Låt oss hoppas på det bästa av Carolina Setterwall

Carolina Setterwall förlorade sin man Aksel under de mest fasansfulla omständigheter. En morgon när hon går in till honom, tillsammans med den då åtta månader gamla sonen för att säga god morgon, ligger han livlös i sin säng. Han har helt oförklarligt dött i sömnen under natten, utan att hans död hade föregåtts av några egentliga symptom på sjukdom. Kanske, kanske hade han en föraning om vad som var på gång. Bokens titel anknyter till ett mejl som han skickade till Caroline en tid innan dödsfallet med ämnesraden: Om jag dör. Aksel hade under en period innan dödsfallet varit trött och stressad. Jobbet som datatekniker var tidskrävande, paret har dessutom både fått barn och flyttat till en ny lägenhet. I sin debutbok Låt oss hoppas på det bästa skildrar Carolina Setterwall hur paret möttes under en tid då hon intensivt längtade efter att gå in i ett nytt skede i livet. Hon skriver om förälskelsen, längtan efter barn, sonen Ivan – och om framtidsdrömmen som genom Aksels död så totalt går i kras.

Om jag skulle tvingas sammanfatta Carolina Setterwalls debutbok med ett enda ord så är det skuld, en känsla som genomsyrar i stort sett hela boken. Skuldkänslorna finns där nog egentligen redan innan Aksel dör. Hon vill så mycket, så fort. Aksel bromsar, vill avvakta, ta ett steg i taget medan Carolina jagar på med ny bostad och familjebildning, rädd för att det annars kan vara för sent. I och med Aksels död blir skuldkänslorna förlamande. Var det Carolina som genom att driva på Aksel orsakade hans död? Hon söker svaret i obduktionsprotokoll och i samtalsterapi och genom samtal med familj och vänner, men blir i grunden aldrig kvitt skuldkänslorna, oavsett vilka argument och tankar som omgivningen för fram. Setterwall har i en intervju med Karin Thunberg i SvD sagt att hon har skrivit den bok hon själv skulle ha behövt efter som den litteratur om sorg som fanns gav så lite tröst. ”Min sorg var inte så ren som i böckerna jag läste. Där hade alla förlorat sitt livs stora – och enda – kärlek. Själv kunde jag tänka att Aksel och jag nog hade gått skilda vägar förr eller senare i alla fall, att jag ändå skulle ha blivit ensam till slut. Det var tankar som på något sätt tröstade, samtidigt som jag skämdes över dem och inte delade dem med någon.” (SvD 2018024) När boken i stort sett är på väg att ta slut inträffar något i Carolinas liv som för mig som läsare är nästan lika gripande som Aksels död. Carolina träffar och blir förälskad i en man som själv är änkling med en dotter. De inleder snabbt en relation, men frågan är om Carolina är redo för att bilda en ny familj. Omgivningen är det definitivt inte.

Låt oss hoppas på det bästa är som en besvärjelse. Mycket välskriven, gripande och omtumlande uppriktig där författaren vågar visa upp mindre vackra sidor av sig själv och sina relationer. Setterwall beskriver boken så här i intervjun med Karin Thunberg: ”… ja, att min bok har mycket solk i kanterna är ett medvetet val, en god gärning i dessa tider när allt är så svartvitt. Bra eller dåligt. Ont eller gott.” Jag håller med, vi behöver i dag mer än någonsin fler nyanserade berättelser.

Lillemor Åkerman

Annonser
| Märkt , , , ,

Livslägen Julian Barnes

Jag har nästan alltid ett par böcker på gång samtidigt, för olika lästillfällen. I sommar har det bl.a. varit Livslägen av Julian Barnes och den självbiografiska romanen Låt oss hoppas på det bästa av Carolina Setterwall. Livslägen läste jag en andra gång efter att den hade fått vila några veckor, Setterwalls bok är jag inte riktigt klar med. Stilmässigt är de så långt ifrån varandra som två böcker kan komma, innehållsmässigt är det dock som att de två böckerna talar med varandra. Båda handlar om förlusten av en älskad person. För Julian Barnes del om hans hustru som mycket hastigt dör efter 30 år av samlevnad, det är endast 37 dagar mellan diagnos och död. Carolina Settervalls mans död är om möjligt ännu mer brutal. Han är, gissar jag, runt 30 år när han oförklarligt dör i sömnen. Paret har då levt ihop några få år och deras son är bara åtta månader gammal.

