Varbergs bibliotek – LITTERATURKRITIK Specialupplaga 24 juni – Redaktionens sommarläsning!

I podden Samtal om böcker med Lisa Tallroth hörde jag idag för första gången begreppet ”beachbook”. En beachbook är vanligtvis en inte så tjock pocket med lättsamt innehåll som tål sand, vatten och lite vårdslöst hanterande. Så många beachbooks finns det kanske inte bland redaktionens sommarläsning men definitivt många fina lästips! Den här gången har redaktionsmedlemmarna fått välja helt fritt och här finns allt från klassiker till böcker som ännu inte finns i butik. Tur att sommaren är lång för ambitionsnivån är hög och innehållet varierat – feelbad, feelgood, historia, relationer, romantik, spänning, skräck, humor, vardagsbetraktelser, sorg, ironi, passion – ja, allt som hör livet till. Nedan hittar ni redaktionens alla tips.

Vi önskar er alla en riktigt fin lässommar. Varbergs bibliotek – Litteraturkritik tar nu ett sommaruppehåll. Vi ses i september!

Lillemor Åkerman (redaktionssekreterare)

ANDREA NJUTER LUNDELL, LÄSER EN ROADMOVIE OCH VILL HA LITE MOTSTÅND  

De senaste åren har Ulf Lundells Vardagar getts ut lägligt inför sommaren, så även i år. De är säkra kort, man vet på ett ungefär vad man får och man vet att det ger god läsning. Eftersom det är en slags kartläggning över samtiden i form av dagboksanteckningar varvat med tankar om stort och smått, blir det aldrig ointressant. Om det är någon som med några få ord kan fånga kärnan i en företeelse så är det Lundell. Böckerna brukar också innehålla en stor dos fågelliv och andra iakttagelser i naturen som jag uppskattar. Han skildrar små händelser över tid, man känner årstiderna passera, ”lyckan och ledan” i vart och ett så att säga; mörkret och kylan går inte obemärkt förbi. 

Den senaste boken av den schweiziske författaren Christian Kracht, Eurotrash, har beskrivits som en ”humoristisk frätande roadmovie” full av ”populärkulturella referenser”, vilket låter uppiggande och som den perfekta semesterläsningen. I boken görs en resa i hemlandet tillsammans med en 80-årig mor varpå minnen från förr kommer upp. Kracht debuterade 1995 med Faserland och boken fick då mycket uppmärksamhet. Den gavs ut på svenska först 2014. 

För att inte helt försjunka i semesterns dvala vill jag också ha en utmaning och läsa något som tar emot lite. Inte för att Daniel Sjölin tar emot, men hans senaste verk Underskottet lär dels vara en framtidsskildring och dels vara skriven utan bokstaven a. Båda dessa saker genererar ett visst motstånd hos mig. Daniel Sjölin besöker för övrigt Stadsbiblioteket här i Varberg fredagen den 9 september i samband med en litterär lunch inom Forum för poesi och prosa

Andrea Johansson

FREDRIK FÖRESLÅR ETT SALTSTÄNKT URVAL AV ROMANKONSTENS UTMANINGAR OCH KULTURELL HISTORIA 

En skön litterär sommar, det är väl vad man längtar efter och behöver efter en lång vinter. Jag tänker läsa Underskottet av Daniel Sjölin. Han har tidigare varit programledare för Babel och jag gillade skarpt hans förra roman Världens sista roman (2007). Vilken tur att det inte var världens sista roman och inte heller Daniel Sjölins sista roman. Det sägs att första halvan av boken (Underskottet) är skriven utan bokstaven a. Det är svårt att tänka sig hur detta ska fungera men jag gillar böcker som experimenterar sig fram och inte bara tar den enklaste vägen utan utmanar romankonsten och mig som läsare. Boken utspelar sig 100 år framåt i tiden. 

En annan bok jag vill läsa är Båten av Lotta Lundberg. Boken ska handla om en seglats från Kapstaden till Brasilien. Jag älskar själv att segla så denna bok ser jag fram emot att läsa ombord i sittbrunnen. Böcker som är seglingsskildringar kan vara intressanta men en del håller kanske inte den allra högsta litterära kvalitén. Man måste älska båtliv för att ta sig igenom en del av dessa böcker. Båten skall vara en segelskildring men verkar handla om så mycket mer. Att samla människor på liten yta under lång tid gör att allt: konflikter, rädslor, drömmar och relationer, ställs på sin spets. Kanske är det ändå bäst (eller tryggast) att läsa boken när man ligger för ankar? 

Slutligen ska jag läsa Århundradets sommar av Florian Illies en bok jag tänkte läsa när den kom 2013 men sedan glömde av. Den utspelar sig under 1913, boken består av 12 kapitel och varje månad har ett kapitel. Vad läste man, vilken konst målades, vilken musik lyssnades det på året innan ödesåret 1914? Det verkar som att alla dåtidens kändisar passerar revy i boken, till exempel Kafka, Freud, Rilke, Stravinsky, Picasso och hötorgsmålaren Adolf Hitler. Boken börjar den första januari 1913, Louis Armstrong 12 år gammal har precis avlossat en pistol och fängelsedirektören ger honom en trumpet för att han är så stökig. Man har facit av vad som hände 1914 men att återuppleva 1913 innan världen sattes i brand, det ser jag verkligen fram emot. 

Fredrik Svanå

I HÄNGMATTAN UNNAR SIG HARRIET BÅDE KÄNSLOSVALL DELUXE OCH NAGELBITNING

Jag ser verkligen fram emot att läsa Violeta av Isabel Allende. Allende som ska fylla 80 år firar 40 år som författare och få kan skriva med sådan inlevelse som hon. Dåtid och nutid knyts ihop och vi får följa huvudpersonen Violeta som föds i Chile 1920 då spanska sjukan härjar. Hundra år senare, när coronapandemin breder ut sig över världen, summerar Violeta sitt liv. I form av brev får vi läsa om hennes långa, dramatiska och ibland hårda liv. Hon har upplevt såväl gränslös passion som stor sorg. Det är med andra ord upplagt för känslosvall deluxe. 

Mitt intresse för historia och starka berättelser tar mig vidare till Lars Myttings bok Hekneväven som jag också tänkt läsa i sommar. Det är en fortsättning på Systerklockorna, året är 1903 och vi befinner oss i Gudbrandsdalen i den lilla byn Butangen. Ortens präst Kai Schweigaard har en gång lovat att söka efter den trehundra år gamla och sägenomspunna Hekneväven, ett löfte han hittills inte kunnat hålla. Bakgrundshistorien löper långt tillbaka i tiden och börjar med att en man i släkten Hekne låter tillverka två kyrkklockor som kallas Systerklockorna till minne av sina döttrar Halfrid och Gunhild som fötts som siamesiska tvillingar.  Sägnen säger också att tvillingarna vävt Hekneväven, en vacker och konstfull väv som blivit vida känd i bygden och i vilken ”alla kan se ansiktet sitt”. Myttings serie är en storslagen berättelse om arv, miljö och om den lilla strävsamma människan. Det ska bli spännande att få veta om Hekneväven existerar och vilken påverkan den i så fall har på människorna i den lilla norska byn.  

