Eufori av Elin Cullhed

Eufori är ett skönlitterärt verk om den ikoniska amerikanska poeten och författaren Sylvia Plath. Cullhed läste Plaths dagboksanteckningar redan som ung och de måste ha väckt någon form av fascination eftersom det nu många år senare har utmynnat i denna fantastiska bok.  

Den börjar ganska rafflande den 7 december 1962 i Devon med att Sylvia listar sju anledningar att inte dö. Sedan går den tillbaka ett år i tiden och man får imaginärt följa med under hennes sista år i livet. Hon är gravid med parets andra barn, maken är Ted Hughes, den berömde poeten. Han är en självupptagen man och det är av stor vikt att han får tid för sig själv och till sina texter. Sylvia får, inte helt oväntat, i första hand se till dottern Frieda och laga mat. Hon försöker också hitta tid till sitt skrivande men även om hon lyckas med det ibland drabbas hon samtidigt av skuldkänslor gentemot Frieda och Ted. Detta känns aktuellt än idag och frågan är om det någonsin kommer att förändras. Samvetet och moderskapet verkar gå hand i hand fast man tycker det borde vara samma sak med faderskapet. När Sylvia sedan också, som nyförlöst med mjölkstockning och feber, överges för att maken måste iväg för att fiska känner man hur hela texten vibrerar. 

Det som verkar ha varit ett passionerat förhållande går nu isär och övergår till en kamp mellan de bådas egon. Att få tid till det egna arbetet, skrivandet och tänkandet. Han har redan ett stort ego och är så självklar i sitt medan hon är ambivalent och pendlar kraftigt från stark och euforisk till skör och nedslagen. Hennes bakgrund med psykisk sjukdom återkommer och påverkas, tror jag, delvis av kontexten hon befinner sig i. 

Court Greene i North Tawton är deras stora och vackra men lite nedgångna hus på den engelska landsbygden som de köper tillsammans med lite hjälp av Sylvias mor. De vill odla grönsaker som de kan sälja och skaffa bin, bygga upp en drömmig trädgård och bjuda in vänner. Sylvia försöker vara sådär social som det förväntas av henne men när hon bjuder hem ett bekant par från London slår svartsjukan ner som en blixt i den lantliga idyllen. 

Det finns en passage i boken som är skriven utifrån, som från en annan tidsrymd, och det hade varit intressant att höra andra läsares upplevelse av den. För den som vill läsa mer och har tillgång till dn.se finns det också en läsvärd artikel om när Elin Cullhed besöker Court Greene som numera bebos av Ted Hughes änka. Cullhed är född 1983 och har tidigare skrivit Gudarna, en roman för unga vuxna. 

Andrea Johansson 

Märkt , | Lämna en kommentar

Djur av Lise Tremblay

I, till formatet, små böcker kan ibland de riktigt stora berättelserna gömma sig. Så är det definitivt med den kanadensiska författaren Lise Tremblays romaner. På svenska finns Hägern, Huset på Saint Pauls väg, Saguenay och nu senast Djur, alla i översättning av Elin Svahn och utgivna på Rámus förlag. Saguenay har jag tidigare skrivit om här. Bara 10 x 15 centimeter stora, som mest 150 sidor långa och med lite oansenliga omslag, riskerar de att försvinna bland större och mer ”färgglada” böcker och det är verkligen synd. För Lise Tremblay kan verkligen konsten att med få ord skapa stora berättelser om den lilla människan, där livets stora frågor får ta plats. Omslaget till Djur sticker ut lite med än de andra tre, visst är det riktigt fint!

I Djur möter vi den pensionerade tandläkaren Benoît Levesque. Han har levt ett materiellt sätt mycket bra liv, med fru och dotter, men ett olyckligt liv. Det inser han när han efter skilsmässan från frun Solange, påskyndad av dotterns psykiska ohälsa, lämnar Montreal för ett enklare liv på landet i en stuga i Norra Quebec. Det som får honom att verkligen inse att han tidigare inte älskat på riktigt är när han, i samband med en välbetald jobbresa i reservaten, får en hundvalp i sitt knä, en valp som får namnet Dan och som blir Benoîts följeslagare under flera år. Med Dan vid sin sida får Benoît äntligen kontakt med sin känslor, och i förlängningen frigörs en slags godhet och människokärlek som under alla år legat väl förborgad.

