Vinnare i Sommarboken special för vuxna – Garanterat bra böcker!

Vi har nu dragit tre vinnare i Sommarboken special för vuxna – Garanterat bra böcker!

Första pris går till Kerstin Sandsjö. Kerstin vinner presentkort i bokhandeln och Kvinna i avantgardet – Sigrid Hjertén. Liv och verk samt novellen De blå silkesstrumporna av Elin Wägner.
Andra pris går till Olivia Kalén. Hon vinner Just nu är jag här av Isabelle Ståhl och novellen Hägring av Oline Stig.
Tredje pris går till Karin Hallberg som vinner Citronbordet av Julian Barnes och novellen Våra främlingar av Lydia Davies.
Stort grattis till er tre!

Glädjande nog kan vi berätta att alla ni andra också vinner var sin garanterat bra bok!
Vi känner oss extra generösa tack vare ert fina engagemang i årets Sommarboken för vuxna och tackar er för er medverkan och hoppas att ni har fått fina läsupplevelser. Vinsterna kan hämtas upp på Varbergs stadsbibliotek fr.o.m. fredag 20 september klockan 15.00.

När det gäller er som inte bor i Varberg kommer vi försöka kontakta er för att höra om ni vill hämta er vinst på något lokalbibliotek i stället för på Varbergs stadsbibliotek.

Sommarboken för vuxna special – Garanterat bra böcker har arrangerats med stöd från Regionbibliotek Halland och Kulturrådet.

Lillemor Åkerman

Fjällvandring åt helvete: en norrmans motvilliga försök att lära sig att älska naturen av Are Kalvø

Are Kalvø är en norsk komiker och satiriker med många strängar på sin lyra. Utöver radio och TV har han även arbetat med musikaler, revyer och opera. Han har skrivit böcker tidigare i olika ämnen men det här är den första som blivit översatt till svenska mig veterligen. Här på biblioteket finner man den bland facklitteraturen, närmare bestämt bland sportböckerna på avdelning Rb.

Det första som slår mig när jag börjar läsa är att det märks att det är en ståuppkomiker som skrivit texten. Man får nästan känslan av att vara på plats, att jag står där och lyssnar till denne norrmans irritation över varför alla (nästan) norrmän älskar att gå på tur. Det blir därmed något ”pratigt” över texten men när jag vant mig vid detta sätt att skriva flyter det på och skratten blir många.

Kalvø förstår inte varför alla hans vänner numera väljer att göra utflykter i naturen istället för att följa med ut på krogen på helgerna så han bestämmer sig för att själv bli en friluftsmänniska för att se om han blir frälst. Han börjar med att surfa till ut.no som är en webbsida som drivs av Den Norske Turistforening och bestämmer sig för en gedigen sexdagarstur till Jotunheimen där han ska vandra många mil och gå över Besseggen och sedan bestiga Galdhøpiggen som är Norges och Skandinaviens högsta berg. Han måste förstås ekipera sig med nödvändiga friluftskläder, vandringskängor och annat man behöver och beger sig till närmsta friluftsbutik i Oslo som han utgår ifrån. Han får höra att till Besseggen och Galdhøpiggen går alla och där kommer han att få gå på kö. Han känner sig hånad men bestämmer sig ändå för att starta sin vandring. Som sällskap har han en vän som i boken kallas för Dokumentationsansvarig. Det hela blir en betraktelse över fjällvandringen som sådan och om människorna som utövar den. De bor i stugor eller på fjällstationer som man ofta gör när man vandrar i de norska fjällen och det finns mycket att känna igen sig i även om man som jag bara har vandrat i de svenska fjällen. Möten med olika typer av människor på fjällstationerna, hur man inför toppbestigningar ofta får höra kommentarer som förringar prestationer, att ”det där är inte svårt, jag vet en som gick i foppatofflor” och så vidare. Kalvø ser till en början bara en gemensam nämnare mellan sig själv och friluftsmänniskor, nämligen att de båda tycker om utsikten. Friluftsmänniskorna älskar att ”ta” toppar och njuta ett kort ögonblick av utsikten där uppifrån, Kalvø älskar också utsikten men då helst från en skybar. Om han blir frälst som fjällvandrare är något oklart men betraktelsen och dokumentationen över hans försök att bli det gav mig några roliga timmar med denna bok.

