27 februari Bildningsresan: Rösträttskämpen Elin Wägner med Boel Hackman

240px-Elin_Wagner.jpgVårens andra föreläsning inom Bildningsresan, handlar om Elin Wägner (1882 – 1949), svensk författare, journalist och feminist. Mest känd har hon blivit för sitt engagemang för den kvinnliga rösträtten. Hennes gärning har i många stycken bibehållit sin aktualitet: skildringen av de unga yrkeskvinnornas sociala utsatthet i Norrtullsligan (1908), möjligheten för en kvinna att kombinera kärlek och familjeliv med arbete i bland annat Pennskaftet (1910) och naturligtvis miljöengagemanget, ekologin och holismen, i bland annat Väckarklocka (1941).

 

Boel Hackman Ingalill SnittBoel Hackman är docent i litteraturvetenskap och verksam vid Institutionen för kultur och estetik vid Stockholms universitet och har skrivit boken ”Boel Hackman om Elin Wägner” som kom 2005.

Kulturhuset Komedianten, Lilla Teatern
Entré 60:-, under 18 år fri entré. Biljetter: http://www.kulturhusetkomedianten.se eller 0340-88 600
Foto: Ingalill Snitt

Bildningsresan är ett samarbete med Folkuniversitet.
Varmt välkomna!

Snökristallers tyngd och Det vita kallbadhuset av Thorvald Steen

Efter att ha läst Det vita kallbadhuset av Thorvald Steen läser jag någonstans att Steen skildrat bokens tema i en tidigare bok, Snökristallers tyngd. Jag blir förstås nyfiken på hur de båda berättelserna tar sig an ämnet som mycket förenklat handlar om att drabbas av en ärftlig sjukdom. I den namnlöse huvudpersonens fall en muskelsjukdom som på sikt kommer att leda till muskelförtvining och ett liv i rullstol. Efter att ha läst Snökristallernas tyngd återvänder jag till Det vita kallbadhuset, som i ljuset av den tidigare boken får ytterligare djup.

snökristallers tyngd.jpgDet är mycket givande att läsa de båda böckerna i följd. Tema är som sagt det samma men böckerna är mycket olika, på många olika sätt. I Snökristallers tyngd från 2008 är berättarperspektivet en ung pojkes. Han drömmer om att en gång bli en av världens främste backhoppare och han har verklig talang och stöttas av tränaren Per. En dag faller han mycket olyckligt och får träffa en läkare som efter provtagning berättar för pojken att han har en obotlig sjukdom som på sikt kommer att göra honom handikappad. Pojken väljer att inte berätta för föräldrarna. Pappan får så småningom veta men uppmanar pojken att inte berätta för mamman som är psykiskt skör och inte får utsättas för onödiga påfrestningar.

det vita kallbadhuset.pngI Det vita kallbadhuset är det en medelålders man med samma slags sjukdom som för ordet. Sjukdomsförloppet har här gått så långt att mannen sitter i rullstol. Det är dock inte rakt av pojken i Snökristallers tyngd som blivit vuxen för omständigheterna är ganska annorlunda. I den förra boken var t.ex. föräldrarna urmakare respektive lärare; i den här boken lärare och arkivarie. I Det vita kallbadhuset är det snarare mamman som står för tigandet och lögnerna och det ska visa sig att familjen lever på en livslögn, producerad av mamman och mormodern. Sjukdomen har gått i arv ett par generationer tillbaka i tiden. Den sjukdomsdrabbade mannens morfar och morbror visar sig ha haft samma sjukdom, men detta har under alla år undanhållits resten av familjen. Det hela uppdagas när mannen blir kontaktad av sin kusin Eline, som han aldrig har träffat, som ringer för att berätta att morbrodern är död. Efter samtalet besöker mannen som vanligt sin mor inför julen, men denna gång i ett nytt, allvarligt ärende. En gång för alla vill han reda ut arvslinjerna och lära sig mer om sin egen historia. Framför allt för att kunna möta sin dotter, som börjar visa tecken på samma muskelsjukdom. Kunna stötta henne och prata öppet på ett sätt som var förbjudet under hans egen uppväxt. När han försiktigt närmar sig mamman för att få svar på alla sina frågor svarar hon. ”Bygger inte allas liv på en lögn?”

