Osynliga händer av Stig Sæterbakken

Magnus Persson listade i SvD den 7 juli ”Tio guldkorn i kriminallitteraturens historia.” En av böckerna skrev vi om här på bloggen för några år sedan och här kommer en repris på det inlägget, för det är en ruskigt bra bok!

Osynliga händer av Stig Saeterbakken finns numera som pocket, vilket förhoppningsvis får fler att upptäcka denna spännande norska författare. Boken handlar om polisinspektören Kristian Wold som har fått den
otacksamma uppgiften att ”begrava” ett fall med en 14-årig flickas försvinnande. Efter ett års sökande har polisen gett upp hoppet om att finna flickan vid liv och Wolds uppgift är att ”driva utredningen vidare genom att inte göra något åt den”. En person som inte gett upp hoppet är flickans mamma, Inger och redan ett par sidor in i boken känner man oerhört starkt den förlamande skräck det måste innebära när ens barn försvinner spårlöst. För Wold blir det svårt att förhålla sig till mammans vägran att ge upp hoppet om sin dotter och sin egen och polisens uppgivenhet och frustration. När han dessutom blir förälskad i kvinnan och inleder en relation med henne blir det hela mycket komplicerat. Och spännande.

Det är alltid kul att försöka fundera ut hur en författare tänkt när det gäller en boks titel. Med Osynliga händer är det ganska uppenbart. En av bokens mindre sympatiska personer, porrbutiksägaren Maltek, säger en bit in i boken: ”Vi handlar för vår egen vinnings skull, allihop. Oavsett bransch, erotik och välgörenhet går på ett ut. Det är på det sättet det fungerar. Vi hjälper varandra bäst när vi inte hjälper varandra utan hjälper oss själva. Mina kunder tänker bara på sig själva, jag tänker bara på mig själv, ändå blir bägge parter nöjda. Det är kanske konstigt, men så är det. Den hjälpande handen är mest effektiv när den är osynlig”. Det låter kanske cyniskt men för Wold blir det till slut uppenbart att det ligger en viss sanning i Malteks ord. För visst hjälper han Ingrid, men är kanske samtidigt den som får ses som den störste vinnaren när dramat är över. För Wold är en person som hela livet, fram till mötet med Inger, har drivit omkring, utan någon riktning i livet, aldrig haft något eller någon som han varit rädd för att mista. Och vad är väl livet då värt?

Det finns fler böcker på svenska av Stig Saeterbakken: Lämna mig inte (2010), Sauermugg Redux (2007) samt Siamesisk (2002)

Lillemor Åkerman

| Märkt ,

Vardagar 2 av Ulf Lundell

9789146235897.jpgÄven en bibliotekarie behöver köpa en bok ibland, till exempel när Lundell ger ut något nytt. Precis som den rosade föregångaren Vardagar från 2018 handlar den här uppföljaren mycket om livet och åldrandet. Iakttagelser han gör från gården på Österlen, fåglar, växter, vandringar i naturen och vädret ges en hel del plats också i denna bok. Han skriver om ångesten, den till synes ständiga följeslagaren, om sömnen och Imovane, om kärleken och saknaden av den. Tankar om allt som händer runt om i världen delar han friskt och ärligt med sig av. Han är som vanligt förbannad över utsatta människors situationer i samhället. Han står på de svagas sida. Det delas ut en och annan känga till andra kända personer. En av dem svarade med att skänka en stor summa pengar till Kivik Art Center för underhåll av ett högt betongtorn som Lundell tidigare försökt få bort. Kort därefter donerade Lundell själv en lika stor summa till Freezonen som är en kvinno/tjej- och brottsofferjour i Skåne. Media skrev också i samband med utgivningen att ”Lundell sågar Avicii”, när han i själva verket beklagar den personliga tragedin men inte är så förtjust i hans musik.

Stora mängder dagstidningar verkar läsas i det Lundellska hemmet. Aktualiteter, tankar och dagbok skrivs luftigt, nästan som på dikt. Detta varvas med barndomsminnen och berättelser om uppväxten och föräldrarna, och skrivs mer som en vanlig roman. Det är ganska sorgset och på gränsen till uppgivet ibland men det finns humor också och den träffar mitt i prick, formulerad på bara några få rader eller med enstaka ord, och det är just detta jag gillar så mycket. Det är vitt och brett blandat med små saker i vardagen som skaver. För den som bor på landet finns en del att känna igen sig i, har man lagat en sak är det alltid något annat som går sönder eller krånglar. Och Nobelpriset, hur är det med det egentligen?