Andrea Johansson

| Märkt , ,

18 september: Uppstart Hela Halland läser!

Så är det då äntligen dags för ”Hela Halland läser” 2019! Årets författare är ingen mindre än Sara Beischer, bosatt i Halmstad men med rötter i Varberg. Sara Beischer debuterade 2012 med romanen Jag ska egentligen inte jobba här och har gett ut totalt fyra böcker. Vi har valt att läsa hennes bok Mamma är bara lite trött, en högaktuell samtidsskildring som många nog, tyvärr, kan känna igen sig i.

Vid denna uppstart berättar vi om årets författare och den utvalda boken som kommer att delas ut under kvällen. Vi presenterar även hennes andra böcker och det blir högläsning. Foto: Sevda Svensson

Vi bjuder på kaffe! Fri entré men föranmälan. Begränsat antal platser.
Tid: 18.30 – 20.00
Plats: Lilla Teatern

Boksamtal:
Onsdag 2 oktober 17.00 Fördjupat boksamtal – biblioterapi på Stadsbiblioteket.
Torsdag 10 oktober 17.00 på Veddige bibliotek
Måndag 14 oktober 18.00 på Rolfstorps bibliotek
Torsdag 17 oktober 17.00 på Träslövsläge bibliotek
Torsdag 24 oktober 17.00 på Bua bibliotek
Författarbesök
Onsdag 9 oktober 18.30 Sara Beischer besöker Varbergs Stadsbibliotek

Föranmälan boksamtal: kulturhusetkomedianten.se eller Stadsbiblioteket 0340-886 00 eller respektive lokalbibliotek.

Lillemor Åkerman

 

| Märkt , ,

Oktoberbarn av Linda Boström Knausgård

Linda Boström Knausgård debuterade 1998 med diktsamlingen Gör mig behaglig för såret. Sitt genombrott fick hon 2011 med novellsamlingen Grand mal. På det följde två romaner, Helioskatastrofen (2013) och Välkommen till Amerika (2016), den senare nominerad till Augustpriset. Nu i dagarna kom den av mig efterlängtade romanen Oktoberbarn.

Ingen av Linda Boström Knausgårds tidigare böcker har varit uttalat självbiografisk. Dock tror jag att mycket är hämtat från egna upplevelser, omstöpta till litteratur och hon skildrar mycket övertygande och vackert svåra livsbetingelser såsom rädsla, ensamhet, skörhet, livsleda, såriga familjerelationer, alkoholism och psykisk sjukdom. Boström Knausgård har genom åren varit öppen med att hon är bipolär vilket innebär ett liv av våldsamma svängningar mellan eufori och djupa depressioner, medicinrundor och läkarbesök. Om detta har hon talat i radiodokumentären ”Jag skulle kunna vara USA:s president” från 2005, där hon berättar om hur hon 26 år gammal blir inlagd på en psykiatrisk avdelning, och i sitt Sommarprogram 2017. Oktoberbarn är i biblioteksvärlden klassad som roman men är utan tvekan mer öppet självbiografisk än de tidigare böckerna. I den berättar Boström Knausgård mycket öppenhjärtigt om sina erfarenheter av att ha varit tvångsintagen vid ett flertal tillfällen under perioden 2013 – 2017. Det är fasansfulla beskrivningar av hur den svenska psykiatrin fungerar, där de människor som är absolut mest sköra och utsatta ibland tvingas utstå övergrepp och behandlingar som jag har svårt att tro kan hjälpa när man totalt tappat fotfästet. För Boström Knausgårds del handlar det om ett stort antal elbehandlingar, med det enda synbara resultatet att hennes minnen försvagas och t.o.m. försvinner. Det är tungt att läsa det Boström Knausgård skriver om det hon kallar ”fabriken”, men samtidigt känns det befriande att hon vågar sätta ord på samhällets oförmåga att hantera svåra psykiatriska tillstånd. Hon berättar också om personer inom vården som trots allt möter henne med respekt och inger hopp i en tröstlös situation.

