17 oktober: Kultur och identitet Föreläsning med journalisten och dokumentärfilmaren Khazar Fatemi

Khazar Fatemi Foto: Stina Stjernkvist/SVT

2018 är utsett till Europaåret för kulturarv, ett EU-initiativ för att betona kulturarvets betydelse för den kulturella mångfalden och interkulturell dialog. Året ska också fokusera på kulturarvets bidrag till ekonomin och som en viktig del i EU:s förbindelser med andra länder. Med anledning av kulturarvsåret bjuder Varbergs bibliotek, tillsammans med Europa Direkt Halland, in till en föreläsning med journalisten och doumentärfilmaren Khazar Fatemi.

Khazar Fatemi är utrikesjournalist och dokumentärfilmare. Hon jobbar framför allt för Sveriges Television, men rapporterar även för det amerikanska Huffington Post och CNN. 2016 visade SVT dokumentärserien ”Kultur i Farozonen”, där Khazar Fatemi som programledare bland annat besökte Syrien, Mali, Afghanistan, Colombia, Irak och träffade människor som riskerar sitt liv för att rädda sin kultur och identitet. I serien försöker hon jämföra det hon ser och hör med sin värld för att se om hon kan förstå den bättre och säger att vi inte förstår hur lika vi är förrän vi verkligen börjar lyssna på varandra. Khazar Fatemi tillhör den kurdiska folkgruppen. Hon föddes i Iran men växte upp i Afghanistan och kom som flykting till Sverige när hon var 8 år gammal. I Varberg kommer Khazar Fatemi att, utifrån filmklipp, prata om värdet att bevara en kultur och identitet och samtidigt använda sig av kulturen för att skapa gemenskap, förståelse och hopp.

Plats: Kulturhuset Komedianten, Lilla teatern Tid: 18.30 – 20.00 Fri entré!

Tanken är att Europaåret för kulturarv ska fungera som en gemensam kommunikationsplattform för att belysa redan pågående och planerade projekt men också som ett avstamp för nya transnationella kulturarvsprojekt i Europa. Kulturdepartementet har gett Riksantikvarieämbetet i uppdrag att samordna i Sverige.
Mer information om mål och om vilka olika områden som utsetts som särskilt angelägna hittar ni på Riksantikvarieämbetets hemsida.

Europa Direkt Halland hjälper till med allt från projektstöd till information om EU:s politik och EU-medborgares rättigheter samt arrangerar föreläsningar, seminarier och evenemang kring aktuella EU-frågor.

Lillemor Åkerman

En ny tid av Ida Jessen

Jag har nyligen läst Tomas Bannerheds nya roman Lugnet och den lämnar mig ingen ro. Det jag har tänkt på mycket efter att läst klart är huruvida en författare har en skyldighet att lämna läsaren med i alla fall en litet uns hopp efter avslutat läsning. Svaret är förstås att hen inte har det. Men för egen del, trots att jag definitivt fördrar mörka böcker framför mer lättsam litteratur med feel good-anslag, ser jag gärna att det finns i alla fall en liten, liten ljusning mot slutet av en bok; att det skulle kunna bli bättre efter att författaren har lämnat sin karaktärer.

9789175455785_200x_en-ny-tid_e-bokMin senast lästa bok, En ny tid, kvalar in under detta kriterium, vilket redan titeln antyder. Boken är skriven av Ida Jessen, (i svensk översättning av Ninni Holmqvist), en av Danmarks mest älskade författare som genom åren har mottagit flera litterära priser, senast Blixenpriset och DR:s romanpris för boken En ny tid som är en riktig liten pärla!

I början av 1900-talet flyttar en ung kvinna, Lilly Höy, till det lilla jylländska samhället Thyregod för att arbeta som lärare. Efter bara något år gifter hon sig med den betydligt äldre läkaren i byn, Vigand Bagge. Efter 20 års äktenskap dör Vigand och boken börjar med hans dödsfall. Hans frånfälle innebär på många sätt en stor förändring för Lilly. Hon inser snart att hon kommer att tvingas flytta från bostaden för att lämna plats för den nye doktorn och hans fru. För första gången någonsin står hon också helt ensam, vilket ter sig skrämmande. Men äktenskapet har inte varit lyckligt, vilket Jessen skriver fram på ett suveränt sätt genom att låta Lilly, på ett mycket lågmält sätt, berätta fram sin historia genom minnen och  tillbakablickar. Vigand framstår som en tyrann med diskreta vapen, det är genom ord – eller frånvaro av ord –  och blickar som han utövar sitt förtryck. I alla fall utifrån Lillys sätt att se det. I uppföljaren, Doktor Bagges anagram, får vi Vigands version. Den ska det bli mycket spännande att ta del av. Oavsett om hans version stämmer överens med Lillys eller inte så kan man lugnt säga att Vigands död innebär ”en ny tid” för Lilly. Tack för det, Ida Jessen!