”Är ett inställt Nobelpris också
ett Nobelpris?
Ja, kanske, eller: i synnerhet
Men mest är det bara sorgligt alltihop”

För övrigt utkom även ett nytt album i maj månad, Tranorna kommer, sju spår med mer genomarbetade låtar från föregående dubbelalbum Skisser från 2018. Varberg föräras dessutom med ett turnéstopp den 2 augusti. Recensenterna har varit mer eller mindre lyriska.

Boken är klassificerad som lyrik här på biblioteket men i bokhandeln står den bland memoarer och biografier och den är verkligen en bra blandning. Skönt med en text som är kort, poetisk, rå, kärleksfull och rolig på samma gång men som varvas med de lite mer mastiga tillbakablickarna till barndomen. Enligt en intervju i Aftonbladet skriver han på en Vardagar 3, om den blir utgiven eller ej återstår att se. Men jag hoppas, för vem vill inte läsa om nattvioler och havsörnar blandat med all världens allvar? Ibland gillar jag böcker på 672 sidor. Nog är han vår tids nationalskald allt, som Mikael Timm säger i Sveriges Radio P1.

Andrea Johansson

| Märkt ,

Tänk inte efter med Vargen

För två år sedan släppte Reine Johansson under artistnamnet Vargen en CD med egenhändigt tonsatta Dan Andersson-dikter, Sånger från natten, sånger från Dan, med musikaliska inslag av blues, country, americana och lite dansband. Nu är Vargen tillbaka med en ny platta, denna gång med Bob Dylan-låtar i svensk tappning. Nio låtar finns med, åtta av dem har Reine föredömligt översatt tillsammans med Mia Rosengren, den nionde är Ulf Dagebys klassiska översättning av Tomorrow Is A Long Time – Men bara om min älskade väntar. Att ha fått översättningarna godkända är en bedrift; att få tillstånd av Bob Dylan och hans förläggare sägs vara mycket svårt. När det gäller urvalet bland Dylans många låtar har Reine i intervjuer berättat att han valt att fokusera på allmängiltiga ämnen som kärlek, längtan, uppbrott och försoning. Tacksamma ämnen, för som Carl Erland Andersson skriver i förordet: ”Som de flesta stora poeter vet Dylan vad Gunnar Ekelöf visste, att det som är botten i dig är botten också i andra. Och Vargen framför det.” Liksom på förra CD:n är det en musikalisk blandning som bjuds och förutom Reine själv medverkar Mia Rosengren, Dan Kristensen, Jan Lundin, Måns Broman, Daddy Musesa, Anna Vild, Zacharias H Sjöberg samt Andreas Alm som även producerat.

Vargen har överlag fått fina recensioner för plattan, både vad gäller översättningarna och de musikaliska tolkningarna. Jag gissar att den recension Reine Johansson och hans medmusiker är mest stolta över är den som återfinns på amerikanska indiepulsemusic.com: “This album covers a lifetime of musical legacy, and even though I, personally cannot understand the Swedish Language, the musical performance alone captures the emotion and draw of the original work in perfection. …this is a masterpiece of technical and emotional performance skill and , as said, a “Reverence” to the music of Bob Dylan.” Flera recensenter lyfter fram Mia Rosengren och Dan Kristensen. Mina personliga favoriter är också två låtar där Mias alltid lika innerliga röst och Dans spel på lap steel träder fram lite extra, Jag kan va’ din älskling i natt (som får en att vilja ta en sväng på dansgolvet med någon man tycker lite extra om) och Allt är över nu lilla Blå. Det här är passande nog, tänker jag, två låtar som står för de motpoler som många låttexter rör sig mellan – att ha kärlek och att mista denDet har gjorts många, många covers på det här två låtarna, av bl.a. Mikael Wiehe, Marianne Faithfull, Van Morrison, Ry Cooder, Bryan Ferry, Robert Palmer, Kris Kristofferson och Joan Baez för att nämna några och Vargens versioner står sig mycket väl i konkurrensen tycker jag efter en snabblyssning på Spotify. Tänk inte efter är en CD som bär tydliga spår av den passion Reine Johansson och de övriga på plattan har för musik i allmänhet och Bob Dylans verk i synnerhet och som ödmjukt förhåller sig till den Nobelprisbelönade föregångaren. En turné är på gång, den 1:a november kommer Vargen till Varbergs teater.