Förutom en skildring inifrån den svenska psykiatrin verkar Oktoberbarn vara ett sätt för Boström Knausgård att återskapa de minnen som var på väg att berövas henne i ”fabriken”. Det är en ganska ostrukturerad och disparat samling minnen, från olika perioder i hennes liv som det ibland kan vara lite svårt att förhålla sig till som läsare. Kanske är det bara ett uttryck för hur svårt det kan vara att ta tillbaka minnen som en gång varit betydelsefulla men som försvagats. Det som berör mig mest, bortsett från erfarenheterna från psykiatrin, är skildringen av tiden efter skilsmässan från maken Karl Olov Knausgård. Skulden över att ha varit den som på grund av sjukdom drev på familjens upplösning, kärleken till barnen, oron över framtiden, ensamheten som följer på en skilsmässa. Det är vackert och allmängiltigt i all sin särart. Det finns också en kanaliserad ilska i texten över erfarenheterna från psykiatrin och vackra ord om kärlekens betydelse,  som gör att boken avslutas i någon slags hopp och jag tänker att skrivande kan vara både förlösande och livsavgörande. Boken avslutas med följande rader: ”Jag lägger mig i sängen och gråter för första gången på flera år. Jag gråter för allt. För barnen som kommer på fika i morgon. De ska ha med sig saker som de vill ha här. Jag gråter för dig och mig. Jag säger barnens namn högt i rummet. Jag säger Anna, Olivia, Josef och Sara.

En eloge också till bokens formgivare, Lars Sundh. Ta gärna en titt på Lyudmila2509’s portfolio på shutterstock.com (Vintage photos), varifrån omslagsbilden är hämtad. Bilden, och ett avsnitt i boken, ger en vägledning till bokens titel.

Lillemor Åkerman

 

| Märkt , , , , ,

Mannen i skogen av Jens Liljestrand

I dag bjuder Lisbeth Fävremark på en personlig betraktelse över Vilhelm Moberg.

Sommaren 1898 föddes två pojkar i var sitt torp i Sverige. Joel Gottfrid i början av juli i Marks härad i Västergötland och Carl Artur Vilhelm i mitten av augusti i Moshultamåla i Småland. De föddes till mycket knappa förhållanden med många syskon. Joels far och farfar var förutom arrendetorpare också skräddare medan Carls far var indelt soldat. De här pojkarna gick i småskola och folkskola och därefter förväntades de börja hjälpa till med försörjningen. Joel var nog rätt nöjd när skoltiden var förbi medan Carl hade en kunskapstörst som den korta skolgången inte förmått fylla. Joel levde ett enkelt liv på sin födelseort, gifte sig, fick barn och arbetade i textilindustrin till sin pensionering. Utan att själv göra någon ”klassresa” kunde Joel glädja sig åt stora sociala förbättringar som barnbidrag, lagstadgad semester och allmän folkpension. Här lämnar jag Joel, min farfar, som gjorde mig förtrogen med sin tid på jorden och samtida med Vilhelm Moberg.