Och visst finns det väl i alla familjer mindre eller större livslögner; saker och händelser som det pratas tyst om och som kanske i bästa fall kommer upp i ljuset innan det är för sent. Hur det ska gå i den familj Steen berättar om ska jag inte avslöja. Men gripande är det. Och oavsett hur nära dessa två berättelser ligger Thorvald Steens egen historia är de berättade med stor trovärdighet, där Det vita kallbadhuset fördjupar tematiken och närmar sig de svåra känslorna av skuld och skam på ett ovanligt vackert sätt.

Lillemor Åkerman

 

| Märkt , , ,

Fartygets ögon av Roy Jacobsen

fartygets ögonÄntligen fick jag efter två års väntan återknyta bekantskapen med Ingrid Marie Barrøy, vars liv Roy Jacobsen skildrat så oerhört fint i de båda böckerna De osynliga (2015) och Vitt hav (2016). För er som ännu inte haft lyckan att läsa dessa böcker kan jag berätta att de utspelar sig i ett kargt, nordnorskt kustområde under första halvan av 1900-talet. De osynliga är baserad på verkliga händelser mellan 1913 – 1928 och handlingen tilldrar sig på en ö som heter Barrøya vid Helgelandskusten. På ön bor det gifta paret Maria och Hans, Hans far Martin och systern Barbro. I familjen finns också Ingrid som är tre år när berättelsen börjar och det är kring henne en stor del av berättelsen kretsar, under ca 15 års tid. Det är ett hårt liv, fullt av vedermödor, men också av vänskap och kärlek.

I Vitt hav är Ingrid 35 år. Tillvaron har förändrats på det mest horribla sätt då Norge är ockuperat av Tyskland. Kriget har pågått i fyra år och Ingrid är av olika anledningar ensam på ön där hon trots mycket knappa omständigheter och svåra förhållanden försöker hålla sig vid liv. Det ska dock visa sig att hon inte är så ensam på ön som hon först hade trott.

I nyutkomna Fartygets ögon är kriget slut och utan att avslöja för mycket kan ja berätta att Ingrid här ger sig ut på en slags existentiell roadmovie, dock inte med bil utan med båt och buss och framför allt till fots, för att försöka hitta pappan till den tio månader gamla dottern Kaja, som är med på färden. Man känner igen Roy Jacobsen på språket, som precis som landskapet det utspelar sig i är lite kärvt och kargt men också vidunderligt vackert. Jag blir inte riktigt lika begeistrad i Fartygets ögon som de två tidigare böckerna, även om det är fantastisk läsning. Det är lite för mycket naturscenerier och även om Ingrid träffar många olika människor på sin färd genom Norge uppbådar inte dessa relationer samma magi inom mig som De osynliga och Vitt hav. Först fram på slutet bränner det till ordentligt – och det är då jag inser att de många etapperna på Ingrids resa behövdes för just denna berättelse. Det är också då Ingrid inser att ”sanningen är fredens första offer” och hon når den vändpunkt som på något märkligt vis blir resans mål.

Jag hörde häromdagen ryktas att Roy Jacobsen skriver på en fjärde del om Ingrid. Måtte detta vara sant! Om så blir fallet gissar jag att en person som dyker upp alldeles i slutet av Fartygets ögon kommer kunna få en alldeles speciell plats i Ingrids hjärta.

Lillemor Åkerman

| Märkt , , , ,

Måndag 15 april Nyinsatt föreläsning: Geologiska markförhållanden för Projekt Varbergstunneln

TP_Karta 1.jpg

Då intresset för Hans Hargelius föreläsning om Projekt Varbergstunneln den 14 februari var mycket stort kör vi en repris den 15 april för alla er som inte fick plats.

Hans Hargelius, specialist Berg & Tunnel från Trafikverket, berättar om de undersökningar som gjorts inför utbyggnaden av järnvägstunneln och ger en inblick i det kommande tunnelbygget genom att visa film och bilder.

Föreläsningen är kostnadsfri, dock begränsat antal platser, så platsbiljett krävs.
Boka din plats på http://www.kulturhusetkomedianten.se

Kvällen är ett samarrangemang mellan Varbergs bibliotek och Hallands Geologiklubb.
Plats: Kulturhuset Komedianten, Lilla Teatern.
Tid: 18.00 – 20.00

Lillemor Åkerman

 

 

Onsdag 20 februari: Författarbesök. Augustprisvinnaren Magnus Västerbro

magnus västerbro johanna hanno 2Magnus Västerbro tilldelades i slutet av november det facklitterära Augustpriset 2018 för boken ”Svälten”. Nu kommer Västerbro till Varbergs bibliotek och berättar om boken och de svåra åren som skördade så många offer.