Djur utspelar sig under några höstveckor. Det börjar bli dags för den årliga älgjakten, men då vargar synts till i skogen utbryter ett mindre ”krig” mellan jägarna som vill få bort vargarna och några viltvårdare som i stället vill skydda dem. Konflikten mellan jägarna och viltvårdarna sipprar ner till människorna i byn, och gamla konflikter och maktstrukturer kommer i dagen. Utöver denna konflikt, som även påverkar Benoît, är Dan döende, likaså Benoîts vän Minna. Allt detta får honom att fundera över sin egen dödlighet. Inte så att han är rädd för själva döden, utan det som smärtar är att inte få vara med för alltid; att berövas åsynen av det som ger livet mening, t.ex. de omgivande bergen och sjön.

Allt är dock inte sorgligt och mörkt i Djur. Samtidigt som Benoît brottas med tankar på livet och döden, går dottern Carole från klarhet till klarhet. Hennes resa mot ljuset ger även Benoît hoppet åter, och tankarna på döden känns inte längre lika skrämmande när Lise Tremblay avslutar denna vackra berättelse efter bara 150 sidor.

Lillemor Åkerman

 

 

Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Hela Halland läser – I väntan på kometen av Ingrid Kampås

Hela Halland läser är nu inne på slutspurten. I torsdags den 15 april sändes ett digitalt samtal där de två bibliotekarierna Elisabet Skog och Jeanette Malm tillsammans med Ingrid Kampås diskuterade varifrån hon får sin inspiration och även några av bokens många teman: framför allt vårt behov av och längtan efter kärlek, men också teman som skuld, skam, vänskap och barndomens betydelse för vuxenblivande. Och försoning inte att förglömma! Ja, man kan nog säga att kärlek och försoning är det som bär de två huvudpersonerna Anna och Stefan genom boken. Vi får följa dem under några år på 60-talet då deras vänskap befästs, fram till den katastrof som ska skilja dem åt, till att de 48 år senare möts de igen och det är då vi, och Anna, får veta vad som egentligen hände den där dagen då deras liv skulle förändras för alltid. Det är dock inte enbart Anna och Stefan vi får följa i boken. Vi får som läsare bekanta oss med en lång rad personer, mer eller mindre viktiga för Anna och Stefan, som alla bor i det lilla fiktiva samhället Sundsby. Där finns bl.a. Stefans gammelmorfar, den godhjärtade Petrus, Stefans sköra mamma Karin, Annas olyckliga föräldrar och Ella, den änglaliknande lärarinnan.

Vi har avverkat några av våra digitala boksamtal och haft givande diskussioner om boken och de olika personernas livsöden, men också lyft samtalen till att även handla om oss själva och vår egen syn på livet och om hur det är att vara människa. Några av de frågor vi ställde oss var: Vad är det som formar oss till dem vi är? Är det skillnad på att växa upp i mindre samhällen och i större städer? Är människan i grunden god? Vad händer om man som barn inte får tillräckligt med kärlek? Resterande boksamtal är tyvärr fulltecknade, men har du vänner som också läst boken, är mitt tips att ordna er egen bokcirkel. Varför inte utomhus i det fantastiskt fina vädret?

Det digitala samtalet mellan Kampås och Skog & Malm kan ses ytterligare en tid, via Facebook: Hela Halland läser | Facebook.

Lillemor Åkerman

Lämna en kommentar

Hundparken av Sofi Oksanen

Ibland önskar jag att jag, på något mirakulöst sätt, ska ha läst en bok innan jag läser den. Det gäller böcker där jag tror att en sådan förförståelse skulle kunna göra min ”verkliga” läsupplevelse ännu bättre. Visst händer det att jag läser om en bok direkt, för att på så sätt ge mig själv denna förförståelse, men det är ju inte alltid man har tid till det. Den bok som senast fick mig att längta efter förförståelse är Sofi Oksanens Hundparken. Det är en komplex historia, där Oksanen släpper ledtråd för ledtråd till mig som läsare, och det blir lite frustrerande, fast samtidigt intellektuellt stimulerande, att försöka förstå hur allt hänger ihop. Och kanske är det så att de bästa böckerna är dom där man faktiskt inte förstår allt, utan bäst är de som ”tvingar” en att tänka efter och i bästa fall bjuder in till att diskutera innehållet med andra läsare för att på så sätt få en helhetsbild.