Carl Moberg som senare ändrade förnamn till Vilhelm har följt mig vart jag tagit bilen i sommar. Jag har lyssnat till Jens Liljestrands biografi ”Mannen i skogen” inläst av Martin Wallström. Boken omfattar 730 sidor och inläst över tjugosju timmar. Det låter länge, men jag har inte haft långtråkigt en enda stund. Skam till sägandes har jag inte läst speciellt mycket av Moberg, bara de mest kända som Raskens, Rid i natt, Din stund på jorden och Brudarnas källa och kanske några till. Hans största projekt Utvandrarserien som tog honom tolv år att färdigställa har jag bara tillägnat mig via TV-serien. Vilhelm Moberg minns jag mest som en barsk man på bild och kanske i TV och som mina föräldrar hade stor respekt för på grund av hans författarskap och av att vara en man som själv format sin framtid.

Genom att lyssna på den här biografin tycker jag att jag känner och förstår Vilhelm Moberg, den mest läste författaren under många år i mitten på 1900-talet. Liljestrand skildrar såväl hans ambitioner och framgångar som hans humörsvängningar och olika sjukdomsproblem. Att Moberg var så kontroversiell och på kant med ”kultursverige” kanske kan förklaras av att han föds utan kulturkapital och själv måste erövra det, kämpa sig till all kunskap som många fick gratis genom sin borgerliga uppväxt. Jag tror att bakom den tuffa ytan och de självsäkra uttalandena fanns nog en ständig osäkerhet om social tillhörighet. Men det är min tolkning. Med vemod tar jag farväl av biografin och tänker att kanske levde Joel Gottfrid ett lika tillfredsställande liv som Carl Artur Vilhelm trots allt.

Lisbeth Fävremark

| Märkt , , ,

Om transnationella adoptioner – Madeleine In Hwa Björk och Maja Lee Langvad

Sommaren dröjer sig kvar ännu en tid. Sommaren i P1 är dock över för i år och en tillbakablick ger för handen ett antal fina program. Ett av de program som berörde mig mest var det som Madeleine In Hwa Björk, Lyssnarnas sommarvärd 2019, bjöd på. Madeleine In Hwa Björk är adopterad från Sydkorea och kom till Sverige 1985 som In Hwa Chae, knappt två år gammal. När hon får egna barn inser hon att vi alla har ett behov av att ha någon som liknar oss själva och hon börjar fundera över sitt ursprung. Hon bestämmer sig för att försöka hitta sin biologiska familj. Via Facebook får hon kontakt med en koreansk man där allt tyder på att han är hennes biologiska pappa. Tyvärr leder Madeleine In Wha Björks sökande efter sitt ursprung till att det uppdagas att hela hennes liv bygger på en lögn. Vid adoptionstillfället förväxlades hon med ett annat barn; med fel namn hamnade hon i fel land, med fel papper och födelsedag. När Madeleine till slut får kontakt med sin biologiska mamma visar det sig att hon dessutom adopterades bort mot mammans vilja och att adoptionsbyrån ljugit. Madeleine In Hwa Björk menar att hennes historia inte är unik och är av förklarliga skäl kritisk till hanteringen av adoptioner.

Samma tankar framför den danske författaren Maja Lee Langvad i sin bok Hon är arg som kom på svenska 2016. I den berättar hon i vredesmod, men också på ett mycket personligt och poetiskt sätt, om sina erfarenheter av att vara adopterad från Sydkorea. Langvad är ännu mer omfattande än Madeleine In Hwa Björk i sin kritik av transnationella adoptioner, Hon kallar det en adoptionsindustri som styrs av utbud och efterfrågan. Som läsare inser man att adoptioner är en mycket komplex fråga där det finns privata adoptionsbyråer som skoningslöst skor sig på barnlösa pars längtan efter barn. Langvad beskriver också mycket fint, om än i vredesmod, om det svåra i att inte tycka sig höra hemma någonstans.