Som avslutning på min önskelista blir det, lite oväntat, en halländsk deckare av Susanne Schemper. Sandänglar är den första delen i serien ”Saltmålla”. Schemper är ny för mig men har skrivit en bokserie tidigare. Då Sandänglar fått bra omdömen bestämde jag mig för att prova. Saltmålla resort är ett fiktivt namn på ett hotell som ligger i Halmstadstrakten. Till hotellet kommer huvudpersonen och författaren Paulina Pihl för att skriva färdigt sin roman i lugn och ro. Hon stöter på och blir vän med Ingela Salo som, efter en tid, verkar få ett nästan sjukligt intresse för Paulina. Det blir allt annat än lugnt och de båda kvinnornas tillvaro blir komplicerad och farlig. Hur och på vilket sätt återstår att se men enligt omdömena jag läst är det här en psykologisk thriller med högt tempo och intressanta karaktärer. Kanske rentav bäddat för en nagelbitare i hängmattan?  

Harriet Runevad

JENNYS SPÄNNANDE SOMMARBLANDING BJUDER PÅ EN BLADVÄNDARE, EN KLASSIKER OCH ETT GOTISKT MÄSTERVERK

 En sommar under min uppväxt visades alla Dracula-filmer med Christopher Lee i huvudrollen på tv. Ända sedan dess har jag förknippat den varma årstiden med gotik och skräck och finns det egentligen något bättre sätt att svalka sig under varma sommarkvällar än kalla kårar? Därför tänkte jag läsa en roman som beskrivits som ett gotiskt mästerverk, nämligen Bellefleur av Joyce Carol Oates utgiven på svenska 1982. Den handlar om familjen Bellefleur som bor i en stor herrgård vid den mystiska sjön Lake Noir. Det är en vindlande episk släktsaga som förutom skräck och gotik även innehåller en stor dos magisk realism. 

Jag tycker också om att sätta tänderna i en klassiker under sommaren och i år blir det Stefan Zweigs självbiografi Världen av igår. Stefan Zweig var en österrikisk författare av judisk börd som levde 1881-1942 och han var en av sin tids mest uppburna och lästa författare. Denna biografi blev hans sista bok, skriven i exil efter att ha flytt krigets Europa. Världen av igår är en hyllning av kulturens kraft men även en sorgesång över ett förlorat Europa, en värld som Zweig trodde var förlorad för alltid. Dagen efter han skickat iväg manuskriptet till sin förläggare begick han självmord i Brasilien. 

En riktig bladvändare hör semestern till och därför kommer jag läsa Don Winslows senaste roman, Stad i brand. Jag skulle vilja utse Don Winslow till en av de bästa, nu levande kriminalförfattarna och det är jag nog inte ensam om. Stad i brand tar sin början i 80-talets New England i USA, där Winslow växte upp. Detta är första delen i en planerad trilogi och är inspirerad av det grekiska eposet Iliaden. Två rivaliserande maffiagäng startar krig på grund av en vacker kvinna, snarlikt upptakten till det trojanska kriget. Var beredd på att sätta livet på paus när du fäster ögonen på första sidan i en Winslowroman, det är så spännande att du kommer vilja lägga allt åt sidan. Winslow har meddelat att han ska sluta skriva böcker för att bli politisk aktivist på heltid. Hans oro över det amerikanska samhällets utveckling på senare år har lett honom till detta beslut, ett beslut som naturligtvis hedrar honom. Men jag är väldigt glad att de återstående två delarna redan är färdigskrivna, de planeras att ges ut under de kommande två åren. 

Jenny Persson

KAJSA TAR MED OSS PÅ EN RESA GENOM FRANKRIKE – FRÅN HAMNSTADEN BORDEAUX VIA ETT VINDPINAT NORMANDIE TILL ROMANTISKA PARISMILJÖER

Den här sommaren drömmer jag mig bort till Frankrike genom att läsa ett antal romaner översatta från franska. Jag hoppas kunna inspirera till att upptäcka nya miljöer genom att resa i litteraturen. Från Bordeaux via Normandie till Paris. Jag inleder med en psykologisk feel-bad-thriller, fortsätter med två familjetragedier och avslutar med en ironisk relationsroman. 

Hamnstaden Bordeaux är belägen i sydvästra Frankrike alldeles invid floden Garone. Här utspelar sig den samhällsskildrande psykologiska thrillern Min är hämnden av Marie NDiaye. Huvudperson är Maître Susane, en 42-årig advokat som tillbringar långsamma dagar med ganska ointressanta fall. Men så dyker en ny klient upp, en man som vill att hon ska försvara hans fru som brutalt har mördat de tre gemensamma barnen. Men vem är mannen egentligen? Sommaren kräver minst en spänningsroman och just den här vill jag gärna rekommendera. 

Nu till de två episka familjetragedierna, den ena om en son och den andra om en dotter. I En flickas memoarer av Annie Erneaux reflekterar en vuxen kvinna över ett fotografi på sig själv som ung tonåring. Hon ser en annan människa och som läsare förstår jag att fotot är taget strax före det att den händelse inträffar som för all framtid ska förändra flickan på bilden. Berättelsen tar oss tillbaka till sommaren 1958. Spelplats är en barnkoloni i Orne i den historiska provinsen Normandie som är belägen i nordvästra Frankrike.  

Marie Hélène Lafons roman En sons historia handlar om pojken André som av sin mor blivit bortlämnad till sin moster. Hans mor Gabrielle söker lyckan i Paris och någon far finns inte med i bilden. Eller? Och är det verkligen sonens eller möjligen Gabrielles egen historia som vi får ta del av? Berättelsens kronologi är uppbruten och lika liten som boken är till antalet sidor, lika stor är den i sitt innehåll. Romanen utspelar sig i ensliga småstäder kring bergsområdet Cantal i mellersta Frankrike och är en släkthistoria som sträcker sig från 1908 och fram till 2008. 

Sent i september, när sommaren går över till höst läser jag En ovanligt vanlig familj av David Foenkinos. En roman som ännu inte är publicerad men som utlovar humor, ironi och relationer i parisiska miljöer får avsluta min franska sommar. 

Kajsa Åberg

LILLEMOR BOTANISERAR BLAND ”MÖRK” LITTERATUR, TRANSSKILDRINGAR OCH EN FEELGOOD 

För många innebär semestertider lästider. För mig är det många gånger tvärtom. Tiden finns, men efter elva månaders intensivt läsande tycker jag att det kan vara skönt att pausa intaget av litteratur, åtminstone under de första semesterdagarna. Jag laddar upp med böcker ändå, lata dagar på klipporna kräver ju trots allt sin lektyr och rätt som det är brukar läslusten återvända.

Jag kommer bland annat att botanisera bland nyutgiven litteratur för att leta upp romaner till höstens omgång av bokcirkeln Livet i litteraturen. På listan finns Eurotrash av den schweiziske författaren Christian Kracht och Kentukis av den argentinske författaren Samanta Schweblin. Kracht vill jag läsa för att han verkar vara en egensinnig och sympatisk författare. I sin nya roman reser han, i form av en roadtrip, runt i sitt hemland tillsammans med sin 80-åriga mamma. De besöker platser och återupplivar minnen – minnen som bland annat handlar om ett nazistiskt förflutet i familjen. Schweblin är jag nyfiken på för att hon ses en av förgrundsfigurerna i en ny generation kvinnliga latin­amerikanska ­författare som nu erövrar världslitteraturen. Kentukis är en slags små, söta mjukisdjur som har spridit sig över hela världen, men som i själva verket är små datoriserade spionkameror. Den moderna människans ensamhet, trots sociala medier – eller kanske på grund av dem – sätts här på sin spets.