I Hundparken börjar Sofi Oksanen med slutet. Två kvinnor, Olenka och Darja, möts i Helsingfors, på en bänk i en park dit människor kommer för att rasta sina hundar. Året är 2016. De två kvinnorna känner varandra väl, även om Olenka inte direkt känner igen Darja, och de har en gemensam historia på mer än ett vis. Olenka, som är bokens berättarjag, har sina rötter i Ukraina men bor sedan sex år tillbaka i Helsingfors där hon arbetar som städerska. Hon har ett förflutet inom den ”industri” som sysslar med äggdonationer och surrogatmödrarskap. Det var också när hon var verksam som koordinator inom ett sådant företag som hon lärde känna Darja. Olenka är på flykt undan något. Efter sex år i Helsingfors börjar hon våga tro på att hennes förföljare inte ska hitta henne och att ett nytt, bättre liv väntar runt hörnet, utan den  förlamande rädsla som styrt hennes liv sedan flykten från Ukraina. När så Darja dyker upp kastas hon tillbaka in i rädslan och minnena från tiden innan flykten. Vad är Darja ute efter? Kommer hon att avslöja Olenkas hemliga reträttplats? Och finns det fler anledningar till att Darja sökt sig till Helsingfors?

Genom tillbakablickar, så långt tillbaka som början på 1990-talet, låter Oksanen läsarna (till vilka hon har stor tilltro) lägga pusselbit till pusselbit. Då och då är vi tillbaka i Helsingfors, där mötet och dialogen mellan Olenka och Darja sakta men säkert, tillsammans med återblickarna, målar upp hela bilden av hur Olenkas och Darjas liv hänger samman, och det på ett långt mer intrikat sätt än man inledningsvis kanske tror. Så Hundparken är, för den som ger sig till tåls, en läsvärd, spännande gåta som i sinom tid får sitt svar. Men det är också en berättelse om Ukraina, ett land som å ena sidan är i ständig konflikt med ett aggressivt Ryssland och å andra sidan ett land där det, om det fick utvecklas i fred, skulle finnas så mycket skönhet och älskvärda människor. Bokens tredje tema är som sagt handeln med ägg och surrogatmödrarskap, en riktigt smutsig verksamhet, i alla fall i den här boken och tyvärr ligger nog Oksanens version sanningen nära. En minst sagt cynisk bransch där profiten går före allt annat och där kvinnor utnyttjas så till den milda grad att man kan bli gråtfärdig för mindre.

Flera kritiker har varit lite njugga i sina omdömen om Hundparken, och menar att detta inte är Oksanens bästa bok. Må så vara, men den är helt klart mycket läsvärd. Och ja, jag kommer säkert att läsa den en gång till.

Lillemor Åkerman

Märkt , , | Lämna en kommentar

Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson

Årets påskekrim för mig blev Christoffer Carlssons nya bok Brinn mig en sol. Det är en kriminalroman som utspelar sig i trakterna strax norr om Halmstad, precis som hans förra bok Järtecken. Även om det finns karaktärer som förekommer i båda böckerna är det två fristående verk.