Om jag minns rätt tog Hon är arg sju år att skriva – en lång tid att leva med ett ifrågasättande av grundvalarna för det egna livet. Maja Lee Langvad blev också hårt åtgången för sin kritik av transnationella adoptioner. Det och själva skrivandet och efterföljande författarframträdanden krävde sin tydliga tribut. Langvad hamnade i en depression, vilket hon skildrar i den nyligen utkomna boken Dagar med galopperande hjärtklappning. Boken är tre berättelser i en; dels en form av sjukdomsdagbok som verkligen känns autentisk, dels ett vackert kärleksbrev till en kvinna hon vill men inte orkar träffa, dels en essä om skrivande. Langvad menar att hon i första hand inte skriver för att bli läst av andra, tvärtom: ”Jag skriver inte för att framträda, jag är inte en cirkusartist. Jag är en människa som skriver, som först och främst skriver till sig själv.” Nu verkar dock Langvad vara på bättringsvägen och framträder på scenen för Poesi och prosa i Göteborg och Skövde under oktober månad. Har du inte möjlighet att vara där så läs hennes gripande och unika texter.

Lillemor Åkerman

| Märkt , , , ,

11 september Bildningsresan: Systrarna Brontës värld med Anna-Karin Malmström Ehrling och Per Ove Ehrling

Först ut i höstens omgång av Bildningsresan är en föreläsning om författarna Charlotte, Emily och Anne Brontë med Anna-Karin Malmström Ehrling och Per Ove Ehrling.

Systrarna Charlotte, Emily och Anne växte upp under den första halvan av 1800-talet på prästgården i Haworth, i grevskapet West Yorkshire knapp 30 mil norr om London. Det var där de skrev några av den engelska litteraturens mest älskade romaner som Charlotte Brontës Jane Eyre och Emily Brontës Svindlande höjder. Anna-Karin Malmström Ehrling och Per Ove Ehrling har gjort de första översättningarna sedan mitten av 1800-talet av Charlotte Brontës romaner Vilette, Professorn och Shirley. De kommer att berätta om systrarnas uppväxt och utveckling till författare samt om deras romaner som också inkluderar Anne Brontës Agnes Grey och Främlingen på Wildfell Hall.

De kommer även att visa bilder från boken Systrarna Brontës värld av Ann Dinsdale, i översättning av föreläsarna själva. Det är en informationsrik och vacker bok med många bilder från prästgården, den lilla byn Haworth och det vackra hedlandskap som omger byn. Jag behöver inte bläddra många sidor i boken innan jag känner mig märkbart berörd. Jag läser att systrarna Brontës mor födde sex barn på lika många år. När äldsta dottern var sju år och yngsta dottern bara ett spädbarn dör modern. Trettio år senare är fem av barnen också borta, Charlotte är den som lever längst men blir blott 38 år. Fader överlever dem alla och går bort 1861, 84 år gammal.

I bokens inledande kapitel får föräldrarna och de sex syskonen var sitt kapitel. Vi får läsa om hur sjukdom och död påverkade systrarna, om deras bildningsresor och väg till författarskap. I kapitlet Syskonen Brontës skapande framkommer att inte bara orden var viktiga i familjen; flera av syskonen var också mycket kunniga i bildkonst, både i teori och praktik. Systrarnas Charlottes, Emilys och Annes romaner har fått var sitt kapitel. Där kan man läsa om var författarna hämtade inspiration och hur romanerna togs emot. Avslutningsvis ett par kapitel om hela familjen Brontë och deras värld.

På det hela taget en mycket inspirerande bok som får mig att genast vilja ta mig an alla de sju böckerna, även om jag tidigare har läst ett par av dem. Fyra av romanerna finns dessutom i nyutgivning på Modernista förlag med spännande omslag. Men då det blir sammanlagt flera tusen sidor får det nog anstå tills vidare.

Föreläsning:
Onsdag 11 september 18:30 – 20.00
Biljetter: 60 kr, kulturhusetkomedianten.se eller på Stadsbiblioteket 0340-886 00
Plats: Lilla Teatern

Lillemor Åkerman

| Märkt , , , , , , , , ,

Bildningsresan hösten 2019

Bildningsresan, vårt samarbete med Folkuniversitetet, tuffar vidare med fyra nya spännande föreläsningar.