Lillemor Åkerman

| Märkt , , ,

10 oktober Bildningsresan: ”Hemingways isbergsteknik” med Ulf Cronquist

I dag 10 oktober är det dags för säsongens andra föreläsning inom Bildningsresan, vår föreläsningsserie tillsammans med Folkuniversitetet. Då får vi höra Ulf Cronquist, filosofie doktor i engelsk litteratur och bosatt i Bua, berätta om nobelpristagaren Ernest Hemingway. Hemingway utvecklade tidigt, som journalist, en sparsmakad författarstil som han kom att likna vid ytan och djupet av ett isberg. Textens yta skall vara så noggrant skriven att läsaren kan göra sig bilder av de känslomässiga djup som berättelsen beskriver. Med utgångspunkt i Hemingways tidiga noveller som utspelas i första världskrigets Italien presenteras hur denna teknik framstår i original och vad den har för aktualitet 100 år senare. Speciellt fokus ges texten ”En mycket kort historia” som senare utvecklades till den berömda romanen Farväl till vapnen. Foto: Emil Carlsson

Plats: Kulturhuset Komedianten, Lilla Teatern
Tid: 18.30 – 20.00
Entré: 60:-, under 18 år gratis

Lillemor Åkerman

 

| Märkt , , ,

Nej och åter nej av Nina Lykke

Under ett antal morgonpromenader de senaste veckorna har jag haft Nina Lykkes roman Nej och åter nej i lurarna och det har varit mycket angenäm lyssning. Det är en svart relationsroman med underbar humor om ett klassiskt triangeldrama. Jan och Ingrid har varit gifta i 25 år då Jan en kväll efter jobbet blir uppraggad av en 15 år yngre kollega, Hanne. Då äktenskapet med Ingrid sedan länge har gått i stå och både Jan och Ingrid, på var sitt håll, funderar över meningen med livet och tvåsamhetens vara eller icke vara, faller Jan för Hannes ungdomliga fräschör och sinnlighet. De båda inleder en relation, bakom ryggen på Ingrid. Jan kastas mellan olika scenarier – lämna Ingrid och satsa på Hanne, med alla de skuldkänslor som skulle bli följden eller avsluta otroheten och återvända till Ingrid, till en visserligen trygg men kärlekslös tillvaro?

Ingrid, ovetande om Jans otrohet, kämpar på sitt håll med de stora existentiella frågorna. Barndomens trauma, galenskap och alkoholism, har kommit i fatt henne, hon oroas för ”arvet” och funderar dagligen över om det överhuvudtaget finns någon mening med att streta på. ”Dagen bestod av att hoppa över hinder, och för varje hinder bockade hon av på den imaginära listan. Och sedan då, viskade hon för sig själv. När alla hinder är överhoppade? Döden svarade hon, och kände en lättnad, för på senare tid hade hon känt en lättnad vid tanken på att det finns ett definitivt slut på alltihop”.

Det är som sagt en ganska svart roman, med olyckliga, vilsna personer som aldrig riktigt når fram till varandra. Men Lykke har lyckats med konsten att skildra dem med så mycket ömhet och humor att det aldrig blir tung läsning. Tvärtom kände jag mig upplyft när jag gick där i arla morgonstund och fick ta del av Ingrids, Jans och Hannes olika versioner om vad som egentligen hände under de där omtumlande åren. Boken slutar också på ett mycket upplyftande sätt, som kanske skulle kunna få en och annan läsare att våga bryta upp.