Platserna han rör sig på är små svenska orter och karaktärerna ganska vanliga människor. Boken börjar 2019 när en författare flyttar ner till sitt barndomshem efter en tid i Stockholm och en skilsmässa som tagit honom hårt. Av en händelse stöter han på Vidar Jörgensson, en gammal bekant som brukade arbeta som polis. De växlar några ord men det är något som inte stämmer, den trygge Vidar är sig inte lik. Sedan går tiden tillbaka till 1986 och dagen då Olof Palme mördades. Samma kväll mördas en ung kvinna i Tiarp och Sven Jörgensson får åka på larmet. Polisen står mer eller mindre lamslagna precis som resten av Sverige de närmsta dygnen. Utredningen i Tiarp går ungefär lika dåligt som själva Palmeutredningen och hamnar i skymundan just på grund av den. Sverige ruckades och blev aldrig mera sig likt. Carlsson nämner även Åmselemorden i detta sammanhang och återkommer flera gånger till vad jag tolkar som en identitetskris för ett helt land. Åren går och Svens son Vidar kommer i kontakt med de olösta fall som man kopplar till den så kallade Tiarpsmannen.

Lika mycket som det här är en roman om ett brott, eller flera, så är det också en roman om en far- och sonrelation. Det är en bok med flera lager och med ett djup som engagerar. Carlsson är en skicklig författare som inom deckargenren kan skriva om invecklade mänskliga tillstånd på ett ganska lågmält sätt, där man efter att ha krafsat undan ett skikt kommer till ett nytt. Det här är en i raden av böcker jag läst i år där tecken eller varsel har betydelse. Här är det sädesärlan på bokens omslag som spelar in. Titeln Brinn mig en sol är hämtad ur en dikt av Elsa Grave.

Andrea Johansson

Märkt , , , | Lämna en kommentar

Om snö och guld av Inger Edelfeldt

Om snö och guld är en bok på nära 500 sidor men texten är luftig och kapitlen oftast korta vilket gör den förhållandevis lätt att läsa. Inger Edelfeldt skriver här om en flicka vid namn Miranda som växer upp under sjuttiotalet i Årsta och Spånga. Fadern Henrik är läkare och modern Gerda är hemmafru. Gerda lider av kristallsjuka som inte verkar gå över, hon gjorde en ansats att skaffa sig ett arbete men fick sluta ganska snart, av olika anledningar. Det är oftast något nedlåtande eller sarkastiskt i Gerdas tilltal till sin dotter och vid något tillfälle hör Miranda en sak som gör att hon inte känner sig önskad. Henrik är mycket upptagen med sitt arbete och skärmar av sig allt mer från hustrun och även från dottern, han åker på resor med sina kollegor och har ett eget liv bredvid familjens. Henrik och Miranda har en god relation vilket värmer mig som läsare, men hon känner sig udda och blir illa behandlad i skolan. Hon blir allt mer inåtvänd. Hon har enstaka vänner men ingen varaktig förutom sin kusin Krister som hon träffar då och då. I tonåren blir hon utsatt för ett rejält svek och hamnar i någon form av psykos, hon begår en handling som får flera allvarliga konsekvenser, en av dem är att hon blir intagen på ungdomspsyk för vård. Efter behandlingen där sluter hon in sig allt mer i sitt eget rum och i sin egen sagovärld Loánia som hon själv skapar genom att måla och rita. Med hjälp av konstpedagoger och terapeuter får hon hjälp att våga komma ut och lämna hemmet. Livet tar en ny vändning när hon börjar på folkhögskola och lär känna jämnåriga där samt några personer som bor i närheten i ett kollektiv. Titeln är intressant där snö och guld är som motpoler i bokens handling.

Hon byter namn ett par gånger, olika varianter av Miranda, kanske för att kunna starta om, som en början på något nytt som kan bli en bättre tillvaro för henne. I stort är det en uppväxtskildring i en familj som skevar, ett olyckligt och slitet äktenskap. Jag tycker mycket om språket, det är rakt på sak och går lätt in, kanske för att det är flickans perspektiv. Men det är också poetiskt, blommande på något vis, och jag får en varm och nära känsla för karaktärerna. Rebecka Kärde sammanfattade boken så fint i sin recension i DN: ”Det är som en riddarroman, eller som en poplåt. Av en lysande låtskrivare.”