Onsdag 11 september
Systrarna Brontës värld

Föreläsning om systrarna Charlotte, Emily och Anne Brontës uppväxt och utveckling till författare samt om deras romaner – Jane Eyre, Villette, Professorn, Shirley, Svindlande Höjder, Agnes Grey och Främlingen på Wildfell Hall. Bilder hämtade från boken Systrarna Brontës värld kommer också att visas. Med Anna-Karin Malmström Ehrling, docent i praktisk filosofi vid Uppsala Universitet och Per Ove Ehrling. De har under senare år översatt Villette, Professorn och Shirley till svenska.

Onsdag 25 september
Medvetandets återkomst – om hjärnan, kroppen och universum

Hur uppstår känslan av att finnas till ur ett stycke kött inuti skallen? Filosofer och hjärnforskare har käbblat om den saken i evigheter. Nu försöker allt fler knäcka nöten med en radikal teori som utgår från att medvetande finns i allting. Med Per Snaprud, vetenskapsjournalist och f.d. hjärnforskare.

Foto: Carola Björk

Torsdag 17 oktober
Smärtans alkemister – om förmågan att omvandla smärta och förlust till resurs

Resiliens är ett relativt nytt forskningsområde som handlar om människans återhämtningsförmåga och möjligheter att leva ett gott och meningsfullt liv trots allvarliga påfrestningar. Resilienta individer har lärt sig att omvandla sina svårigheter och smärta till utveckling och tillväxt. Denna forskning visar också att mycket svåra händelser kan medföra utveckling av resurser som inte skulle ha uppstått utan dessa påfrestningar. Med Katarina Laundy leg. psykolog och doktorand i medicin vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg. Foto: privat

Onsdag 27 november
Är vi alla klimatförnekare?

Martin Hultman från Chalmers pratar om världens första, globala forskarnätverk om klimatförnekelse, som har Chalmers som bas. En viktig utgångspunkt i projektet är en tvärvetenskaplig, bred syn på klimatförnekelse, som kopplar ihop olika discipliner som geopolitik, miljöpsykologi, teknikhistoria, miljösociologi, genusforskning, miljöhistoria, energipolitik, miljöhumaniora samt teknik- och vetenskapsstudier. Foto: Ulrika Ernström

Tid: 18.30
Plats: Kulturhuset Komedianten, Lilla Teatern
Biljetter: http://www.kulturhusetkomedianten.se eller 0340- 88600

Lillemor Åkerman

Ön av Ragnar Jónasson

En av de första böckerna jag skrev om här på bloggen var Mörkret av Ragnar Jónasson. Nu har förlaget givit ut Ön som är den andra delen i trilogin om Hulda Hermannsdóttir. Dessa böcker utspelar sig tidsmässigt i omvänd ordning och i Ön får vi följa med tillbaka till 1997. Även i det skedet av karriären brottas Hulda med problem i sin yrkesroll som att bli omsprungen av yngre män med mindre erfarenhet och känslan av att inte riktigt bli tagen på allvar. Hon kämpar med sina fall för att bringa rättvisa för offer och anhöriga, och för att sätta händelser i ljuset där andra försökt mörka eller åtminstone inte sagt hela sanningen. Även i privatlivet har hon lidit stora förluster och man känner verkligen med henne som karaktär. Det som håller henne ovan ytan är nog, förutom drivkraften att lösa sina fall, att komma nära den karga isländska naturen och helst hela vägen upp på bergstopparna.