Jag lånar också med mig två böcker om att leva som transperson. Nattdjur av Camila Sosa Villada och Detransition, baby av Torrey Peters. Sosa Villada kommer också från Argentina och ses som en av translitteraturens stora röster. Nattdjur sägs vara autofiktion, saga och rå realism i ett. Peters bok har jag redan börjat läsa och den lovar gott. Scenen är Brooklyn där transkvinnan Reese har destruktiva relationer med gifta män och är olycklig kär i sitt ex Amy som har genomgått en detransition och lever åter som man, Ames. Han har lyckats göra sin chef, Katrina, gravid. Ames slås av tanken att han, Reese och Katrina skulle kunna bilda en annan sorts familj, där Ames slipper ta på sig en traditionell papparoll. En minst sagt annorlunda roman om vänskap och familjebildning.  

Som vanligt när jag väljer böcker tenderar de att dra mot det ”mörka” hållet. Som motvikt tar jag även med mig en bok inom genren feelgood: Kan innehålla spår av Tommy Roos, av Cecilia Klang. En riktigt, riktigt bra bok inom denna genre enligt lektörsomdömet på Bibliotekstjänst. Vanligtvis inte min ”cup of tea”, men vem vet vad ljumma sommarvindar har för påverkan?

Lillemor Åkerman

REBECKA TAR HÖJD FÖR BÅDE SOL OCH REGN MED IRLÄNDSK ROMANTIK OCH FÖRÄLDRALÖSA BARN 

Jag kan inte längre räkna hur många gånger jag stått med Kim Thuys Em i handen och funderat på om det inte nu är dags för mig att läsa den. För mig har varje bok sin tid och det här är en bok som jag absolut inte vill läsa i fel tid. Därför har den ofta hamnat tillbaka på hyllan. Likt hennes tidigare böcker Ru, Mãn och Vi skildrar Em flykt från Vietnam men denna gång genom två föräldralösa barn och operationen Babylift, där tusentals barn evakuerades från Vietnam till USA. Jag tänker, det tunga ämnet till trots, att hennes poetiska språk och korta kapitel är något som gör sig perfekt mellan salta dopp och vattenkrig med barnen. För inte ser jag något annat framför mig än en solig och varm sommar.  

Om det nu skulle vara så att sommaren bara regnar bort och jag tvingas in i hus och hem, och när jag fejkat strömavbrott för många gånger (allt för att hålla familj borta från diverse skärmar) så har jag sparat mig en tv-serie. Conversations with friends som är baserad på Sally Rooneys roman med samma namn. Jag blev tipsad över disk om just den boken av en emigrerad irländare och jag tänkte, med mina fördomar högt hållna, att om en man i 40 årsåldern tipsar en bibliotekarie om en bok om ett gäng 20-åringar så måste den vara något alldeles särskilt. Så jag lånade hem den, slukade den och tvingade min man att läsa den också. Och även han slukade den. När Rooneys Normala människor kom som tv-serie 2020 blev jag helt förtrollad. Och nöjd! Serien höll sig så nära boken att det nästan kändes som att man läste den igen. Så med dessa förväntningar hoppas jag allt på några regniga dagar också. 

Rebecka Horn

YLVA DYKER NER BLAND SYSKONRELATIONER, FRANSKA REVOLUTIONEN OCH KVINNOÖDEN  

I sommar är jag intresserad av att läsa något av Tessa Hadley och tänker läsa Syskonen (2018).  Boken handlar om fyra syskon som semestrar i sommarstugan de var i som barn och hemligheter nystas långsamt fram. Det låter lockande för mig.  Hon är aktuell med en ny roman, Fri kärlek (2022), som kom i år och handlar om 60-talets London. Det skrivs om henne att hon har en enastående förmåga att skriva om medvetandet så innerligt att det ökar ens eget. 

Sedan tänkte jag lära mig lite historia, jag tänker läsa Franska revolutionen av Dick Harrison (2022). Hur lyckas han skriva så många böcker på kort tid? Han är också faktagranskare av historiska fakta i Nationalencyklopedin, läser jag. Eftersom franska revolutionen var så viktig för vår nutid och jag är intresserad av Frankrike så får det bli en del av semesterläsningen. 

I Erika Olofsson Liljedals nya bok, Paradishamn, befinner man sig i 1900-talets början. Året är 1930 och Ester och Hilda befinner sig på ett fint hotell i Mölle i Skåne, hotellet kan jag referera till för där har jag varit. Ester är barn till hotellägarinnan och har befunnit sig i societetslivet i Köpenhamn och minglat och Hilda är fiskardotter och har hjälp sin pappa med fisket. Hilda har arbetat några somrar på hotellet, nu blir det konkurrens på flera plan. Ibland tycker jag att det är intressant att förflytta mig i tiden så den här vill jag läsa i sommar.

Ylva Lyshag

Vi hoppas att våra sommarläsningstips kan inspirera er till egen läsning. Nästa gång vi ses har sommar övergått i höst. Men när det gäller litteratur brukar det inte vara något negativt. Vi kan som vanlig se fram emot höstens spännande bokutgivning och i år återkommer ju Bokmässan till Göteborg! Dessutom väntar en minsta sagt fullmatad kulturhöst på Varbergs bibliotek. Vi ses!

Varbergs biblioteks Kritikredaktion

Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Varbergs bibliotek – LITTERATURKRITIK Upplaga 17 juni

Andrea, Lillemor, Fredrik, Kajsa, Harriet, Jenny, Ylva, Rebecka

I de böcker som Harriet Runevad och Ylva Lyshag recenserar idag har hjärta, och i en av böckerna även smärta, en central roll. Harriet har läst och imponerats av Daniel Bergmans känslosamma och insiktsfulla självbiografi Hjärtat. Ylva Lyshag skriver om en bok som tar sig an hjärtat från en mer romantisk sida, Nick Hornbys Precis som du, i översättning av Linda Skugge.

Varbergs bibliotek – litteraturkritik är ett projekt som genomförs i samarbete med Kritiklabbet och Regionbibliotek Halland. Målet är att hitta nya formar för litteraturkritik och läsfrämjande och öka kunskapen om redaktionellt arbete på biblioteken i Varberg.

Lillemor Åkerman och Kajsa Åberg (redaktionssekreterare)

Harriet Runevad om Hjärtat av Daniel Bergman

Ylva Lyshag om Precis som du av Nick Hornby

Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

SÅ LÄNGE HJÄRTAT SLÅR 

Harriet Runevad blir positivt överraskad av Daniel Bergmans självbiografi Hjärtat. Trots svår sjukdom och en kärlekslös barndom besitter Daniel en stark livsvilja och en förmåga att gå sin egen väg. Med Hjärtat har han skrivit sin livsberättelse i formen av ett långt brev till sin älskade dotter. ”Han har ett ärligt och rättframt språk och han väjer inte för det som är svårt”, skriver Harriet. 