Andrea Johansson

Märkt , , | Lämna en kommentar

Bormann i Bromma av Hans Gunnarsson

Hans Gunnarssons novellsamling Bormann i Bromma är en bok som gör mig som läsare genuint lycklig. Och då är det inte en samling trivsamma noveller med lyckliga slut vi pratar om. Tvärtom så finns det en hel del svärta i så gott som alla novellerna. Det som gör mig lycklig och glad är i stället Hans Gunnarssons berättarglädje och fabulösa formuleringskonst, att personerna är lätt skruvade och händelserna smått absurda, men inte mer än att berättelserna känns hyfsat trovärdiga. Det är som att Gunnarsson håller upp en spegel med svagt buckligt glas, vänder den mot sig själv och oss alla, och i spegelbilden får fram det som är mindre mindre vackert med att vara människa. För utåt sett försöker vi ju alla hålla oss inom anständighetens gränser. Men fernissan kan vara oroväckande tunn och och Gunnarsson lyckas på ett mycket underhållande sätt skildra vad som rör sig under fernissan. I alla fall hos ”dom andra”. Vi andra är ju felfria, eller?

Det är också ett kollektivt vi som för ordet. Med inspiration av målningar som lätt kan tas för fotografier av målaren och skulptören Martin Wickström, har Hans Gunnarsson låtit sig inspireras till nio noveller, plus en prolog och en epilog. Det här kollektiva vi:et kan inte, precis som författaren själv, hålla tillbaka sin lust att berätta. Det här är historier som bara måste berättas. Tänk ett gäng gubbar på en ljugarbänk. Eller en samling människor runt en lägereld. Eller varför inte runt ett köksbord, i den sena timmen då vinet är på upphällningen. (Vilken typ av berättare det egentligen handlar om får man dock veta i epilogen). Ofta ligger de händelser som återges ganska långt tillbaka i tiden. Jag får ofta en känsla av svenskt 70-tal, då kollektivet fortfarande hade sin givna plats. En typisk inledning kan vara: ”Det här är ingen direkt rafflande historia, inte särskilt munter heller, men det kan ändå vara värt att berätta den. I den mån det låter sig göras. För det är samtidigt en rätt knepig historia”. Och visst är många av berättelserna ”rätt knepiga” och helt omöjliga att återberätta eller för den skull göra rättvisa i ett kort blogginlägg. Muntra är de dock definitivt för mig som läsare. Till och med samlingens svartaste historia, #Brottarstugan, som handlar om en gängvåldtäkt som återberättas i ”Psykbrytpodden”, får mig att om inte skratta högt så le inombords, för att den så på kornet fångar människans förmåga till självbedrägeri och ibland totala oförmåga att stå för sina mest brutala handlingar.

Nästa gång du sitter vid en lägereld och dina egna historier tagit slut, ta då fram Gunnarssons novellsamling och läst högt. Kanske titelnovellen Bermuda – eller Bormann i Bromma, om ett golfgäng i upplösning. Eller varför inte Rubberware, en novell om ett tupperwareparty som plötsligt övergår till att handla om en helt annan typ av produkter. Eller Gult, orange och grönt som redogör för tre konkurrerande medborgargarden. Död, ibland både ond och bråd, förekommer i ett flertal av novellerna, men inte mig emot när det görs på ett så underhållande sätt. Fantastiska formuleringar är också flitigt förekommande. Ofta med humoristiska vändningar men också en och annan som i stället manar till eftertanke. De här raderna, från novellen Rubberware är nog samlingens bästa: ”Förmodligen var det inte alls bättre förr, under kooperativets och brukets glansdagar, förmodligen hade vi det sämre på alla punkter, Men på något vis var det ändå bättre då. Liksom tydligare. Det är så vi minns det. Eller vill minnas det. Och egentligen är det kanske mest det vi vill ha sagt med den här historien. Att vi saknar oss själva, dem vi en gång var innan resten av livet kom över oss.

Lillemor Åkerman

Märkt , , | Lämna en kommentar

Vinterklassikern – Gäst hos verkligheten av Pär Lagerkvist

Vår läsinspirationstävling Vinterklassikern lider mot sitt slut, men än finns det tid att vara med. Senaste inlämningsdag för att vara med i utlottningen av garanterat bra böcker är 31 mars. Alla klassiker är ju inte tegelstenar på så där 700 sidor som t.ex. Lev Tolstojs Anna Karenina eller Idioten av Fjodor Dostojevskij. Varför inte välja att läsa ett par noveller eller en eller två lite kortare romaner?

