genom tre klassiska kvinnoroller, som mamma, som åtrådd älskarinna och avslutningsvis som, om än motvilligt, gratisarbetande vårdarinna. Genom dessa tre livets skeden förhåller sig Anna passivt aggressiv, hela tiden skådespelande utifrån hur hon vill/tror att andra ska uppfatta henne. Hon är extrem anpassningsbar, som en kameleont. Efter ha inlett sin otrohetsaffär med Ivan ser hon ”till slut ut som om hon hade annat att tänka på men som om hon tänkte på det i en målning av någon mycket tidig modernist, exempelvis den sena Schjerfbeck. Hon har lagt ifrån sig sina prydliga örhängen och skaffat koftor med mer fall och utan bandkanter.” – en för övrigt ganska typisk formulering hos Agnes Lidbeck, vars språk tilltalar mig mycket.

Agnes Lidbeck säger i en intervju att hon känner sig avundsjuk på Anna, hon är person som får vara ifred eftersom hon visar så lite av sitt rätta jag. Är man inte tydlig med vad man står för kan ingen heller komma åt en. Hon säger också att hon kan känna ilska mot beteenden som hon har sett hos andra och som har inspirerat henne till att skriva boken. Man kan t.ex. inte vara arg på sin man för att man inte är den man vill vara, vilket Anna är – var och en har eget ansvar att ta det utrymme man behöver.

Det här är en bok som skulle passa ypperligt i en bokcirkel tror jag. För det är en bok man kan spegla sig i och som säger en del om vår samtid. Agnes Lidbeck arbetar till vardags som omvärldsanalytiker, jag hoppas att hon fortsätter att rikta även sina författarögon mot omvärlden.

Lillemor Åkerman

 

| Märkt , ,

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar inleds med en terrorattack i Daesh namn mot en bokhandel i Göteborg, där en serietecknare vid namn Göran Loberg ska samtala om yttrandefrihetens gränser med ägaren Christian Hondo. Vid attacken deltar två unga män, Hamad och Amin och en ung kvinna, Nour. Den unga kvinnan är den enda av de tre som överlever attacken.

Två år senare befinner sig Nour på en rättspsykiatrisk klinik kallad Tundra, en av två högsäkerhetskliniker i Sverige. Enligt ett pass som polisen hittade efter attacken heter Nour egentligen Annika Isagel och är en belgisk medborgare som konverterade till islam som 14-åring för att kunna vara tillsammans med sin marockanske pojkvän. Hon försvann från familjen, hittades några månader senare i mycket dåligt skick i ett fängelse i Jordanien. Efter en tid hos familjen försvann flickan igen och dök så småningom upp i Göteborg, något år innan attacken.

Nour är diagnosticerad med svårartad schizofreni med psykotiska perioder och hallucinationer. Efter att ha börjat skriva en bok om sitt liv har hon bett sin läkare om att få träffa en författare vars böcker hon läst. Författaren accepterar och kommer till kliniken för att samtala med Nour och runt detta samtal utspelar sig stora delar av boken. Nour påstår att hon kommer från ett framtida Sverige där en extrem nationalism fått fäste och där många av dagens rasistiska tendenser gått från ord till handling. Alla som inte skriver under det medborgarkontrakt som staten upprättat, där det i detalj specificeras hur man bör leva för att betraktas som svensk, utpekas som Sverigefiender och förpassas till ett område kallat Kaningården där mycket speciella regler gäller. Nour berättar för författaren om det Sverige hon kommer ifrån, om föräldrarna och mammans död, om bästa vännen Liat och hur de som tvångsförpassats till Kaningården tvingas leva under förödmjukande former. Samtidigt växer författarens eget liv fram, hans egna rädslor och tankar om att kanske tvingas lämna ett land som för honom blir allt mer främmande.

Det är omöjligt att på några få rader beskriva innehållet i De ska drunkna i sina mödrars tårar. Den är skriven på ett förhållandevis enkelt med vackert, snarast poetiskt språk. Samtidigt är innehållet komplext och boken håller för minst en omläsning. Vid en andra läsning förstår jag mer samtidigt som fler frågor väcks. För mig som gillar oförutsägbara berättelser är De ska drunkna i sina mödrars tårar ändå något av en utmaning, som jag dock hoppas ska få många läsare. Jag gissar också att Johannes Anyurus bok kommer att dyka upp i diverse nomineringslistor framöver.