Daniel Bergman, son till två mycket kända personer, vad kan han berätta som vi inte redan vet om familjen Bergmans trasiga familjeliv i kombination med lyckade karriärer? Det är faktiskt med ett visst motstånd jag öppnar boken. Den har många reservationer på våra bibliotek och det har skrivits en del om boken i samband med att den gavs ut hösten 2021, kanske beroende på att han är ett kändisbarn som ska ”tala ut”. Men mina farhågor blir inte besannade för det är svårt att inte bli fascinerad av Daniel Bergmans berättelse med det passande namnet Hjärtat. Han har haft ett spännande och omväxlande liv och jag imponeras över allt han hunnit och orkat trots att han sedan lång tid tillbaka lever med två svåra sjukdomar, MS och en allvarlig hjärtsjukdom. Hans livsvilja och förmåga att gå sin egen väg trots en eländig barndom, ett trassligt privatliv och dålig hälsa är beundransvärd.  

Titeln Hjärtat är dubbeltydig. Den syftar förstås på hans hjärtsjukdom men också på hans gränslösa kärlek till den 13-åriga dottern som genomsyrar hela boken på ett fantastiskt sätt. Berättelsen är skriven som ett långt brev till dottern. Det var när Daniel insåg att han kanske inte kommer att leva tills hon blir vuxen, fastän de tummat på det, som det blev viktigt för honom att skriva ner sina tankar och funderingar, som dottern sedan kan läsa. Hon bor till största delen med sin mamma eftersom Daniel av och till är mycket sjuk. De lever båda ständigt med rädslan över att Daniel ska insjukna hastigt och att situationen ska förändras.  

Daniel berättar också om bristen på kärlek från sina kända föräldrar, geniet och regissören Ingmar Bergman och Käbi Laretei, konsertpianisten. Båda upptagna med sina egna liv och karriärer och med väldigt lite tid för sina barn. Han inser att detta präglat honom och han menar att även han besitter det ”bergmanska arvet” som innebär grymhet, kyla och svårighet att känna empati för nära och kära. Han är inte bitter, men ångrar att han ibland uppträtt svekfullt mot andra. Att han ofta valt jobbet före sin egen dotter smärtar att berätta om. Det är först när dottern börjar bo hos honom varannan vecka som han går in i papparollen och förstår att han varit en frånvarande far trots att han, om någon, vet hur det är att bli bortvald. Han gör dock allt för att kompensera dottern nu. Deras relation är komplicerad mycket beroende på skilsmässan och att Daniels sjukdom gör att rädslan för att det värsta kan hända alltid är närvarande. Men relationen växer sig allt starkare och båda verkar vilja att den ska fungera.  

Ett annat parti i boken som berör mig är det som handlar om hans mor, Käbi Laretei. Hon beskrivs som grym och känslokall och inte ens när hon ligger för döden kan Daniel känna någon sorg. De samtalar och han berättar att han ofta känt hat mot henne och hon verkar faktiskt på något plan förstå hans känslor. Man kan inte säga att de försonas men ändå enas i en slags förståelse för varandras känslor. Med fadern, Ingmar Bergman, är det lite annorlunda. De kan förenas i sin kärlek till filmen och de kan förstå varandra på ett annat sätt. Med tiden försonas de och har en ärligare relation. Kanske är det så att man dömer en mor hårdare om hon inte visar rätt moderskänslor medan en far lättare kan komma undan sitt föräldraansvar? 

Daniels egna karriärval har varierat mycket. Han blev betagen av film redan som liten. Han lärde sig jobbet från grunden först som biografmaskinist på kvarterets biograf, därefter som regiassistent och efter det arbetade han som regissör många år. Han regisserade med framgång filmen Söndagsbarn med manus skrivet av Ingmar Bergman. Handlingen baseras på ett kapitel i Ingmars självbiografi Laterna magica. Filmen fick flera utmärkelser, bland annat en Guldbagge för bästa foto. Men att välja samma yrke som sin berömde far var konfliktfyllt och till slut lämnar Daniel yrket.  

När Daniel arbetade med dokumentärfilmen Prioritet ett som handlar om ambulanspersonalen i Malmö fick han möjlighet att åka med som praktikant i en ambulans. Han blev då så imponerad av ambulanspersonalen och hänförd av jobbet att han beslöt sig för att utbilda sig till ambulanssjuksköterska, ett yrke han kom att älska och som han upplevde ”var på riktigt” till skillnad från det som försiggår på filmduken. På grund av hjärtfelet blev han tvungen att sluta arbeta 2018. Han började då skriva, mest för sin egen skull, med tiden resulterade skrivandet i boken Hjärtat.  

Jag tilltalas av Daniels sätt att skriva. Han har ett ärligt och rättframt språk och väjer inte för det som är svårt. Att berättelsen är utformat som ett brev, adresserat till dottern, gör det lätt att ta till sig texten. Det är Daniel själv som gjort inläsningen av ljudboken som jag lyssnar på och det ger onekligen extra nerv till berättelsen. Till exempel får jag rysningar när han berättar om när han får hjärtrusningar och måste till sjukhus. Det blir dramatiskt och han försöker till varje pris att inte skrämma upp dottern. Han beskriver, med stark inlevelse, rädslan och ångesten över att kanske inte överleva den här gången och behöva lämna dottern.  

I en intervju i tidskriften Vi läser berättar Daniel, att om han lever så länge att han hinner skriva en ny bok kommer den att handla om ensamhet. Han menar att hans ensamhet är självvald eftersom han har svårt att knyta an till andra. Jag hoppas att han hinner skriva den och kanske även gör ett nytt intressant livsval som han kan berätta för oss läsare om.  

Harriet Runevad 

Hjärtat  
Daniel Bergman 
Bokförlaget Polaris, 2021 
Biografi 430 s. 

Märkt , , | 1 kommentar

ROMANTISK REALISM I KLASSISK HORNBYANDA 

Nick Hornby har blivit känd för sina humoristiska relationsromaner. Ylva Lyshag har läst hans senaste bok Precis som du. En bok om åldersfixering och politik klädd i Hornbys humoristiska språkdräkt som kanske inte riktigt håller hela vägen. 
 
Boken Precis som du, Nick Hornbys nya bok (2022) hamnade i mina händer på jobbet och jag blev lite nostalgisk. De böcker jag har läst av honom har varit humoristiska och handlat om relationer. Jag minns att jag på 90-talet läste hans High Fidelity: en roman om kärlek och musik (1995) och Om en pojke (1998) som båda har en rolig och slagfärdig dialog. Den här boken är också romantisk och realistisk ur min synpunkt. 

Nick Hornby är född 1957 i Redhill, Surrey sydöst om London. Han växte upp med sin mamma och syster och arbetade som lärare i tio år innan han började skriva artiklar som frilansjournalist. Han skriver fortfarande artiklar i tidningar och magasin, bland annat i Time och Elle. Hornby har också skrivit filmmanus till filmen An Education och var nominerad till en Oscar för den. Han har också gjort manus till en BBC1-serie, Love, Nina

Contemporary American Fiction hette hans första bok som var en essäbok, den utkom 1992. Hornby har bildat en egen genre som ligger mellan kiosk- och skönlitteratur, så kallad “middle literature” och här hamnar också den här boken. Han har fått kritik för att han skriver alltför lättsamt, trots det är han en av världens mest lästa författare.  