Gäst hos verkligheten av Pär Lagerkvist är på endast 116 sidor och tar inte mer än ett par timmar att läsa. Det låga sidantalet till trots är det en roman som tack vare sin förtätade text innehåller långt mer än vad en del andra romaner på många hundra sidor gör. Pär Lagerkvist lyckas med att inte bara berätta gripande om Anders väg från barn till ung vuxen, en väg som kantas av oro över livets förgänglighet och religiösa grubblerier, utan också skildra ett Sverige statt i förvandling, från bondesamhälle till ett till framväxande modernt samhälle som dock fortfarande är i sin linda. I det här glappet mellan det gamla och det nya försöker den ångestridna Anders finna sin väg framåt i livet.

Ola Larsmo beskriver denna förändringsprocess väldigt fint i sitt förord: ”Allt fast och beständigt förflyktigas. Människorna lossnar ur de gamla sammanhangen och befinner sig plötsligt på ett växande avstånd från de sätt att leva som format deras föräldrar, farföräldrar och generationer före dem.” Och så är det ju. Varje generation måste hitta sitt sätt att förhålla sig till verkligheten. Kanske har vi under andra halvan av 1900-talet levt i tron att allt bara kunde bli bättre. När mycket i vårt samhälle just nu pekar åt ett helt annat håll tror jag att en bok som Gäst hos verkligheten kan vara en bra utgångspunkt för samtal kring här och nu och om hur kommande generationer ska ”uppfinna livet på nytt”, som Larsmo också skriver. För precis som Anders tonårstid kantas av en rejäl dos ångest, är det ju något som drabbar många unga även idag. Var ska nutidsmänniskan hitta tröst?

Gäst hos verkligheten ingår i en serie av Pär Lagerkvists romaner, noveller och poesi som Brombergs förlag ger ut till fyrtioårsminnet av Pär Lagerkvists död 2014. Omslagen av Moa Schulman är som karameller, vilka förhoppningsvis inspirerar nya generationer till klassikerläsning.

Lillemor Åkerman

Märkt , , , | Lämna en kommentar

Shuggie Bain av Douglas Stuart

I dag skriver Andrea om Shuggie Bain, en bok som redan har låtit talas om sig och som har fått välförtjänt mycket uppmärksamhet i olika medier.

Det är lika härligt varje gång man får en bok i handen som är svår att lägga ifrån sig. I Shuggie Bain är det historien om pojken med samma namn vars uppväxt man får se från insidan som är drivande. Det är grått och dystert och bokens framsida stämmer väl överens med innehållet. Slitna miljöer, hög arbetslöshet, fattigdom, missbruk och en pojkes utsatthet i detta.

Shuggie bor med sin mamma Agnes och två äldre syskon i Glasgow, Skottland. De äldre syskonen har egentligen en annan pappa som Agnes lämnade mot föräldrarnas vilja. De var emot att hon lämnade en hederlig man för den stöddige taxichauffören Shug. Hon har svårt att låta bli alkoholen och till slut lämnar Shug henne för en annan kvinna. Ungefär samtidigt flyttar de till en annan del av Glasgow och Agnes får göra sitt bästa för att ta hand om sin familj samtidigt som hon vägrar skämmas för att hon är ensamstående och fattig. De lever på bidrag men Agnes köper öl för att döva sitt beroende och beställer fina saker från postorderkataloger. Shuggie som är liten och de äldre syskonen försöker gömma undan kuponger för att de inte ska bli utan mat. Det är en ständig balansgång och Shuggie lär sig att ligga steget före, att sysselsätta sin mamma med andra saker för att inte beroendet ska ta över. Det går oftast inte. Shuggie älskar trots detta sin mamma, hon är alltid vacker med sitt svarta hår och snygga kläder, hur eländig gårdagen än var går hon alltid upp på morgonen och gör sig iordning och går ut. Att hon ser ut som Elizabeth Taylor är både bra och dåligt, Shuggie är stolt men hon blir utnyttjad av männen och smutskastad av kvinnorna. Jag ingjuts en gnutta hopp när en man vid namn Eugene kommer in i hennes liv men ska lämna det därhän.