Julian Barnes bok är tredelad och det är endast den sista delen, Förlusten av djup, som handlar om sorgen efter hans älskade Pat. De två första, Höjdens synd och På fast mark, förbereder på ett mycket vackert och skickligt sätt för det som komma skall i sista delen. Höjdens synd handlar utifrån tre personer om flygkonstens barndom – och om människans längtan efter att ”flyga högt”, må så vara genom kärlek, konst eller rent fysiskt i en luftballong. De tre är Félix Tournachon, även kallad Nadar, fotograf, journalist och ballongflygare. Nadar var bl.a. först i världen med att 1858 fotografera från luften. Den andra personen är militären och den entusiastiske ballongamatören Fred Burnaby och den tredje personen är den kända aktrisen Sarah Bernhardt, som lär ha flugit luftballong tillsammans med sin älskare Georges Clarin. I del två, Att falla, möts Burnaby och Bernardt i en fiktiv kärlekshistoria med olyckligt slut.

Hur hänger då dessa tre delar ihop? Att lista ut det är bokens stora behållning, utöver Julian Barnes fantastiska språk. För egen del är det först när jag läser boken på nytt som jag till fullo inser hur skickligt uppbyggd den är. Men förklaringen står att finna i Barnes tankar om att fast mark under fötterna inte skyddar en från smärta och då kanske man lika väl kan sväva bland molnen, om så bara för ett tag?

Låt oss hoppas på det bästa återkommer jag till en annan gång. Men så mycket kan jag säga, att det är en brutalt ärlig berättelse som känns ovanligt äkta i en tid där ett upprätthållande av fasader, framförallt i sociala medier, är allt.

Lillemor Åkerman

| Märkt , , , , ,

April av Angelika Klüssendorf

Kluessendorf_April_TitelApril är en fristående fortsättning på Angelika Klüssendorfs fina och delvis självbiografiska bok Flickan som kom på svenska 2013. Flickan handlar om en ung tjej och hennes lillebror som lever i känslomässig och materiell misär i DDR. Det är dock ingen sentimental ”sann historia” utan snarare en berättelse om kön, klass och samhällsstrukturer. I slutet av Flickan flyr den då namnlösa tjejen, för att överleva, bort från det miserabla hemmet och hon tillbringar de kommande åren på olika institutioner.

Uppföljaren börjar med att flickan, som nu kallar sig April, på grund av sin ålder har släppts/slängts ut i vuxenvärlden med 100 mark på fickan och ett anvisat boende. Hennes begränsade erfarenhet, en avbruten utbildning på ett kollektivjordbruk, begränsar starkt hennes möjligheter och hon blir anvisad en plats på VEB Kombinat Starkstromanlagenbau Leipzig – och ett rum hos den fruktade fröken Jungnickel. I boken får vi följa Aprils försök att finna sig till rätta i en brutal, manlig värld där hon ständigt måste skydda sig själv från att bli utnyttjad och trampad på. Aprils bakgrund har gjort henne hudlös, men hon bär också på en styrka och ett mod som får mig som läsare övertygad om att hon mot alla odds kommer att klara sig, om än att vägen fram är både krokig och svårnavigerad – hon drabbas av både alkoholberoende och psykisk sjukdom. Hon har vänner och älskare, gifter sig och föder ett barn, men till syvende och sist är April en mycket ensam ung kvinna som på egen hand sakta formar sitt liv som hon vill ha det.

Precis som Flickan är April en mycket mörk, men likväl hoppfull berättelse. Jag ser att Klüssendorf under 2018 har kommit ut med en ny bok, Jahre später och om jag förstår saken rätt handlar även den om April. Jag hoppas och tror att förlaget Thorén och Lindskog, som bl.a. specialiserat sig på att förtjänstfullt översätta tysk litteratur, även kommer att ge ut denna bok av Angelika Klüssendorf. Förhoppningsvis snart!