Precis som du är en berättelse om ett möte mellan Lucy, 42 år, en nyskild engelsklärarinna som bor i London som har lämnat sin alkoholiserade man och lever med två söner, 8 och 10 år. Sedan har vi Joseph, 22 år, en ung svart man som arbetar i slaktaffären om hörnet när han inte arbetar som barnvakt, fotbollsdomare eller försöker sig på en DJ-karriär. Han bor hemma hos sin mamma och syster i London. Lucy handlar kött av Joseph och får då höra att han arbetar extra som barnvakt, hon behöver en barnvakt till sina söner när hon ska ut på dejt. Hon frågar Joseph om han kan vara barnvakt och får ja och på det viset lär de känna varandra. Joseph accepteras av Lucys söner eftersom han spelar Fifa på deras X-box och kan spela riktig fotboll. De älskar honom! Joseph konstaterar att Lucy är lika gammal som hans mamma men bryr sig inte om det. Lucy är orolig över sina varma känslor för Joseph, de är orimliga, vad ska hon med en sådan ung man till i längden?  

Ibland befinner man sig i Lucys tankar, lika mycket i Josephs. Det är väldigt mycket dialog, oftast är den rolig, ibland tycker jag den är för tjatig. Åldersskillnaden blir temat i romanen och den är anledning till tvivel och ostadiga levnadsförhållanden för både Lucy och hennes pojkar och Joseph. 

Utöver åldersskillnaden tillhör Lucy och Joseph olika klasser i samhället och Lucys tidigare man vill gärna påpeka det: 

”Du kom hit för att fråga vem jag…dejtar. Jag dejtar Joseph.”
”Den där ungen?”
”Han är en ung man.”
”Hur stor är åldersskillnaden?”
”Det har inte du med att göra utan att han är fantastisk med killarna och de älskar honom.”
”Tack så mycket.”
”Ju fler människor de har omkring sig som de gillar, desto bättre är det för alla.”
”Och allt annat som skiljer er åt? Vänner? Kultur? Utbildning? Jobb?”

Rädslan för omgivningens reaktioner och fördomar finns hela tiden. De tillhör olika generationer och kommer inte kunna skaffa gemensamma barn, har olika dansstilar (!), mest är problemen relaterade till deras egen åldersfixering, för det mesta Lucys. Det blir lite komiskt ibland, som när Joseph skäms över Lucys dansstil. 

Året är 2016 och snart är det dags för röstning om Brexit och det engagerar människorna i romanen, det diskuteras högt och lågt på arbetsplatser och på fester. Lucy är emot och Joseph är både för och emot.  

Genom olika händelser vidgar Lucy och Joseph sin bubbla som de hamnat i – de går på teater, för Joseph är det första gången, och det verkar som om relationen etablerar sig lite mer. Lucy har fest för sina vänner tillsammans med Joseph som sedan drar med Lucy ut i vimlet till sina unga vänner. Det verkar fungera för dem. 

Hornby är bra på att gå via de olika karaktärerna i boken för att betrakta omvärlden, men jag får kämpa med att hålla intresset vid liv och att följa dialogerna till slutet. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar? 

Ylva Lyshag

Precis som du 
Nick Hornby   
Översättning: Linda Skugge 
Bokförlaget Forum 
Roman, 303 sidor 

1 kommentar

Varbergs bibliotek – LITTERATURKRITIK Upplaga 10 juni

Redaktionen: Ylva, Rebecka, Andrea, Fredrik, Harriet, Jenny, Kajsa, Lillemor

Äntligen fredag och dags för veckans upplaga av ”Varbergs bibliotek – litteraturkritik”!

Om en dryg månad kommer den sydafrikanske författaren Damon Galguts The promise ut på svenska, med titeln Löftet. Jenny Persson har tagit sig an det engelska originalet och hittar drag av både Virginia Woolf och William Faulkner i en text som hon anser vara romankonst på hög nivå.

Lillemor Åkerman har läst novellsamlingen Jag står här och stryker av Tillie Olsen. Novellerna kom ut på engelska 1961 under titeln Tell me a riddle och Lillemor anser detta vara litteratur som står sig mycket väl över tid. Även hos Tillie Olsen finns ekon av Virginia Woolf, den karaktäristiska inre monologen och svårigheten att som kvinna kombinera skapande och familjeplikter.

Varbergs bibliotek – litteraturkritik är ett projekt som genomförs i samarbete med Kritiklabbet och Regionbibliotek Halland. Målet är att hitta nya formar för litteraturkritik och läsfrämjande och öka kunskapen om redaktionellt arbete på biblioteken i Varberg.

Lillemor Åkerman och Kajsa Åberg (redaktionssekreterare)

Jenny Persson om The promise av Damon Galgut

Lillemor Åkerman om Jag står här och stryker av Tillie Olsen

Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

FAULKNERINSPIRERAT FAMILJEDRAMA  

Jenny Persson har läst The promise av Damon Galgut där hon finner spår av både Virginia Woolf och William Faulkner. Hon uppskattar Galguts osentimetala drama om familjen Swart, vars öde hon tolkar som en spegling av ett föränderligt Sydafrika. Det här är romankonst på hög nivå, avslutar Jenny Persson sin recension. 

För tre år sedan läste jag en roman som borrade sig rakt in i hjärtat och kilades fast där så att jag alltid bär den inom mig. Boken i fråga var Onåd av den sydafrikanske författaren J.M. Coetzee. När jag såg att den roman som belönades med det senaste Bookerpriset också utspelar sig i Sydafrika väcktes mitt intresse.   

Den sydafrikanske författaren och dramatikern Damon Galgut tilldelades alltså Bookerpriset 2021 för sin roman The Promise. Två av hans tidigare romaner har varit nominerade till samma pris. I sommar kommer The Promise i svensk översättning av Niclas Hval.  

The Promise utspelar sig under fyrtio år, från 1980-tal till nutid, och handlar om en vit familj i Sydafrika vars efternamn ironiskt nog är Swart, alltså ”svart” på afrikaans. Boken börjar med att modern i familjen, Rachel Swart, ligger för döden på familjens gård efter en tids cancersjukdom. På sin dödsbädd konverterar hon tillbaka till sin ursprungliga religion judendomen och vill därför ha en traditionell judisk begravning. Detta gör Rachels make Manie, för vars skull Rachel konverterade till protestantismen, fruktansvärd upprörd och Rachels begravning präglas av djupfrysta relationer mellan Rachels judiska familj och Manie och hans släkt.   

Rachel och Manie har tre barn tillsammans, Anton, Astrid och Amor. Precis innan sin bortgång avkräver Rachel ett löfte av sin man, hon vill att deras svarta hushållerska Salome ska skänkas det hus på familjens mark som hon bor i. Den då trettonåriga Amor befinner sig utom synhåll, men hör allting. Hon berättar om löftet för Salomes son Lukas, som är jämnårig med Amor. Detta löfte, som Manie vägrar erkänna, blir en sårig familjekonflikt under de kommande årtiondena.   

I romanen får vi följa de olika familjemedlemmarnas livsöden allteftersom tiden går. I bakgrunden avtecknar sig ett Sydafrika i förändring. Apartheid upphör, Mandela kommer till makten, de vitas privilegier och landrikedomar börjar ifrågasättas. Med undantag för Amor är familjen Swart kritisk mot den nya samhällsutvecklingen. Deras familjedrama, med konflikten om Salomes hus i centrum, fungerar som en spegling av den konfliktfyllda tidsandan i Sydafrika.   