Lillemor Åkerman

| Märkt , , ,

Där vägarna möts av Tommi Kinnunen

Tommi Kinnunens fantastiska debutroman från 2014, Där vägarna möts, skildrar livet i en liten by i norra Finland, inte allt för långt ifrån Uleåborg. Boken utspelar sig under drygt ett hundra år, 1895-1996, mot en fond av fattigdom och krig. Kinnunen skildrar med stor inlevelse och trovärdighet tre generationer kvinnor. Äldst är barnmorskan Maria, som ensam uppfostrar dottern Lahja. Även Lahja blir till en början ensamstående mor till dottern Anna men gifter sig senare med Onni och får med honom ytterligare två barn, den blinda Helena och Johannes. Johannes i sin tur gifter sig med Kaarina, som är den tredje generationens kvinna som skildras i boken.

Även om det är tre starka kvinnoporträtt i Där vägarna möts har Lahjas make Onni en viktig plats i boken. Han är på många sätt en bra make som varken super eller slåss, men paret kan trots detta aldrig riktigt mötas. Där finns både vänskap och kärlek men Onni bär på en hemlighet som under berättelsens gång sakta avslöjas för läsaren, en hemlighet som tär på både Onni och familjen.

Där vägarna möts är en rakt igenom gripande berättelse, både vad gäller innehåll och språk. Några scener dröjer dock sig kvar lite extra efter att jag har läst klart. En av dem är bokens inledande förlossningsscen, som av vissa läsare säkert kan uppfattas som väl magstark. En annan är ett möte mellan den sträva och inte alltid så snälla Lahja och svärdottern Kaarina, när Lahja på ålderns höst behöver hjälp med allt och Kaarina bjuder henne på ett provisoriskt bad. En finare skildring av ett försök till försoning mellan två personer har jag nog aldrig läst.

Jag sörjer lite över att nu har läst klart boken. Men glädjande nog kommer det alldeles snart en fristående uppföljare, Ljuset bakom ögonen, där den blinda Helena och hennes brorson Tuomi får komma till tals. Tack och lov för det!

 

| Märkt , , , ,

Kulturfrukost med Maja Gödicke och Alexandra Sundqvist – om Barbro Hörberg

I dagarna kommer Alexandra Sundqvists biografi över Barbro Hörberg ut, med titeln Barbro Hörberg: Med ögon känsliga för grönt. Det är hennes författardebut. Tidigare har hon skrivit om musik, litteratur, serier och film i dagspress och magasin, för bland andra DN, Expressen och Sonic.

Lördagen den 1 april, under vårens andra Kulturfrukost, sätter även Kulturhuset Komedianten Barbro Hörberg i centrum. Hörberg var en förnyare som skrev säregna låtar om vanliga kvinnor och deras längtan. På sina skivor lyfte hon fram berättelser som tidigare varit marginaliserade i musiklyriken, i en tid när scenen dominerades av manliga trubadurer och textförfattare. Hon samarbetade med många av våra mest folkkära artister och författare och hann ge ut fem LP-skivor med eget material innan hon gick bort 1976, endast 43 år gammal. Den 1 april möter ni författaren Alexandra Sundqvist och Maja Gödicke, en av Sveriges mest spännande popröster just nu. Hon kommer att tolka Barbro Hörbergs låtar tillsammans med Jonas Abrahamsson.
Biljetter och mer information finns på Kulturhuset Komediantens hemsida.

Förlagsinformation om boken (Ordfront förlag):
»Det finns så många killar i Sverige för närvarande som producerar härliga, skärpta och angelägna visor. Men av kvinnor om kvinnor? Jag vill gärna fylla en sån plats. Tjejen har fått hybris.«
I en tid när scenen dominerades av manliga trubadurer och textförfattare klev Barbro Hörberg in och förnyade musiklyriken med sina säregna låtar om vanliga kvinnor och deras längtan. Genom att ständigt ifrågasätta outtalade regler, både inom musiken och inom det egna privatlivet, kämpade hon för en värld som är mer öppen, nyfiken och modig.
Här får vi följa den unga Barbro på hennes resa ut i efterkrigstidens Europa där hon som tonåring upptäcker musikens betydelse, och vidare genom livet som hårt slitande artist. Hon hann ge ut fem egna LP-skivor och samarbeta med många av våra mest folkkära artister och författare, som Lill-Babs, Georg Riedel, Lars Forssell, Beppe Wolgers och Povel Ramel innan hon gick bort 1976 endast 43 år gammal.
Barbro Hörberg: Med ögon känsliga för grönt är en tonsäker biografi om en av våra största textförfattare och artister. Men det är också en berättelse om skapande och dödsrädsla, och att aldrig sluta sträva efter att göra världen till en bättre plats.