Lillemor Åkerman

| Märkt , , , ,

Garden songs – Stina Wollter och Micke Olsson

Stina Wollter Foto Marie Palmgren

Foto: Marie Palmgren

Stina Wollter har verkligen en otrolig bredd i sitt skapande. Hon är konstnär med många olika uttryckssätt – måleri, illustrationer och teckning – och är även lärare i bildskapande på bl.a. Gerlesborgsskolan i Bohuslän och Nordiska Akvarellmuseet. På Instagram, med över 140 000 följare, kämpar hon med kroppsaktivism som grund oförtrutet vidare mot fördomar och förtryck i alla dess former. Hon är ute och föreläser och kan även höras i Sveriges Radio, i programmet Söndagar med Stina (uppehåll över sommaren med tidigare avsnitt finns på SR Play) och i Kroppskontakt, en programserie i åtta delar som tar kontakt med och lyfter fram olika kroppars berättelser. Till hösten debuterar Stina Wollter som författare, med boken Kring denna kropp, där hon enligt förlagstexten med ”vidöppen blick och personlig röst berättar om människor, möten och händelser som påverkat henne… och ger sig ut på en slags upptäcktsfärd i den egna kroppens historia.”

garden songsI väntan på Kring denna kropp kan man lyssna på Stina Wollters debutalbum, Garden songs, som släpptes i april. Producent är Pecka Hammarstedt medan Stina Wollter står för text och musik tillsammans med maken Micke Olsson. Jag är ju en bokmänniska och skriver i stort sett aldrig om musik men nu gör jag ett undantag. Om vi börjar med själva musiken så tycker jag verkligen om Garden songs. Jag har få referenser i musikvärlden att ta till men flera låtar, t.ex. inledningslåten Home alone får mig att tänka på Mavis Staples, en amerikansk rhythm & blues- och gospelsångerska som jag är mycket förtjust i. Staples har en ännu raspigare röst och tyngre arrangemang men känslan, den är den samma! Jag har ingen aning om vad Wollter skulle tycka om denna jämförelse men för mig är det menat som en komplimang av rang, för vad det handlar om är att båda gör musik som berör och liksom fyller en. När det gäller själva texterna finns ett par genomgående teman – skippa skammen, försoning, hitta sin egen röst, förlåta sig själv för att kunna gå vidare, ta makten över sitt liv och om att hitta tillbaka till ett liv med glöd och passion. Här finns också fantastiska kärlekssånger – Garden song och I’m ready now, för att inte tala om den smått tårframkallande Let me help you pack the bags, om att låta ett älskat barn flyga fritt och lita på att det klarar sig, men också finnas där om och när det behövs. Musiken förstärker mycket fint de olika låtarnas innehåll, från den mer mörka Leave my shame över den suggestiva Down that road och uppåtduetten This I take till de ljusa, hoppfulla kärlekssångerna.

I all sin konst tar sig Stina Wollter an det komplexa men samtidigt fantastiska i att vara människa. Även på Garden songs gör hon detta på ett mycket fint och trovärdigt sätt. Här får de egna erfarenheterna tala samtidigt som det allmänmänskliga också finns där. Jag ser fram emot att även få möta henne som författare. Och att få träffa och lyssna till henne ”live” – för senare i höst kommer hon till Kulturhuset Komedianten för en Kulturfrukost!

Lillemor Åkerman

| Märkt , , , , , , ,

Snart är det höst, men först njuter vi av sommaren ett tag till!

Bloggen tar nu lite semester men här kommer en vink om en del av det som händer för unga och vuxna i höst på Varbergs bibliotek/Kulturhuset Komedianten. Läs mer längre ner! Utöver detta händer det förstås väldigt mycket mer, för alla åldrar. I början av september blir det t.ex. en fantastisk barnfestival i dagarna fyra!hösten 2018
Bildningsresan: Anna Dåderman om psykopati (foto Andreas Olsson)
Kulturfrukost med Stina Wollter och Micke Olsson (foto Johanna Fellenius)
Bildningsresan: Fredrik Heintz om artificiell intelligens (foto Robin von Post)
Jack Werner om källkritik på nätet (foto Kate Gabor)
Peggy Måbrink och Sara Beischer om möten som berör (foto B. Måbring och I. Lindhag)
Amou Jobe om en resa med NVB till Senegal och Gambia
Bildningsresan: Ulf Qronquist om Ernest Hemingways ”isbergsteknik” (Foto Emil Carlsson)
Bildningsresan: Peter Gärdenfors om den svåra konsten att se sig själv (foto Lund univer.)
Konsert med gitarrvirtuosen Maurico Garay Cid (foto Camila Vidal)
Föreläsning om demokratins historia och nutida sårbarhet med Henrik Arnstad (foto Hanna K. Neikter)

Mer information och datum och tid kommer fortlöpande att publiceras på Kulturkomediantens hemsida.