Under läsningen märker vi snart att det går utför med familjen Swart och varje kapitel i boken är namngiven efter den familjemedlem som kommer att möta döden härnäst.   

The Promise är ingen solskenshistoria, men som Galgut berättar den! Det finns en lekfullhet och experimentlusta i hur han skiftar berättarperspektiv gång efter annan. Ett berättarperspektiv som zoomar in för att ta låta oss ta del av en persons inre medvetandeström för att sedan vidgas och bli allvetande igen, ett grepp som läsare bekanta med Virginia Woolf kommer att känna igen. 

 Det finns även mycket humor i romanen, ta till exempel denna lilla avvikning i en scen med en läkare: 

Dr. Raaff wields his tweezers with more-than-usual dexterity… His fastidiousness is pleasing to his patients, but if they only knew the daydreams of Dr. Wally Raaff, few would submit to being examined by him.  

Vad läkarens dagdrömmar består av avslöjas aldrig.  

Galgut är totalt osentimental i sitt berättande och tvekar inte att beskriva familjens Swarts småaktighet. Det stora undantaget är återigen Amor, som väljer en helt annan väg än resten av familjen. Det är också hos henne som en ljusstrimma till framtidshopp lever kvar vid romanens slut, men slutscenen är mer bitter än ljuv.   

En degenerad vit familj i sönderfall i ett förtryckande samhällssystem med ett skiftande berättarperspektiv, känns det igen?  Javisst, Galgut har läst sin Faulkner och jag tycker mig se blinkningar till Faulkners roman Stormen och vreden även rent konkret i texten. I en av Antons inre monologer som avslutas med hans självmord tycker jag mig läsa en omskrivning av och hyllning till Shakespeares berömda monolog ur pjäsen Macbeth, den monolog varifrån Faulkner hämtade titeln till ovan nämnda roman:  

Tomorrow, and tomorrow, and tomorrow,  

Creeps in this petty pace from day to day,  

To the last syllable of recorded time;  

And all our yesterdays have lighted fools  

The way to dusty death. Out, out, brief candle!  

Life’s but a walking shadow, a poor player,  

That struts and frets his hour upon the stage,  

And then is heard no more. It is a tale  

Told by an idiot, full of sound and fury,  

Signifying nothing.  

Denna sorgesång, över tidens tyngd och livets meningslöshet, utbrister Macbeth i efter att ha fått beskedet om Lady Macbeths självmord. En monolog som jag tycker man hör ekon av även i Antons tankevärld. Och inte är det en tillfällighet att frasen ”tomorrow, tomorrow” återfinns även i nedanstående citat ur vår bok:  

Foolish old earth, returning and repeating itself, over and over. Never misses a show. How can you bear it, you ancient tart, giving the identical performance again and again, evenings and matinees, while the theatre crumbles around you, the lines in the script unchanging, to say nothing of the make-up, the costumes, the extravagant gestures… Tomorrow and tomorrow and the day after that… No. Can’t do it. Can’t bear being a walk-on in the play any longer, can’t bear the notion of going back to the house and picking his life up like some worn-out shirt he dropped on the floor.   

I Faulkners roman kommer alla familjemedlemmar till tals förutom systern Caddy, romanfiguren som allt kretsar kring. I The Promise är det den svarta hushållerskan Salome som intar den rollen, och då adderat den symbolik att som svart inte få berätta sitt perspektiv.   

The Promise letar sig inte in i hjärtat på samma omedelbara sätt som Onåd gjorde, men efter att ha läst de sista sidorna och slagit ihop bokpärmarna inser jag att Galguts berättelse kommer leva kvar länge i mig. Det här är romankonst på hög nivå.  

Jenny Persson  

The Promise  
Damon Galgut  
Chatto & Windus, 2021  
Roman, 293 s.  

Märkt , , | 1 kommentar

OM ATT BLI HÖRD 

Lillemor Åkerman har läst Jag står här och stryker av den feministiska författaren Tillie Olsen. Boken kom ut 1961 i USA och är nu på nytt översatt till svenska. Olsen är hyllad för att skildra den kvinnliga tystnaden, sin ilska över orättvisorna, sin sorg och smärta och är lika angelägen idag som då och hennes böcker används i litteraturundervisnigen på universiteten i USA. Ett återkommande tema i hennes böcker är om konsten att räcka till. 

Tillie Olsens novellsamling Tell me a riddle har nyligen kommit ut på svenska med titeln Jag står här och stryker, något mer “catchy” än den engelska titeln som betyder Ge mig en gåta och som också är namnet på den avslutande novellen i den svenska utgåvan. Det var också den svenska titeln som gjorde mig nyfiken på boken. Jag kände inte till Olsen sedan tidigare, en förklaring till min okunskap kan vara att senast hon gavs ut på svenska var i slutet av 80-talet. Men nu inser jag att Olsens litterära röst är unik och att hon i synnerhet i USA är något av en ikon – så bättre sent än aldrig! 

Tillie Olsen (1912 – 2007) föddes i USA som dotter till judiska invandrare från Ryssland och var en amerikansk feministisk författare som slogs mot alla typer av orättvisor, oavsett om de hade med ras, etnicitet, religion, klass eller kön att göra. Att läsa och skriva var alltid en stor del av hennes liv, hon debuterade dock först vid 45 års ålder. Fyra barn och hårt arbete som bland annat servitris och hembiträde hindrade henne under många år från att satsa på ett liv som författare. Senare i livet undervisade hon även på flera olika amerikanska universitet, till exempel det välrenommerade Stanford-universitetet. Trots denna klassresa och många hedervärda uppdrag var hon hela sitt liv sin aktivism trogen och klippte aldrig banden med den arbetarklass hon kom ifrån och kämpade för. 

Förlaget har helt rätt när det skriver att Olsens noveller “talar lika mycket till kvinnor idag som när den skrevs” (1956 – 1961) och att de skildrar “hårt arbetande kvinnors lott i manssamhället och moderskapets ambivalens”. Men de berör också de arbetande männens villkor och det komplicerade med att vara förälder (inte bara mor) och älskande. I synnerhet Ge mig en gåta skildrar på ett fantastiskt vis ett äldre par, som när de sju barnen äntligen klarar sig själva, börjar se till sina egna behov och kommer fram till att de efter 47 års äktenskap vill helt olika saker. Han vill sälja huset, flytta till ett kollektiv, umgås med andra och bara ha det gott. Hon vill, efter att ha ”varit på språng 18 timmar om dygnet” och ”alltid tvingats röra sig efter andras rytm” dra sig tillbaka och njuta av ensamheten och aldrig någonsin mer behöva ta hänsyn till andras behov. Evas och Davids olika syn på framtiden sätter inte bara dem själva utan hela familjen i osäkert läge. När det sedan dessutom visar sig att Eva är svårt sjuk, förlorar alla i familjen mer eller mindre fotfästet.  