Först kom kylan. Sedan värmen och torkan. Två år i rad slog skörden fel. Folk dog. Till en början barn och åldringar. Därefter även de starka. Det tredje året var alla visthusbodar tömda. I Stockholm anklagade man de svältande för att själva ha orsakat sin nöd.

Missväxten under åren 1867–69 är en av de värsta naturkatastroferna i Sveriges historia, och dess effekter förstärktes av politiska felbeslut och misstag. Hungersnöden bidrog till stora sociala spänningar och blev startskottet för massemigrationen, främst till Nordamerika. Genom enskilda människors livsöden berättar ”Svälten” en skakande historia om ett avlägset Sverige, men samtidigt ett som var här alldeles nyss.

Kulturhuset Komedianten, 18.30 – 20.00.
Entré 60:-, under 18 år fri entré.
Biljetter: http://www.kulturhusetkomedianten.se

Foto: Johanna Hanno

14 februari: Föreläsning om de geologiska markförhållandena för Projekt Varbergstunneln

TP_Karta 1.jpg För 33 år sedan talades det för första gången om en tågtunnel genom Varberg. 2019 är året då Varbergs största byggnadsprojekt sedan fästningen restes är tänkt att bli verklighet. Projektets sista formella milstolpe var att Mark-och miljödomstolen skulle ta ställning till planerna för tunneln, vilket nyligen skett. Tunnelbyggets konsekvenser för naturen är det som stått i fokus och en godkänd miljödom krävdes för att få starta bygget. Under de senaste åren har Trafikverket utrett möjliga skyddsåtgärder och miljökonsekvenser av det stora byggprojektet. Den sammanställda utredningen låg till grund för prövningen i Mark- och miljödomstolen.

Hallands Geologiklubb och Varbergs bibliotek bjuder gemensamt in till en föreläsning om de geologiska markförhållandena för Projekt Varbergstunneln. Föreläsare är Hans Hargelius, specialist Berg & Tunnel från Trafikverket. Hargelius kommer att berätta om de undersökningar som gjorts inför utbyggnaden av järnvägstunneln samt visa bilder och film kring detta.

Föreläsningen är kostnadsfri, begränsat antal platser. Hallands geologiklubb kommer att sälja geologiska skrifter på plats.

Tid: Torsdag 14 februari 18.00 -20.00
Plats: Kulturhuset Komedianten, Lilla Teatern

Pennskaftet av Elin Wägner

9789100133825Tack vare ett initiativ från Varbergs riksteaterförening har vi under våren två boksamtal om Elin Wägner och hennes författarskap. En av de två böcker vi läser är Pennskaftet, Elin Wägners idéroman från 1910. Boken är även en kärlekshistoria och berättar om romansen mellan den unga huvudpersonen Barbro Magnus, kallad Pennskaftet, och en arkitekt vid namn Dick Block. En för den tiden mycket provocerande relation – tom för vissa kvinnor inom själva rösträttsrörelsen, av vilken Wägner var en viktig del.

Med i boken finns också följderna av en havererad kärlekshistoria som den något äldre Cecilia Bech råkat ut för. I förordet i upplagan från 1969 bjuder Barbro Alving på en biografisk bredvidläsning där hon skriver att Bech och hennes kärlekssorg inspirerats av en händelse i Wägners eget liv. Wägner hade några år tidigare varit förlovad med en Hjalmar Jönsson (en man vi i dag nog skulle kalla ”kulturman”) som svek henne under förnedrande omständigheter och lämnade Wägner i svår kärlekssorg. Några år senare angrep han Wägner och hennes nya tankar om en friare syn på kärleken mellan man och kvinna, med insändare i två olika dagstidningar, dock under signaturen ”Ung moder i England”, ”Hemrest svensk fru” och ”Förtvivlad maka”. Jönsson avslöjades dock av Elin Wägner. Från denna misslyckade relation hämtade Wägner som sagt inspiration till den djupt olyckliga romankaraktären Cecilia Bech. Lyckligtvis finner Bech något som ska få henne på fötter igen och det är bokens andra tema, eller snarare första tema – kampen för kvinnlig rösträtt.