Lillemor Åkerman

 

 

| Märkt , ,

Vad som helst är möjligt av Elizabeth Strout

stroutJag tyckte otroligt mycket om filmatiseringen av Elizabeth Strouts bok Olive Kitteridge och älskade även hennes förra bok Mitt namn är Lucy Barton som kom för några år sedan. I den försonas en kvinna med namnet Lucy Barton med sin mor under en sjukhusvistelse och påbörjar därmed den resa som ska leda till att hon blir det hon länge längtat efter, nämligen författare. Strouts senaste bok Vad som helst är möjligt har jag sett fram emot mycket länge och nu ligger den utläst vid min sida. I denna bok återvänder författaren Lucy Barton till sin barndoms trakter, staden Amgash i Illinois, där hon växte upp i en dysfunktionell familj under mycket fattiga förhållanden. Föräldrarna är nu döda och kvar finns en syster och en bror som blivit kvar i barndomens trakter, fortfarande i relativ fattigdom jämfört med Lucy som gjort karriär som författare i New York. I ett kapitel, eller snarare i en av bokens nio noveller, som alla hänger ihop, återser syskonen varandra efter många år och når även dom någon slags försoning med hur livet blev, om än lite motvilligt från systerns sida.

I de andra åtta novellerna möter vi ett stort antal människor som alla, direkt eller indirekt, är bekanta till familjen Burton och Vad som helst är möjligt blir en väv av olika människoöden och det skulle inte vara en bok av Elizabeth Strout om inte alla dessa människor bar på trauman av olika slag. Det är människor som bär på förminskande känslor av både skuld och skam, som tigit om saker i årtionden, som längtat efter och ibland hittat stor kärlek. Typiskt för Strout är också att det finns möjligheter till försoning och upprättelse – ja helt enkelt att vad som helst är möjligt, bara man vågar öppna upp för det.

Jag faller inte lika pladask för Vad som helst är möjligt som för Mitt namn är Lucy Barton. Det är lite för många människor inblandade, lite för yvigt textmässigt, för att jag riktigt ska dras in i berättelsen. Men jag gillar Elizabeth Strouts grundmurade tro på människans möjligheter att utvecklas och nå insikter. Och hennes tro på kärleken förstås. Och jag skulle gärna se en filmatisering av Lucy Bartons liv.

Lillemor Åkerman

 

| Märkt , , ,

Lugnet av Tomas Bannerhed

2011 fick Tomas Bannerhed Augustpriset för romanen Korparna och året därpå Borås Tidnings debutantpris. I sitt tacktal sa Tomas Bannerhed: ”Oändligt ärofullt och glädjande att den här boken, som jag inte ens trodde skulle bli utgiven, belönas ännu en gång.Korparna är en mycket mörk roman, där man anar en oundviklig katastrof, men det vackra språket, den trovärdiga berättelsen med fin persongestaltning får en att bara vilja läsa vidare. Korparna fick många, många läsare och filmatiserades även några år senare. Jens Assur stod för manus och regi och Reine Brynolfsson fanns med i en av huvudrollerna.

Bannerhed_Lugnet_skissDen nya romanen Lugnet är ännu mörkare och jag har svårt att förhålla mig till berättelsen, även om trovärdigheten finns där, personerna känns äkta och jag även denna gång inte kan sluta läsa. Det är en blytung berättelse där jag, trots allt det mörka, långt in i berättelsen hoppas på någon slags ljusning mot slutet men där Bannerhed, skulle jag vilja säga, vågar löpa linan ut. Han räds inte det mörka inom oss, men det tar på krafterna att läsa.

Det är nästan så att Lugnet skulle kunna vara en fortsättning på berättelsen om Klas i Korparna, men nu heter huvupersonen Urban och tiden är millenieskiftet. Mycket känns igen, det handlar om landsbygd kontra stad, det sociala arvet, familjehemligheter, drömmen om att slå sig fri, ensamhet, längtan efter kärlek och tillhörighet, men även mer destruktiva krafter tar plats, som hat och hämnd. Urban har flyttat från Blekinge till Stockholm där han drömmer om att bli dokumentärfilmare samtidigt som han blir en fanatisk fågeläggssamlare. Han bär med sig svåra händelser från sin uppväxt, hans pappa lever inte längre och mamman finns på en psykiatrisk avdelning kallad Lugnet. Det har funnits ljusa perioder i Urbans liv, framförallt åren tillsammans med flickvännen Karin, men när även hon sviker börjar det stora mörkret invadera honom, kombinerat med ett raseri som bara växer och växer.