I novellerna Hey Sailor, what ship och O ja möter vi delvis samma personer som i Ge mig en gåta. En av Evas och Davids söner heter Lennie och han är gift med Helen och de två novellerna kretsar kring deras familj. O ja utspelar sig på 1950-talet men skildrar ett tidlöst bekymmer. Vänskapen mellan dottern Carol och Helens svarta väninnas dotter Parialee är på väg att krackelera. Till det finns olika orsaker, den viktigaste är kanske deras hudfärg. Det amerikanska skolsystemet och tidens segregation tvingar i praktiken isär flickorna. De är också i en ålder då vänskap många gånger sätts på prov. På väg in i tonåren upptäcker barnet inte bara sig själv på ett nytt sätt utan blir också mer observant på olikheter. När det gäller just dessa två väninnor är det snarast Parialee som söker sig bort från Carol. Som det känsliga barn Carol är gör det henne både ledsen och upprörd att mista Parialee och inte heller finna en självklar plats bland barndomskamraternas nya grupperingar. Mamma Helen försöker trösta och stötta men inom henne väcks motstridiga känslor. Å ena sidan är hon stolt över Carols reflektioner och känslighet, men sörjer samtidigt det egna “skyddets bräcklighet” och oroar sig för vad som väntar dottern: “Bättre att sänkas ner än att leva oberörd…Men hur ska du stå ut?” Vilken förälder med ett känsligt barn kan inte känna igen sig i denna oro? 

I Hey sailor, what ship möter vi den alkoholiserade sjömannen Whitey. Han har under många år varit en del av familjen Lennie och Helen, kommit på besök regelbundet och på olika sätt stöttat familjen praktiskt och ekonomiskt. Han har, inte minst för barnen, varit något av en frihetlig förebild och familjen å andra sidan något av ett substitut för den familj Whitey själv aldrig lyckats skapa sig; en trygg famn att återvända till. Nu har Whitey fallit långt ner i alkoholismens mörker. Familjen, även barnen, börjar sätta gränser och ge utlopp för ett aldrig tidigare visat förakt gentemot Whitey, vilket han är snabb nog att dränka i mer sprit. En inte så lite sorglig novell om förlust och längtan efter tillhörighet. 

Jag står här och stryker är inte riktigt den novell jag trodde det skulle vara. Jag såg framför mig en kvinna som, medan hon står och stryker, tänker på allt kreativt hon skulle kunna göra om hon inte vara fjättrad vid strykbrädan, till exempel läsa och skriva – men ack vad jag bedrog mig! Det handlar i stället om något som jag tror alla föräldrar kan känna igen sig i. Någon har hört av sig till kvinnan och denna någon uttrycker att kvinnans 19-åriga dotter behöver hjälp, med vad framgår inte. Frågan utlöser en ström av tankar inom kvinnan där hennes egen otillräcklighet blir orsaken till att dottern hamnat i ett läge där någon tycker sig se ett hjälpbehov. På några få sidor lyckas Tillie Olsen fånga föräldraskapets kluvenhet. Man älskar sina barn och vill skapa goda förutsättningar för dem att skapa sig ett gott liv, samtidigt som yttre händelser och förutsättningar sätter gränser för vad som är möjligt. Efter att tänkt igenom allt det svåra i det förflutna och både skuldbelagt och rannsakat sig själv kommer kvinnan fram till att det kanske inte blev så tokigt trots allt. 

Låt henne vara. Kanhända kommer inte allt som finns inom henne att slå ut i blom – men hos hur många gör det? Det finns ändå tillräckligt kvar för henne att leva av. Man måste bara hjälpa henne att inse – hjälpa henne så att hon självklart inser – att hon är för mer än den här klänningen på strykbrädan, hjälplös under strykjärnet. 

I den engelska utgåvan av Tell me a riddle från 2013 finns flera läsvärda avsnitt om Tille Olsens liv och gärning. Där framkommer också hur viktig kontakten med läsarna var, här med dottern Laurie Olsens ord:  

…dear reader, I know that this meeting–this act of you picking up this book– would mean the world to her. By reading her stories now, in this twenty-first century that is so vastly different from the 1912 Nebraska farm world into which she was born, you give new life to her words. You are participating in a human chain that was core to Tillie’s being–the relationship between writers and readers, those who write and those who read stories. 

Bättre än så kan litteraturens kraft över tid knappast beskrivas. 

Lillemor Åkerman

Jag står här och stryker 
Tillie Olsen 
Översättning: Else Lundgren 
Romanus & Selling, 2021 
Novellsamling, 154 sidor 

Märkt , , , , | 1 kommentar

Varbergs bibliotek – LITTERATURKRITIK Upplaga 3 juni

Redaktionen: Fredrik, Ylva, Harriet, Lillemor, Kajsa, Rebecka, Jenny, Andrea

I denna upplaga av ”Varbergs bibliotek – litteraturkritik” skriver Andrea Johansson om Smärtans imperium: berättelsen om familjen Sackler och opiodkrisen av Patrick Radden Keefe, i översättning av Eva Johansson och tipsar även om några dokumentärer om Sackler-affären. Rebecka Horn skriver om bästsäljaren The last thing he told me av Laura Dave. Där är en TV-serie på gång, producerad av Reese Witherspoon och i juni kommer boken i svensk översättning. Lillemor Åkerman har tagit sig an Lize Spits debutroman Det smälter, i översättning av Anna Rosenqvist. I dagens tre inlägg kan man, trots stora olikheter, skönja en gemensam nämnare – familjehemligheter.

”Varbergs bibliotek – litteraturkritik” är ett projekt som genomförs i samarbete med Kritiklabbet och Regionbibliotek Halland. Målet är att hitta nya former för litteraturkritik och läsfrämjande samt öka kunskapen om redaktionellt arbete på biblioteken i Varberg.

Lillemor Åkerman och Kajsa Åberg (redaktionssekreterare)

Dagens texter

Andrea Johansson om Smärtans imperium

Rebecka Horn om The last thing he told me

Lillemor Åkerman om Det smälter

Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

SMÄRTLINDRING SOM GÖR ONT

Andrea Johansson har läst Smärtans imperium: berättelsen om familjen Sackler och opiodkrisen av Patrick Radden Keefe och förfäras över hur vinstintresse, smärtlindrande droger och välgörenhet blandas i en smärtsamt cynisk kombination som slutade i en dödlig katastrof. 

Patrick Radden Keefe fick mycket uppmärksamhet i samband med utgivningen av sin förra bok Säg inget: en sann historia om mord och terror på Nordirland 2020, för vilken han även tilldelades The Orwell Prize 2019. En fackbok som den får även en skönlitteraturälskare som jag på fall, varför jag sett mycket fram emot hans nästa bok Smärtans imperium: berättelsen om familjen Sackler och opioidkrisen som gavs ut på svenska i april. Radden Keefe är författare och journalist född 1976 och bosatt i New York. Han växte upp i Dorchester, Massachusetts och har studerat vid flera prestigefyllda universitet som Cambridge och Yale samt är mottagare av Guggenheimstipendiet. 

Boken är fylld till brädden med fakta och avslutas med en diger redogörelse på 80 sidor över alla referenser. Trots detta är det lätt att slukas med de nära 500 sidorna om familjen Sacklers uppgång, och till viss del, fall. Familjen Sackler har av Forbes listats som en av de tjugo rikaste i USA. De är kända för att utgöra en filantropisk New York-dynasti som gjort sig en förmögenhet på läkemedlet Oxycontin och som resulterade i den så kallade opioidkrisen med flera hundra tusen döda. Oxycontin innehåller oxikodon som är ett morfinderivat, kraftigt smärtstillande men också beroendeframkallande. 