För den som vill lära sig mer om den svenska rösträttskampen måste Pennskaftet vara en av de allra bästa källorna. Helena Forsås-Scott utnämner den i sitt efterord till upplagan från 2016 till ”Den Svenska Rösträttsromanen” och pekar på hur nära Wägners text ligger de faktiska händelseförloppen. Själv upplever jag boken som välskriven och mycket läsvärd, både som historiskt dokument och litteratur i sig, men något knölig att läsa och tar till mig Forsås-Scotts ord om att det beror på kommateringen, som hon beskriver som egenartad. Boken är dock riktigt rolig emellanåt, vilket visar sig på bästa sätt i dialogen. Pennskaftet är en riktigt slagfärdig person som utan att tveka med ordets hjälp sätter omgivningen på plats. Det som också genomsyrar boken, och som utöver den vackra kärleken mellan Barbro och Dick dröjer sig kvar inom mig, är den entusiasm och starka kvinnliga gemenskap som präglade rösträttsrörelsen under början av 1900-talet och jag kan inte låta bli att fundera på vilken fråga som idag skulle kunna framkalla samma iver, gemenskap och kämpaglöd.

Handlingen utspelas under tiden hösten 1908 till hösten 1909, då en delseger skördades i rösträttskampen – att kvinnor blev valbara till kommunala förtroendeuppdrag. Efter denna seger samtalar Pennskaftet, Cecilia och några av de andra kvinnorna och frågar sig ”vad man nu skulle göra med de oceaner av tid och energi, som skulle stå till ens disposition, när man inte längre hade rösträtten att arbeta för” och vad man ska ägna sig åt när inga rösträttskvinnor längre behövs. En av kvinnorna, Kerstin Vallmark, sammanfattar läget så här: ”Prat, sa Kerstin lite föraktligt, jag är 39 år, och skulle vara färdig, sen jag skaffat mig rösträtt? Nej, jag måste ha något att agitera för. Jag kommer att kasta mig huvudstupa in i politiken och jag förmodar, att en feminist ännu på hundra år inte behöver vara orolig för sysselsättning.” Där är vi nu och jag tänker att Kerstin/Elin Wägner tyvärr fick rätt.

Lillemor Åkerman

| Märkt , ,

Mai betyder vatten av Kayo Mpoyi

mpoyi.jpgDet händer någon gång ibland att jag väljer bok efter omslag och så var det nog med den här boken. Den vackra framsidan fick mig att tro att den var skriven av en afrikansk författare men det visade sig vara en svensk med rötter i Kongo och Tanzania. Som många andra har jag tidigare läst Chimamanda Ngozi Adichie och blev glad när det kom något nytt som skildrar unga människors liv i en världsdel jag vet ganska lite om. Kayo Mpoyi har fått fina recensioner i flera av de stora dagstidningarna för denna debutroman som gavs ut nu i januari av Norstedts förlag. Hon är född 1986 och bor i Stockholm, är medieproducent och har gått Biskops Arnös skrivarlinje.

Det är 1990-tal och berättarjaget är en flicka vid namn Adi som bor med sin familj på Upanga 81, ett kvarter i Dar es-Salaam. Hennes pappa arbetar vid den zairiska ambassaden, han är matematiker och ingenjör men ägnar kvällarna åt det skrivna ordet som han älskar. Han läser ur lexikon för sin familj och river ut sidorna allteftersom de lärt sig orden. Adi har många syskon men alla bor inte hemma. Berättelsen kretsar främst kring storasyster Dina och lillasyster Mai. Adi tror att hennes mamma blivit gravid med Mai efter att ha svalt en jordnöt. Mai har från födseln problem med andningen och är ofta sjuk. Mamman gör sitt bästa för att sköta om hemmet och fostra sina döttrar efter pappans och samhällets normer och ideal. Pappan är ganska hård och bestraffande, det viktigaste är att man uppför sig som en fin flicka och inte drar skam över familjen. Dina som fascineras av dansen som konstform misslyckas ständigt och rymmer till slut med två äldre syskon. Detta känns för Adi, hon får inget veta.

Gud är ständigt närvarande som någon man måste akta sig för och göra rätt inför, i alla fall i pappans värld. För Adi är Gud också något mer, någon hon ser för sitt inre och ständigt samtalar med. Mitt i denna vardagsrealism dyker kopplingar upp som tar oss tillbaka i tiden till Zaire och Belgiska Kongo där familjen kommer ifrån och till gammelfarmor Mai som blev bortgift med en äldre man. Hon försökte senare fly tillbaka till sin familj men där blev hon inte särskilt väl mottagen. I boken är det just där en scen som jag aldrig kommer glömma. Den är inte våldsam men oerhört förnedrande.