Ta sig frihet av Ingela Lind och ”Bloomsbury spirit”

press-image-bloomsbury-spirit-photo-by-frida-andersson-2448x2705-px-srgb

Bloomsbury Spirit – Duncan Grants ateljé i sommarresidenset Charleston Foto: Frida Andersson.

Snart stundar några veckors semester, en tid utan uttalade krav men däremot med en och annan önskning. En av dem är att åka till Stockholm och besöka Artipelag beläget på Hålludden i Värmdö, för att se utställningen ”Bloomsbury Spirit”, om den radikala och gränsöverskridande Bloomsburygruppen som verkade i Storbritannien i början av 1900-talet. I gruppen ingick bl.a. författarna Virginia Woolf, Leonard Woolf (gift med Virginia), E.M. Forster och Lytton Strachey, konstnärerna Vanessa Bell (Virginias syster), Duncan Grant och Clive Bell, ekonomen John Maynard Keynes samt konstpedagogen Roger Fry. Bloomsburygruppen var upplysta modernister och trodde att människan kunde utvecklas och förbättras, de hyllade fantasin, känslan och skapandet utan att förkasta förnuftet. Utställningen lyfter fram alla de olika konstformer som gruppen ägnade sig åt – måleri, foto, inredning, textil, mönster, litteratur, möbeldesign, bokkonst, grafik, dans, trädgårdskonst och mode.

ta sig frihetOm man kunde göra en tidsresa så är det här en tid jag verkligen skulle vilja uppleva. Tänk att få sitta med under de mycket livliga diskussioner gruppen sägs ha haft, få höra dem resonera kring kärlek och relationer – utställningens underrubrik är ”They lived in circles, painted in squares and loved in triangles”, få veta mer om deras (utopiska) dröm om ett bättre, mer kärleksfullt samhälle fyllt av skapande och lek. Bloomsburygruppen verkade ju under en tid då krig och konflikter avlöste varandra och demokratin var lika hotad då som många menar att den är i dag.

Men nu är ju inte tidsresor möjliga, tyvärr.  Men med hjälp av Ingela Linds fantastiska bok Ta sig frihet: Bloomsbury, Indien och konsten att leva har jag ändå under några veckor levt med Bloomsburygruppen. Ingela Lind, konstkritiker och författare, är Sveriges största expert på gruppen. Hon vill med sin bok göra dess ”medlemmar levande som personer – både estetiskt, politiskt och moraliskt. Lika tankeväckande och uppfordrande för andra som de blivit för mig”. Och när det gäller mig har hon verkligen lyckats. Mitt intresse för Bloomsberries fanns där redan innan, men nu känner jag dem så mycket bättre och förstår på ett annat sätt hur mycket kreativitet och lekfullhet det fanns i gruppen, men också konflikter och stor tragik. Flera personer i och runt Bloomsburygruppen valde att ta sitt liv. Mest känt är väl Virginia Woolfs självmord 1941. Ingela Lind har förstås även curerat utställningen på Artipelag i samarbete med dess konstavdelning.

Det är Nyréns arkitektkontor som står bakom skapelsen av Artipelag, samma arkitektkontor som stod för ritningarna till Komedianten med arkitekt Lars Gauffin i spetsen. Artipelag blev arkitekten Johan Nyréns sista skapelse, han gick tragiskt nog bort 2011. Ett besök på Artipelag kan med all sannolikhet vara mycket givande, oavsett om man är intresserad av Bloomsberries eller ej. Det verkar vara ett fantastiskt fint utflyktsmål för alla konstälskare.

Lillemor Åkerman

Prousts överrock: Den sanna historien om en litterär passion av Lorenza Foschini

Lorenza Foschinis lilla tunna bok Prousts överrock: Den sanna historien om en litterär passion (Il cappoto de Proust, 2010) i översättning av Ida Andersson, får mig att dels vilja åka till Musée Carnavalet i Paris, dels att ta mig an Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt. Romansviten får nog dock vänta, de närmare 4000 sidorna ryms inte inom min läsbudget för närvarande. Paris får nog också vänta, det visar sig att Carnavalet håller stängt för renovering fram till slutet av 2019. Vad skulle jag då där och göra? Jo, på Musée Carnavalet har man återskapat det lilla rum i vilket Marcel Proust tillbringade en stor del av sitt liv. Han skrev sina numera världsberömda alster där, mestadels halvliggande i sängen (de sista tre åren av sitt liv var han bunden till sängen dygnet runt). Prousts överrock är den fascinerande och smått otroliga berättelsen om hur en del av Prousts tillhörigheter, tack vara en Jaques Guérin räddades för eftervärlden.