Historien börjar med immigranterna Isaac Sackler och Sophie Greenberg som kom till New York 1904 respektive 1906 från Galizien, dåvarande Österrike-Ungern, samt Sophie från Polen. De var judar men gick inte särskilt ofta i synagogan. De gifte sig och Isaac startade en livsmedelsbutik i Brooklyn. Affärerna gick så småningom bättre och de kunde flytta till en finare stadsdel. De fick tre söner, Arthur, Mortimer och Raymond, de talade jiddisch hemma men sönerna uppmuntrades att assimilera sig. Föräldrarna hade sparat ihop pengar för att deras barn skulle kunna utbilda sig. Arthur var ambitiös och mycket driftig. Han arbetade extra under studietiden, bland annat med skoltidningen och skaffade annonsörer vilket drog in pengar. Sedan studerade han vid New York University där han också avlade läkarexamen. Universiteten började så småningom begränsa antalet studenter med judiskt påbrå varpå Mortimer och Raymond gav sig av till Glasgow för sina medicinstudier.  

De arbetade alla senare på Creedmoor Psychiatric Center i New York där flertalet av de patienter som togs in aldrig lämnade sjukhuset igen. Det utfördes lobotomier och elchocker vilket bröderna Sackler reagerade mot, de fann det nedslående att läkarvetenskapen inte hade mer att erbjuda. De ansåg att det måste finnas andra orsaker till psykisk sjukdom än kassa livserfarenheter, de var ute efter biokemiska komponenter. För att göra en lång historia kort hade bröderna Sackler ett finger med i spelet från flera olika håll vilket gjorde att pengasuccén blev ett faktum. Förutom att de senare kom att äga Purdue Pharma hade de kontakter inom FDA, den amerikanska motsvarigheten till livsmedels- och läkemedelsmyndigheten, som godkänner nya läkemedel. Arthur var också en fena på reklam och bröderna lyckades bli delägare i McAdams, en av de främsta aktörerna i reklambranschen. Läkemedlen som de tillverkade marknadsfördes mycket aggressivt, både mot allmänheten men framför allt mot läkarkåren. Man övertygade skeptiska läkare att Oxycontins dragerade hölje som skulle fördröja frisättningseffekten också minskade risken för beroende och missbruk. 

Det var dock inte så svårt att krossa höljet och inta den verksamma substansen på annat sätt och preparatet blev snabbt hett på svarta marknaden. Eftersom föregångaren MS Contin i princip endast ordinerades till cancerpatienter i livets slutskede var risken med beroende inte så viktig. De skulle av naturliga skäl inte ha problem med det. Oxycontin kom ut på marknaden 1996 och ordinerades senare även som första val till allehanda åkommor där patienten hade kraftigt eller långvarigt smärttillstånd. Allt fler människor hade svårt att vänja sig av med medicinen och utvecklade ett beroende som blev till ett missbruk och som ledde till döden för hundratusentals. När journalister och andra började ifrågasätta Purdue Pharma försvarade man sig med att det inte är preparaten som är beroendeframkallande, utan patienter med ”beroendepersonlighet” som är problemet. Purdue satsade mer på säljarna än på någon annan yrkesgrupp inom företaget. Inget övre tak existerade för deras försäljningsbonus, vilket var brukligt hos övriga läkemedelsföretag. Sacklers förmögenhet beskrevs som obskyr, bara på Oxycontin uppges de ha gjort 35 miljarder dollar i vinst. Under ungefär tjugo år har ca 2500 olika rättsprocesser drivits gentemot Purdue. 

En annan del av historien handlar om Arthur och hans stora intresse för konst. Han spenderade stora summor pengar på att köpa in konst. Han donerade även mycket pengar till muséer och universitet som Harvard, Oxford, Tate, Louvren, The Met och Guggenheim, varför namnet Sackler varit det första man sett när man kommit till dessa institutioner. Om han donerade 10 miljoner dollar krävde han sitt namn på byggnaden, även om det kanske krävdes ytterligare 10 miljoner för att färdigställa renoveringen eller byggnationen, som skänktes av andra aktörer. 

Det finns mycket i den här boken att uppröras över, frågan är vad som är värst, lögnerna och fulspelet, den intensiva marknadsföringen eller jakten på pengar? Allt på andra människors bekostnad. Ligger hela skulden på familjen Sackler och ansvariga på Purdue Pharma? Har individen inget eget ansvar? Att undanhålla information om beroende i bipacksedlar och skarpt riktad marknadsföring på hårt ansatta orter där människor är sårbara och redan ligger ner är naturligtvis lågt. Oavsett vad man tycker är det stora sorger och familjetragedier det resulterat i. 

För den som är intresserad av opioidkrisen finns det också flera dokumentärer hos streamingjättarna att titta på, till exempel The Crime of the Century (2021), The Pharmacist (2020) och Dopesick (2021). 

Andrea Johansson

Smärtans imperium 
Patrick Radden Keefe 
Översättning: Eva Johansson 
Albert Bonniers förlag, 2022 
Sakprosa, 565 sidor 

1 kommentar

NY HYPAD BOK BLIR SERIE 

Laura Daves succébok The Last Thing He Told Me kommer nu ut på svenska och ska även filmas för Apple TV+. Rebecka Horn har läst originalutgåvan och kan konstatera att den rymmer en rejäl dos spänning samt dunkla familjehemligheter, för den som vill hålla sig uppdaterad. 

7 juni kommer översättningen av Laura Daves The Last Thing He Told Me, med svensk titel Det sista han sa. En karaktärsdriven spänningsroman, toppad med familjehemligheter och sökande i det förflutna. Boken inleds med att en flicka knackar på hos huvudpersonen Hannah Hall och överlämnar en lapp där det står: 

Skydda henne 

Lappen är från hennes man Owen och Hannah förstår direkt vem som avses; Owens sextonåriga dotter Bailey. Bailey som förlorade sin mamma som litet barn och som knappt vill prata med pappans nya fru. På nyheterna ser Hannah att Owens chef blivit anhållen av FBI medan Owen spårlöst har försvunnit. När både polis och FBI dyker upp hemma hos Hannah och Bailey inser hon att något större är på gång och hon frågar sig vem hon kan lita på. Hannah börjar själv att söka efter Owen och förstår snart att den man hon gifte sig med inte är den han utgett sig för att vara. Och vem är egentligen Bailey? 

Boken har toppat New York Times bästsäljarlista och blivit utvald av Reese Witherspoon’s Book Club. Reese Witherspoon producerar även den kommande TV-serien som baseras på boken och som kommer sändas exklusivt för Apple TV+, med stjärnor som Jennifer Garner och Nikolaj Coster-Waldau (Game of Thrones). Inspelningen började i maj 2022 men releasedatum är ännu ej tillgängligt. 

Rebecka Horn

The Last Thing He Told Me 
Laura Dave 
Simon & Schuster, 2021 
320 sidor 

Det sista han sa 
Laura Dave 
Översättning: Molle Kanmert Sjölander 
Bokförlaget NoNa, 2022 
349 sidor 

1 kommentar