Naturen har ganska stor betydelse i den här boken, några barndomsvänner ska ses igen och åka ut till Elli∂aey som är en isolerad ö i ögruppen Västmannaöarna söder om Island. Det finns en jaktstuga där de ska sova över och sedan bli hämtade dagen efter. Det är svårt att lägga till, vädrets makter bestämmer om det går att gå i land eller inte. De är fyra personer som åker ut till ön och flera av dem har inte träffats på tio år. Sist de hängde ihop var de fem till antalet, en av dem dog den där dagen ute på Västfjordarna för tio år sedan och pappan till en av vännerna anhölls för dådet. Frågan är om hela sanningen verkligen kom fram då, om inte kanske den måste fram nu. Hulda blir naturligtvis inkopplad och den här boken innehåller allt man kan önska av en isländsk deckare: avlägsna och otillgängliga platser, vildmark, mäktig natur och intressanta karaktärer. Vid sidan av kriminalfallet får vi också följa Hulda i sökandet efter sin far.

Jag tycker att den första boken var bra och lättläst men i Ön har Jónasson utvecklat både intrigen och själva skrivandet till en helt ny nivå. Han visar också på hur anhöriga påverkas i sådana här sammanhang, vilka enorma personliga tragedier enskilda människor och hela familjer drabbas av. Spännande men också tungt att läsa stundtals. Jag ser med blandande känslor fram emot den avslutande delen.

Andrea Johansson

| Märkt , , , ,

Saguenay av Lise Tremblay

Författaren Lise Tremblay är en ny bekantskap för mig och jag är mycket glad över att ha hittat fram till detta fina författarskap. Sedan tidigare finns hennes två böcker Hägern (2015) och Huset på Saint Pauls väg (2017) på svenska. Hennes senaste till svenska översatta bok heter Saguenay och kom ut på franska redan 1994 med titeln La pêche blanche.

Tremblay är född 1957 i Chicoutimi i den fransktalande provinsen Québec och är idag bosatt utanför det lilla samhället Saint-Fulgence vid floden Saguenay. Floden och området däromkring spelar en viktig roll i boken. Där bor en av de två bröder som handlingen kretsar kring, Robert, han som blev kvar. Visserligen bodde han i Montreal några år och utbildade sig till lärare men efter studierna återvände han, gifte sig med sjuksköterskan Louise och arbetar sedan många år som lärare i litteratur. Den andre brodern, Simon, gav sig tidigt av västerut för att arbeta som så många andra unga människor i området. Sedan en tid tillbaka befinner han sig i San Diego dit han sökt sig för värmens skull och arbetar i perioder på olika byggen.

Simon har under alla år en gång om året återvänt till Saguneay för att hälsa på Robert och föräldrarna. I övrigt är kontakten sporadisk. Bröderna ”samtalar” genom brev men kanske i ännu högre grad genom de böcker Robert skickar till Simon. I övrigt har de svårt att prata med varandra, färgade av en barndom som genomsyrades av faderns tysta aggressivitet och moderns rädsla. Nu, i ett skede ”mellan två åldrar” som Simon beskriver det, har de båda nått någon slags punkt i livet där de börjat fundera över det som blev deras lott och en mer eller mindre omedveten känsla att en förändring måste till innan det är för sent. När så fadern, som efter pensioneringen blivit ännu mer egensinnig och elak, ramlar i hemmet och så småningom dör får Simon anledning att återvända hem. Kanske kan faderns död innebära någon slags öppning för de övriga i familjen.

Vid första anblick kan språket tyckas enkelt med genomgående ganska korta meningar. Men det är på samma gång ett poetiskt och målande språk som skapar bilder för mitt inre, bilder av en miljö som är mig ganska främmande – så lite jag vet om Canada! Relationen mellan bröderna är också mycket fint gestaltad. Där finns så mycket outsagt men också en djup samhörighet som yttre omständigheter lyfter i dagen.

Lise Tremblays böcker är till formatet små, hälften av en vanlig bok ungefär, bara dryga 100 sidor och med lite bleka, men vackra omslag. Berättelsernas djup är desto med imponerande och jag kan varmt rekommendera dem.

Lillemor Åkerman

| Märkt , , , ,