Lillemor Åkerman

| Märkt , , , , , ,

Vitt hav av Roy Jacobsen

I Vitt hav fortsätter Roy Jacobsen berättelsen om Ingrid och hennes familj som vi läsare fick stifta bekantskap med i den fantastiska boken De osynliga. I den förra boken, som utspelade sig 1913-1928, fick vi möta Ingrid som barn och ung flicka och livet på den ensligt belägna ön Barröy. Nu har det gått ett antal år, Ingrid är 35 år och Norge är under ockupation av Tyskland. Under en tid har Ingrid levt ensam på Barröy tillsammans med sin faster Barbro, eftersom männen i familjen farit till Lofoten för att fiska. När Barbro hamnar på sjukhus tvingas Ingrid in till fastlandet för att försörja sig genom arbete på en konservfabrik. Vitt hav inleds med att Ingrid har fått nog av slitet på fabriken och hon bestämmer sig för att ensam återvända till Barröy, må det bära eller brista.

Andra världskriget, som nu är inne på sitt fjärde år, påverkar befolkningen på många olika sätt och tillvaron är om möjligt ännu svårare än i De osynliga. Ingrid har dock en stark övertygelse om att hon ska klara sig ensam på ön, även om det innebär stora umbäranden på grund av knappa omständigheter och svåra förhållanden. Efter några dagar på ön börjar Ingrid få känslan av att hon trots allt inte är ensam. Hon letar igenom ön och hittar först kvarlevorna efter några uniformsklädda män och efter ytterligare letande en man som visar tecken på att vara vid liv. Detta möte ska komma att förändra Ingrids liv på oväntat sätt.

Roy Jacobsen kan verkligen konsten att skriva vackert om svåra saker. För dig som ännu inte läst något av honom kan jag bara säga, läs!

Lillemor Åkerman

Broderi som väg till insikt och förändring

Ett potpurri av bilder från gårdagens 8 marsfirande på Varbergs bibliotek. På eftermiddagen en workshop med Janne Alise Gustavsen från Broderiakademin i Halmstad. På kvällen föreläste Elsa Agéeli om sitt eget skapande och berättade även om ett broderiprojekt i Indien som hjälpt många flickor och unga kvinnor att få mer självkänsla och lära sig ett hantverk somäven ger inkomster. Läs mer om projektet här!


 

Onsdag 15 mars – Kvinnors röster: Livsöden i det moderna Sveriges framväxt. Föreläsning med Eva Helen Ulvros

Nej jag har lappat färdigt. Jag varken lappar eller lagar åt några gubbar mer.”
Inga Blomqvist 1906-1987 (ur Kvinnors röster: livsöden från det moderna Sveriges framväxt).
Den 15 mars föreläser Eva Helen Ulvros, professor i historia vid Lunds universitet, utifrån sin bok Kvinnors röster: Livsöden i det moderna Sveriges framväxt. Kvällen ingår i föreläsningsserien Bildningsresan som Varbergs bibliotek arrangerar tillsammans med Folkuniversitetet Varberg.
Foto: Karolina Rosenqvist

Inga Blomqvist, som citeras ovan, är ett av tretton levnadsöden som porträtteras i Kvinnors röster, hon illustrerar en typisk arbetarkvinna från ett Sverige som är på väg att moderniseras. I sin bok skildrar Eva Helen Ulvros flera kvinnoöden, från sent 1700-tal till tidigt 2000-tal. Genom personliga berättelser får vi en levande inblick i Sveriges omvandling från ett stelnat ståndssamhälle till ett demokratiskt folkhem.