Jaques Guérin föddes 1902, och var utöver sitt arbete som chef för det exklusiva parfymhuset d’Orsay i Paris, en passionerad samlare av böcker och manuskript. Av en tillfällighet fick han veta att Marcel Prousts kvarlåtenskap fanns hemma hos den yngre brodern Robert Proust. Han fick också möjlighet att besöka brodern och titta på den älskade författarens klenoder. Flera år senare fick Guérin, också av en tillfällighet, veta att en stor del av Marcels tillhörigheter var på väg att eldas upp. Det var änkan efter Robert, Marthe Proust, som efter makens död visade sin bitterhet gentemot familjen Proust (maken var notoriskt otrogen, hon gillade inte svågern något vidare och definitivt inte hans böcker) genom att slänga allt från anteckningar till kärleksbrev och möbler på brasan. Guérin lyckades som sagt med konstycket att rädda en hel del – brev, foton, manuskript, teckningar, en kravattnål – och inte minst Marcel Proust dubbelknäppta överrock fodrad med utterpäls, som han ska ha använt som täcke medan han låg till sängs och skrev På spaning efter den tid som flytt.

”En del deckargåta, en del biografi, en del litterär mystik” kan man läsa på baksidestexten. Jag skulle vilja tillägga ”en del passion”. Prousts passion för det skrivna ordet. Guérins samlarpassion. Och inte minst Foschinis passion att låta oss läsare ta del den fantastiska och dessutom sanna historien om hur Prousts överrock inte hamnade i elden.

Lillemor Åkerman

| Märkt , , , ,

Nuckan av Malin Lindroth

Nuckan av Malin Lindroth är en bok man läser snabbt men aldrig glömmer, skulle jag vilja påstå. Det har nu gått ett par veckor sedan jag läste ut boken och den fortsätter att prata med mig, i någon slags inre dialog. I essän Nuckan resonerar Lindroth utifrån egna erfarenheter kring ordet nucka, i betydelsen kvinna som lever i ofrivillig partnerlöshet – till skillnad från kvinnor som lever ensamma av egen fri vilja. Att våga skriva så personligt om att vara bortvald är modigt tycker jag, även om Malin Lindroth själv inte håller med om att boken bygger på mod. I programmet Babel säger hon att vissa sanningar som har fått ligga till sig över tid är enkla att berätta, de skriver sig i stort sett själva. Samtidigt är ofrivillig partnerlöshet näst intill omöjligt att prata om, menar Lindroth. Få människor vill ens erkänna att det existerar. I synnerhet som det i nuckans fall inbegriper epitet som oönskad, ful, osexig, barnlös och i värsta fall även gammal. Det finns många berättelser om t.ex. barn som känner sig avvisade eller osedda av sina föräldrar, men att berätta om upplevelsen av att ingen tycker att man duger som partner eller livskamrat, det är det nog för många svårt att prata om. Det är förknippat med så mycket skam att inte vara begärlig, i synnerhet i vårt samhälle som i så stor utsträckning bygger på tvåsamhet och mamma, pappa, barn som samhällets minsta enhet.

Nuckan blir dels en berättelse om alla nuckors existensberättigande – de finns! Men boken blir även, säger Malin Lindroth, någon slags civilisationskritik och normkritisk röst. Den ifrågasätter tvåsamheten och tanken att våra liv bygger på fria val och underbygger i stället tesen att vi snarare lever våra liv i kollision mellan slump, val, längtan och oförmåga. En ”belägenhet” beskriver Lindroth livet som och här är jag benägen att hålla med Lindroth. Nog finns det fria valet i viss mån, men det är så många andra saker som avgör vilka vi blir och vilka liv vi får oss till del.

Det här måste vara en ypperlig bok att ha i en bokcirkel, som en ingång till att prata om olika slags ensamheter och om att känna sig bortvald, för det är nog en känsla vi alla någon gång har erfarit, nuckor eller ej. Sedan kan man också, precis som de gjorde i Babel, ställa sig frågan: Finns det manliga nuckor?