En annan aspekt är att Shuggie inte tillåts vara den han är, en mjuk och vältalig pojke. Världen han lever i är hård och han misshandlas och lämnas utanför. Han får tidigt höra att det är något fel på honom, att han gillar killar. Han får lära sig att gå lite mera grabbigt och gilla fotboll, ett försök att ta det ur honom. Den där känslan av att inte passa in är påtaglig.

De många karaktärerna och miljöerna är starka och det finns egentligen mycket mer att säga om denna fantastiska roman än vad som ryms i detta boktips. Trots denna misär och trots att man tillsammans med Shuggie kastas mellan hopp och ren katastrof så finns det ändå lite hopp kvar. Jag har läst några artiklar i dagspressen om Douglas Stuart och boken är till stor del hans egen uppväxt. Det som är svårt att greppa är att han som är jämngammal med mig haft en så tuff uppväxtmiljö, Skottland är inte så långt härifrån och inte 1980-talet heller. Boken är hans debut, den belönades med Bookerpriset 2020 men refuserades dessförinnan över 30 gånger. Han bor numera med sin man i New York och har där arbetat för flera stora modehus.

Andrea Johansson

Märkt , , | Lämna en kommentar

”Noveller” av Tessa Hadley

Den brittiska författaren Tessa Hadley debuterade vid 46 års ålder och har sedan debuten gett ut sju romaner och tre novellsamlingar för vuxna. På svenska kom Tessa Hadley så sent som 2018 med Syskonen (The past, 2015), en roman om fyra syskon som åker på semester till barndomens sommarstuga, där nuet och det förflutna glider in i och påverkar varandra tills allt är förändrat. 2019 kom romanen Sent på dagen (Late in the day, 2019) och nu senast en urval noveller från Hadleys tre samlingar, men titeln Noveller kort och gott.

Jag har tidigare bara läst Syskonen, men utifrån min begränsade kunskap om Hadleys författarskap måste jag säga att jag tycker bättre om henne som novellist än romanförfattare. Efter att ha läst de tio novellerna (varav tre tidigare inte publicerats i bokform) kan jag bara konstatera att mycket bättre än så här kan noveller knappast bli. Åtminstone inte om man vill läsa om de stora livsfrågorna relationer, kärlek, barn och äktenskap utifrån den engelska medelklassens perspektiv. Om man ska säga något negativt om Hadleys noveller så är det i så fall att hon rör sig i en ganska begränsad del av mänskligheten, men vad gör väl det när hon gör det så bra. Och idag när det så lätt att bli anklagad för kulturell appropriering är det kanske bäst för en författare att att gräva där hen står?

Vad är det då som gör Hadleys noveller så bra? Ja, det är ju det här med första meningen, att den ska fånga läsarens intresse och få en att vilja läsa vidare. Detta lyckas Hadley med, så gott som utan undantag. Tre exempel: Jane Allsop blev bortförd när hon var femton, utan att någon märkte det.(”Ett bortförande”). När mitt äktenskap gick i kras var jag tvungen att flytta ut från den lilla lägenhet i Kentish Town där jag först hade varit lycklig och därefter ledsen (”Erfarenhet”). Barnet var nio år men kunde inte knäppa sina knappar själv. (”En liten orm”). Tessa Hadley inte bara fångar mig från första meningen och utan lyckas dessutom upprätthålla mitt intresse novellerna igenom. Som ofta i noveller finns det inga tvärsäkra slut men Hadleys noveller känns ändå ovanligt avslutade, nästan som en slags miniromaner. Det krävs en skicklig författare att på ett trettiotal sidor fånga komplicerade relationer och händelser och göra dem trovärdiga. Inte så sällan vävs det förflutna och nuet ihop, där mötet mellan då och nu blir ett slags avstamp för personerna, till något annat, ibland något bättre.

Lillemor Åkerman

 

Märkt , , , , | Lämna en kommentar