Vi möter kvinnor från olika samhällsklasser, rika som fattiga. Flera av dem är starka och självständiga, andra är låsta i patriarkala strukturer. Genom kvinnors brev och dagböcker, memoarer och intervjuer får vi en fantastisk inblick i förgången tid. Det unika materialet skapar en närhet som överbryggar århundraden – i politik och arbetsliv, i sociala sammanhang och kulturellt umgänge, eller i stunder av glädje och förtvivlan.

Kulturhuset Komedianten, Lilla teatern, entré 60:-. Förköp på Komediantens hemsida.

Lillemor Åkerman

| Märkt , ,

Internationella Kvinnodagen 8 mars – Broderi som väg till insikt, förändring och sammanhållning

Vi ägnar Internationella Kvinnodagen åt broderi!

På eftermiddagen blir det broderiworkshop med textilkonstnär Janne Alise Gustavsen från Broderiakademin i Halmstad. Materialkostnad 20:- betalas på plats. 14.30-17.30.
Drop-in, begränsat antal platser. Kulturhuset Komedianten, Hörnrummet.

elsa_agelii-foto-www-mahila-se18.30 föreläser textilkonstnären Elsa Agélii. Hon har ägnat tio år till ett broderiprojekt i Indien, ”Bilder kring vatten och öken”, som även finns dokumenterat i en bok med samma namn. Projektet är ett broderisamarbete med kvinnor och flickor i Rajasthans öken om deras vatten- och vardagsverklighet. Broderierna har sålts vid utställningar och andra tillfällen i Sverige och behållningen har gått direkt till att utveckla arbetet i byn.

elsaageliiElsa Agélii visar även egna broderier. Att berätta genom broderier öppnar dörrar och sinnen menar Agélii, det ger insikter, förändringsvilja och sammanhållning. Indiska broderier finns att köpa. Kulturhuset Komedianten, Lilla Teatern. Biljetter: 60:-.

 

 

Dagen är ett samarrangemang med Region Halland och Studieförbundet Vuxenskolan.

Lillemor Åkerman

| Märkt , , , , , ,

Handledning för städerskor av Lucia Berlin

handbokLucia Berlin föddes 1936 i Alaska och levde ett kringflackande liv kantat av missbruk. Hon dog 2004 och under sina 68 år hann Lucia tillägna sig så mycket livserfarenhet att det skulle kunna fylla flera livstider. Hennes pappa var gruvingenjör och Lucia växte upp i gruvstäder i Alaska och mellanvästern, men levde även en period som rik och priviligierad i Chile. I 50-talets New York hamnade hon i bohemkretsar och under 70-talet jobbade hon på en akutmottagning i San Francisco. Vid 32 års ålder hade hon varit gift tre gånger och fått fyra söner. Precis som sin mamma tampades Lucia med alkoholmissbruk och under långa perioder som ensamstående förälder försörjde hon sig som städerska, sköterska och läkarsekreterare. Till största delen jobbade hon som lärare, när hon blev äldre undervisade hon i litteratur på universitet.

Lucia publicerade sig sent i livet och gav ut tre novellsamlingar. Under sin livstid fick hon en liten men hängiven skara läsare men det var inte förrän ett urval av hennes noveller gavs ut i samlingen Handledning för städerskor 2015 (översatt till svenska 2016) som hennes författarskap uppmärksammades i större omfattning.

De flesta av novellerna är skrivna ur ett jag-perspektiv och man får en känsla av att mycket är självupplevt. Lucia Berlin skriver totalt osentimentalt och med en underliggande humor om alltifrån en ung amerikanska i privatskola i Sydamerika och hennes möte med en ung lärarinna som brinner för kommunismen, till knepen man kan ta till för att behålla jobbet som städerska hos rika familjer. Den drastiska humorn kan snabbt växla till svåra och tunga ämnen, hon skildrar även ensamheten som änka och systerns insjuknande i cancer. Det finns en värme och direkthet i hennes texter och en befriande avsaknad av skam eller bitterhet. Berlin har jämförts med de största namnen inom amerikansk novellkonst, som t ex Raymond Carver. Det är en rättvis jämförelse, men att Lucia Berlin har en helt egen unik ton framgår helt tydligt efter att ha läst denna fantastiska samling.

Jenny Persson

| Märkt , ,