Det är en bok full av så mycket: myter, förbannelser, övergrepp, familjeberättelser och en historia av kolonialism och förtryck. Särskilt kvinnors förtryck där deras dygd är så viktig, samtidigt som det oftast är män som tar den ifrån dem. De har egentligen inte heller någon frihet att vara sig själva. Även förtryck av färgade gentemot vita, om de ens skulle ha en liten gnutta chans att bli accepterade var de tvungna att ha ett totalt fläckfritt yttre, och vem har det? Språket är ganska korthugget och direkt, kanske för att det är den lilla flickan som berättar och innehar perspektivet. Boken bjöd ett visst motstånd till en början, det tog ett tag för mig att fångas av den. Jag läste först ungefär halva och sedan gick det någon vecka tills jag insåg att jag bara måste läsa klart för att se hur det gick för familjen. I början av boken finns ett släktträd vilket underlättar när man vill veta vem som är vem. Den väcker definitivt intresse och innehåller så mycket på sina 254 sidor, jag hoppas att Mpoyi snart kommer med en uppföljare!

Andrea Johansson

| Märkt , ,

6 februari Bildningsresan: Vart är Kina på väg? med Maris Gillette

Maris GilletteVårens första föreläsning inom Bildningsresan tar upp Kinas plats i världen.

Under senare år har Kina upplevt enorma sociala, kulturella och ekonomiska förändringar, trots att landet har styrts av samma parti i nästan 70 år. Rötterna till de förändringarna ligger i statens beslut att integrera landet i den globala marknadsekonomin. I föreläsningen tittar vi på några av de viktigaste konsekvenserna av Kinas ekonomiska reformer, och diskuterar regeringens syn på landets framtid som en ”ekologisk civilisation”.

Maris Gillette är professor i socialantropologi vid Institutionen för globala studier vid Göteborgs universitet. I sin forskning undersöker Maris Gillette hur kapitalistiska processer påverkar gruppidentiteter, materiell kultur och ekonomiska praktiker.

18.30 Kulturhuset Komedianten, Lilla Teatern. Entré 60:- (under 18 fri entré)

Mörkret av Ragnar Jónasson

I dag tar Andrea Johansson, bibliotekarie på lokalbiblioteket i Bua, med oss till Island!
jonasson_morkret_omslag_inb_0.jpgNär ett bokomslag är täckt av lovord av andra mer kända deckarförfattare kan det ha en lätt avskräckande effekt på mig, men när det handlar om en ny isländsk författare som översatts till svenska blir jag ändå nyfiken. Ragnar Jónasson, född 1976, bor i Reykjavik och arbetar även som advokat. Han har sammanlagt skrivit nio böcker men Mörkret är den första som givits ut på svenska och den gavs ut i höstas av Modernista förlag. Det som skiljer den här deckaren från mängden är att det är den första delen i en serie men skriven i omvänd kronologisk ordning. Läsaren får alltså möta huvudkaraktären, polisinspektör Hulda Hermannsdóttir, i slutet av hennes karriär.

Hulda har ett halvår kvar till pension när hon plötsligt tvingas lämna plats åt en nyanställd yngre man med två veckors varsel. Hon får lämna över en pågående utredning till kollegor och får istället ta sig an ett annat fall som tidigare inte blivit löst. Det gäller en ung asylsökande kvinna som hittats död på en strand. Fallet avskrivs som självmord men Hulda ser brister i utredningen som hon går vidare med. Det är svårt att få fram uppgifter och hon känner sig motarbetad av sina egna.

Huvudkaraktären är ganska sympatisk och jag gillar att det är en äldre kvinna, de besitter ofta ett slags klokskap och erfarenhet av vilken man kan lära sig något om livet. Det är något sorgset över henne men hennes rättframma sätt inger förtroende och jag kan se vissa likheter med Vera Stanhope, kriminalkommissarie i en av Ann Cleeves bokserier. Precis som i flera andra isländska böcker känner man av naturens närvaro och hur liten människan egentligen är. Det är lavafält, berg, snö och kyla blandat med huvudstadsliv i Reykjavik. En förhållandevis liten huvudstad, jämförbar med Västerås i folkmängd, men ändå.

Mörkret innehåller parallella handlingar som många andra deckare men här är det tre olika berättelser från olika tidpunkter som löper och för berättelsen framåt. Det finns trådar i Huldas privatliv som man vill veta mer om som kanske nystas upp bakåt i tiden i kommande böcker. Boken är både sorglig, spännande och erbjuder viss eftertanke samtidigt som den är lättläst. Den berör också ämnen som ensamhet och utanförskap. Dimma, som är originalets titel, betyder mörker vilket jag upplever får en dubbel betydelse här.

Andrea Johansson

| Märkt , ,