Kanske finns det en tanke med att huvudpersonen heter just Urban. Enligt Wikipedia (en inte helt trovärdig källa kanske) syftar ”urbanitet, av latin: urbanus, ”relaterat till staden”, på människors interaktion i det offentliga rummet i staden. Historiskt har begreppet inte bara stått i motsatsförhållande till landsbygd utan även fått representera kultur och civilisation i kontrast till både barbari och idyll.” Kanske lite långsökt men det här och mycket annat skulle jag vilja diskutera med andra läsare. Jag kommer att rekommendera Lugnet, dock inte till vem som helst. Jag hoppas också att Tomas Bannerhed blir inbjuden till Lundströms bokradio eller Babel för ett fördjupat samtal kring boken. Det skulle jag behöva! Men jag börjar med att besöka ett seminarium med Tomas Bannerhed på Bokmässan på fredag, då kulturjournalisten Erik Schüldt kommer att samtala med honom och en annan favorit, Christine Falkenland.

Lillemor Åkerman

 

| Märkt , , ,

En bokhandlares dagbok av Shaun Bythell

 

bythellI den lilla staden Wigtown i Skottland finns det mer än ett dussin bokhandlare. Människor reser även dit från hela Storbritannien för att gå på stadens årliga Bokfestival, som i år har 20-års jubileum. Staden har bara 1000 invånare och ligger i sydvästra Skottland. 1998 ville man göra någonting för att sätta staden på kartan och man bestämde sig för att bli Skottlands nationella bokcentrum. Det skotska parlamentet utsåg Wigtown till Nationell Bokstad 1999 och samma år arrangerade man den första bokfestivalen. Från att ha varit en bortglömd liten ort, så har Wigtown nu blivit internationellt känd. En stor del av dess nuvarande popularitet beror på bokhandlaren Shaun Bythell som nyligen har gett ut sin dagbok. Han har också sin egen Blogg och finns på Youtube. Bythell driver Skottlands största bokhandel för antikvariska böcker med över 100 000 volymer, men han säljer också helt nyutgivna böcker.

I sin nya bok En bokhandlares dagbok skriver han ironiskt och lite elakt om sina anställda, kunder och om Internetbokhandeln Amazon. Men han skojar även om sig själv. Hans bokhandel ingår i Amazons bokkedja vilket innebär att han måste hålla ganska låga priser när han säljer böcker på Internet. Men till kunder som kommer dit kan han ta vilka priser han vill. Ibland höjer han priset när han retar sig speciellt på någon kund. Bythell avskyr speciellt E-böcker och har övat skarpskytte på en Kindle (läsplatta) som han demonstrativt har hängt upp på väggen i sin bokhandel. Han vill att man ska köpa fysiska böcker. Han kämpade länge för att hans bok inte skulle ges ut som E-bok, men nu finns den att köpa på Amazon. Bythell är också med och arrangerar Bokfestivalen varje år och har en ”Författarsoffa” i bokhandeln där ditresta författare kan få övernatta.

I boken driver han speciellt med en av butikens anställda, Nicky. Han skriver att hon rotar efter efterrätter och godis i det lokala bageriets sopor, som hon hela tiden vill bjuda honom på. Dessutom brukar hon övernatta i Författarsoffan, när hon är full… Nicky har också blivit lite känd nu och man kan se på Youtube hur hon driver med sig själv. Man kan också se Shaun Bythell visa oss runt i sin bokhandel och berätta om den.
En bokhandlares dagbok är rolig att läsa om man älskar böcker. Han förolämpar sina kunder, både direkt och i bokform, men har många trogna kunder som kommer tillbaka.
Dessutom blir man sugen på att besöka Wigtown, en stad full av bokhandlare.

Carina Wiman

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri

hassen khemiri pappaklausulenDet finns en nyckelmening i Jonas Hassen Khemiris nya bok Pappaklausulen: ”… det är ju en av dom riktiga utmaningarna här i livet, att inte låta sig predestineras av ens familjemässiga förutsättningar.” Och vem har inte, handen på hjärtat, någon gång tänkt tanken att aldrig bli som sina föräldrar? Om man lyssnar till slutorden i Marie Lundströms intervju med Jonas Hassen Khemiri i Lundströms bokradio förstår man att detta är en av hans mest personliga böcker. Han säger: ”Sånt som jag i hela mitt liv tänkt att jag inte får säga till någon, det här ska inte pratas om, det ska inte berättas, det ska absolut inte skrivas ner och att sedan skriva ner det, och se att, ja världen finns kvar…” Hans ord beskriver så fint hur förlösande skrivande kan vara och i förlängningen vad en text kan göra med oss läsare när den bygger på genuint mänskliga erfarenheter.