Lillemor Åkerman

| Märkt , , , , , ,

Eldnatt av Yrsa Sigurðardóttir

I dag tipsar Carina om en spännande isländsk deckare med övernaturliga inslag.

Yrsa Sigurðardóttir kallas för Islands deckardrottning. Hon skriver annorlunda deckare som trots att de är moderna även innehåller isländska spöken och en hel del vidskepelse. Brottsutredarna i hennes böcker är inte poliser utan advokater.

I de första fem böckerna är det Thora som löser fallen. Hon är en frånskild tvåbarnsmamma som jobbar på en liten advokatfirma och i den första boken Det tredje tecknet som kom 2006 träffar hon den tyske advokaten Matthew. Han har fått i uppdrag att lösa ett mordfall privat, eftersom en rik tysk arvtagare har blivit mördad. Mannen hittades torterad med ögonen utstuckna och hade studerat magi och isländska häxförföljelser på universitet. Thora anlitas för att utreda saken tillsammans med Matthew och de tvingas umgås trots sina olikheter. Hon är bohemisk och han är strikt och alltid klädd i kostym. Det är underhållande att läsa om hur de driver med varandra, medan de tillsammans upplever otäckheter. De blir till slut väldigt goda vänner och Matthew är med i alla böckerna i serien. Jag har precis läst Eldnatt som kom ut 2012. Den börjar med en riktigt otäck spökhistoria, som först inte verkar ha med resten av boken att göra. En liten pojke saknar sin döda barnflicka och berättar för föräldrarna att hon står utanför huset och vill in…

I Eldnatt blir Thora anlitad av Josteinn, som råkar sitta på Sogn som är en rättspsykiatrisk klinik för mord. Han vill inte ha hennes hjälp för egen del, utan vill att Thora ska undersöka ett annat fall. En ung pojke sitter på Sogn för massmord eftersom han ska ha anlagt en eld på ett gruppboende och dödat flera personer. Josteinn säger att pojken är oskyldig och men eftersom han har en funktionsnedsättning kan han själv inte redogöra för händelserna. Thora får tillgång till handlingarna i polisutredningen och obduktionsrapporterna. Hon har hjälp av sin gamle vän Matthew som nu har flyttat in hos henne. Thoras privatliv är ganska ovanligt eftersom hon bor ihop med halva sin släkt i en stor rörig lägenhet.

Sigurðardóttir blandar Thoras vardagsliv i dagens Reykjavik med spännande och ovanliga kriminalfall. Det finns ofta lite övernaturliga inslag i berättelserna och en del isländsk mytologi. Men framförallt har hon mycket humor i sina böcker.

Man kan läsa böckerna fristående, men böckerna om Thora och Matthew är publicerade i följande ordning: Det tredje tecknet, Den som gräver en grav, Aska, Eldnatt och Ödenatt.  Sigurðardóttir har nyligen kommit ut med en ny bok som heter Arvet. Den inleder en ny deckarserie med barnpsykologen Freya i centrum.

Carina Wiman

 

 

 

| Märkt , , , , ,

Sommarboken special för vuxna – ”Garanterat bra böcker”!

Sommarboken för vuxna är nu igång. I årets upplaga ”Garanterat bra böcker” ingår böcker som fått Kulturrådets litteraturstöd, ett bidrag som finns till för att fler ska få tillgång till ett varierat utbud av litteratur av hög kvalitet i hela Sverige. För att vara med i utlottning av presentkort i bokhandeln och fina bokpaket ska du läsa två kulturrådsstödda böcker och lämna in en folder över vilka böcker du läst, senast den 15 september.

Nedan ser du sexton böcker som fått litteraturstöd, men det finns många, många fler! På bibliotekets hemsida finns förslag på böcker som fått litteraturstöd. Du kan också kontakta ditt bibliotek för att få fler tips. Eller besök Kulturrådets hemsida där det finns listor över vilka böcker som beviljats stöd.


| Märkt , , ,

Barnet: en sonettkrans av Olivia Bergdahl

Josefine Edviks omslag till Olivia Bergdahls Barnet : en sonettkrans är oemotståndligt. Likaså är det svårt att inte tjusas av Olivia Bergdahls text, inte minst när man förstår vilken bedrift det är att skapa en så kallad sonettkrans. Till min hjälp att få grepp på det valda versmåttet bläddrar jag i Tom Hedlunds Att förstå lyrik och i Mats Söderlunds Skriva poesi: om diktandets hantverk. Så: en sonett är en dikt med fjorton rader, vanligen uppdelad i fyra strofer med 4+4+3+3 rader och ett rimsystem som flätar samman de fyrradiga respektive de treradiga stroferna med varandra. Och dessutom har ju Olivia Bergdahl skrivit en sonettkrans, ”diktsamlingarnas diktsamling”, som består av femton sonetter där varje sonett inleds med samma rad som den föregående avslutas med. Den femtonde, mästarsonetten, består av de första raderna i de fjorton föregående. Ni fattar!