Lillemor Åkerman

| Märkt , , ,

Sången om en son av Joel Mauricio Isabel Ortiz

För ett tag sedan skrev jag på bloggen om Garth Greewells roman Det som tillhör dig, en fantastisk roman om svek och längtan efter tillhörighet och kärlek. Joel Mauricio Isabel Ortiz debutroman Sången om en son har ett alldeles eget tilltal men också stora likheter med Greenwells roman. Huvudpersonen Angel adopterades från Colombia när hen bara var några månader gammal. Angel vet ingenting om sin biologiska mamma och nästan lika lite om sin adoptivmamma som dog när hen var ganska ung. Desto mer vet Angelo om adoptivpappan, om hans alkoholism, svek och obegripliga vredesutbrott. Uppväxten i Växjö har skadat Angel både fysiskt och mentalt och i ett försök att fly den smärtan tar hen sin tillflykt till alkohol, droger och i vissa fall destruktivt sex med okända män. Hen sviker sina vänner, bl.a. cancersjuka Levina och bästa vännen Lo, men framför allt sviker Angel sig själv. Vid sidan av allt det destruktiva finns ljusa stunder, omtänksamma älskare och vänner som vill väl, men Angelo har svårt att ta emot den kärlek som trots allt mörker erbjuds.

Sången om en son är en drabbande berättelse om allas vårt behov av sann kärlek men också en bok om passion, sexualitet, heteronormativitet, rasism och kanske framför allt adopterades villkor. Boken tillägnas alla adopterade – och som Ortiz skriver: ”det finns lika många adopterade som det finns upplevelser av att vara adopterad.” Angels upplevelser, och utlevelser, i Ortiz berättelse kan ibland te sig skrämmande men Sången om en son är framför allt en gripande, tankeväckande och trots allt, tack vare slutet, ljus historia.

Joel Mauricio Isabel Ortiz är författare, dramatiker, skådespelare och musikalartist, utbildad vid Stockholms Dramatiska Högskola samt Balettakademien i Göteborg. Under 2017 bedrev hen ett residensår på Riksteatern som dramatiker och regissör. I en intervju i Nöjesguiden kan man läsa mer om Ortiz syn på adoption och om huruvida boken är självbiografisk eller inte. Det sista är ju egentligen ganska oviktigt men för egen del väcks frågan trots allt under läsningen av Sången om en son.

Lillemor Åkerman

| Märkt , ,

Mot fyren av Virginia Woolf

För många är semestern lika med att man läser i kapp alla de där böckerna som legat på vänt hela vintern. För vissa bibliotekarier, som ägnar en stor del av sin lediga tid till att läsa oavsett årstid, och då framförallt nyare litteratur för att hålla sig à jour, kan semestern tvärtom bli en period av mindre läsning. Eller så kan det bli så att man tittar bakåt i litteraturhistorien och kör klassikerläsning. För egen del blev det under senaste ledigheten Mot fyren, Virginia Woolfs klassiska familjedrama från 1927. Jag trodde att det handlade om en omläsning, för visst är det så att man ibland tror sig ha läst en klassiker, bara för att man vet vad den handlar om?

Mot fyren handlar om Mrs and Mr Ramsay och deras åtta barn och utspelar sig mellan 1910 och 1920. Mrs Ramsay är värdinnan i familjens sommarvilla på ön Skye. Deras son James, vars högsta önskan är att åka på utflykt till fyren, slängs mellan hopp och förtvivlan när än den ena, än den andra ger sin väderleksrapport för morgondagen. Runt värdparet kretsar bekanta på besök i sommarparadiset, däribland den unga konstnärinnan Lily Briscoe. Det blir dock ingen utflykt, första världskriget kommer emellan, och först tio år senare återvänder familjen Ramsay till ön och den stundande båtutflykten – ut mot fyren.

Mot fyren är underbar läsning. Virginia Woolf har ett fantastiskt språk och besitter en enorm människokännedom som hon förmedlar i den ena makalösa formuleringen efter den andra. Trots sina dryga 90 år känns texten modern och säger mycket om människan även av i dag. Och det är kanske det som kan sägas vara typiskt för en klassiker – att den aldrig blir omodern?

Lillemor Åkerman