I Pappaklausulen får vi följa en namnlös, föräldraledig pappa under tio dagar, då han tar hand om barnen, en fyraårig flicka och ettårig son, medan sambon är på jobbet. Det är en ängslig pappa, med dålig självkänsla, hela tiden rädd för att göra fel. Han får kämpa sig igenom morgonrutinerna och när han lämnar fyraåringen på förskolan ”tänker han på hur sjukt det är att han inte ens kan lämna på förskolan utan att känna kravet på prestation och det blir ännu ett bevis på att han är sönder, på att han inte fungerar som alla andra, på att något måste ha hänt i hans historia som kan förklara varför han har så svårt att göra saker som vanliga människor gör helt utan ansträngning”. Han söker hela tiden bekräftelse, någon som ska tala om för honom att han duger, helt enkelt är älskad. Det stora bekräftelsebehovet bottnar med all sannolikhet i att pappans egen far, farfar i boken, en gång övergav familjen och flyttade utomlands. Två gånger om året dyker han upp, inte för att träffa sina barn och barnbarn i första hand, utan av rent praktiska skäl och med krav på sonen att han ska hjälpa till med både sovplats och pengar. Sonen börjar få nog av att vara pappa till sin pappa samtidigt som han känner sig allt mer trängd i sin egen papparoll, med blöjbyte, vaknätter, brist på tid för vuxenkärlek och att det han fruktar mest av allt, att återupprepa pappans svek och dra iväg, per automatik ska bli verklighet.

Pappaklausulen är en både tankeväckande och i all sin tragik och vardagstristess riktigt rolig bok, med stor igenkänningspotential för alla oss som är eller har varit småbarnsföräldrar. Men det finns också ett mycket allvarsamt djup i boken. Hur ska man kunna förklara att en förälder överger sitt barn? Vad gör det med barnet? Var hamnar skulden för det som skett? Och sist men inte minst – hur fria är vi att välja en annan väg än den som tycks förutbestämd?

Snart är det dags för Augustpriset. Jag skulle tro att Pappaklausulen finns med bland de nominerade böckerna…

Lillemor Åkerman

 

| Märkt ,

26 september Bildningsresan: ”Den svåra konsten att se sig själv” med Peter Gärdenfors

Nu är det dags för en ny omgång av Bildningsresan, vår föreläsningsserie tillsammans med Folkuniversitetet som nu är inne på sin femte termin. Till Bildningsresan bjuder vi in föreläsare som berättar om pågående forskning inom både human- och naturvetenskaperna. Först ut är Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap vid Filosofiska institutionen, Lunds universitet, som kommer att prata under vinjetten ”Den svåra konsten att se sig själv”. Gärdenfors har även gett ut en bok med samma titel. Foto: Lunds universitet

 

Det finns en myt om att det finns ett fixt ”jag” inuti oss. Peter Gärdenfors menar att detta är en illusion. Utifrån filosofiska, psykologiska, sociologiska och evolutionära perspektiv utvecklar han i föreläsningen tanken att människan snarare konstruerar sitt jag. Att se hjärnan som en dator har inom kognitionsvetenskapen allt mer ersatts av ett evolutionärt synsätt. Vi lurar oss själva på många sätt – men detta är kanske inte bara en nackdel. Han visar också att vår uppfattning av jaget är starkt påverkat av teknik och sociala medier. Kanske kan det i framtiden finnas tekniska hjälpmedel för att kontrollera våra inre egenskaper. Varför inte en app som varnar när du drar åt det elaka eller ogina hållet?

Plats: Kulturhuset Komedianten, Lilla Teatern
Tid: 18.30 – 20.00
Entré: 60:-, under 18 år gratis

Lillemor Åkerman

| Märkt , ,

20 september: Konsert med världsgitarristen Mauricio Garay Cid

Mauricio GarayVälkomna till en konsert med kompositören och världsgitarristen Mauricio Garay Cid från Chile. Han har skapat ett eget instrument, vihuela andina. Den 10-strängade gitarren är en blandning av den andinska gitarren, ronroco och den spanska vihuela från 1600-talet.
På Mauricio Garay Cids hemsida kan lyssna till smakprov på hans fantastiska gitarrspel.
Foto: Camila Vidal.

Konserten arrangeras av Studiefrämjandet i samarbete med Varbergs bibliotek.

Plats: Lilla Teatern, Kulturhuset Komedianten
Torsdag 20 september, kl. 18.30-19.30
Fri entré!
Foto: Camila Vidal