Barnet: en sonettkrans handlar om att växa upp i Göteborg. Det börjar i den lilla familjen, om att mätas med måttband och linjal och åka till Amundön när solen skiner och lyssna till mammornas uppmuntrande rop. Sedan växer världen, ungarna på gården (”sju av en miljon”), älven, havet, men fortfarande finns tron tro på att man kan bli det man vill, varför inte sjöman, cowboy, delfinskötare eller författare? Världen växer och otryggheten likaså. Branden på Backaplan (”hon på våran gård och sextitvå från stan”), hur ska man någonsin kunna förstå och var finns det plats för ett barn i allt detta? Orden, poesin kommer som en räddning men är inte alltid tillräcklig. För hela tiden kommer nya hot. Inte minst Göteborgskravallerna där pistolen ”dras mot den som kastar sten, först i angered, biskop, sen i vasaallén”, ja en hel vuxenvärld som är så svår att förstå. Det är en omtumlande text som oroar och berör men som ändå, mirakulöst nog, landar i något slags lugn:

Det dånar runtomkring oss, detta dånande hav
med barnet som ett facit. Det säger bara det:
En människa är en människa – och det är allt.

Sonetten – och kanske all poesi? – vinner på att läsas högt. Och självklart skulle jag gärna vilja höra Olivia Bergdahl läsa Barnet – en sonettkrans!

Lillemor Åkerman

| Märkt , ,

Kärleken vi inte förstår av Bart Moeyaert

Årets litteraturpris till Astrid Lindgrens minne (ALMA) gick i år till den belgiske författaren Bart Moeyaert. Han debuterade redan som 19-åring och har sedan dess producerat drygt 50 titlar – allt från bilderböcker och ungdomsböcker till poesi, dramatik, sångtexter, TV-manus och essäer. Hans böcker är prisbelönta och finns översatta till mer än 15 språk. Få av hans böcker dock är översatta till svenska, ungdomsboken Kärleken vi inte förstår (tidigare utgiven under titeln Kärleken man inte förstår) och bilderboken Afrika bakom staketet. Senare i år kommer ytterligare en ungdomsbok, Alla är ledsna nuförtiden.Juryns motivering lyder så här: ”Bart Moeyaerts förtätade och musikaliska språk vibrerar av undertryckta känslor och outtalade önskningar. Med filmisk närvaro gestaltar han ögonblick där relationer ställs på sin spets samtidigt som berättelsernas komplexitet pekar på vägar vidare. Bart Moeyaerts självlysande författarskap understryker att böcker för barn och unga har en självklar plats i världslitteraturen.

Låt inte raden ”böcker för barn och unga” få dig att avstå från Bart Moeyaerts böcker! Nu har jag bara läst en bok av honom, men tänker att Kärleken vi inte förstår är en bok som alldeles självklart kan läsas även av vuxna. Boken är uppdelad i tre sekvenser i vilka vi får möta en familj bestående av en mamma och hennes fyra barn – brodern Alex och de tre systrarna Bonnie, berättarjaget och Edie. Edie som är yngst har någon slags funktionsnedsättning, kanske är hon autistisk. Familjen är präglad av en pappa som blivit allt mer frånvarande genom åren och en mamma som sätter sig själv och sina egna behov framför barnens. Alex blir katalysatorn i den dysfunktionella familjen och en ständig maktkamp pågår mellan honom och mamman medan de äldre systrarna gör allt för att skydda minstingen Edie. I den första delen, Slutet för Bordzek berättat av mig som var där, ställs kampen mellan mamman och Alex på sin spets, i den andra delen Bootsman kommer ”ärver” familjen en ny familjemedlem, mormoderns fd partner och i den sista delen Vad gör de där borta i Charlestown? försöker systrarna hantera att Alex, för att rädda sig själv – och för kärleken – har lämnat familjen.

Kärleken vi inte förstår är bara så fantastiskt bra. Precis som det skrivs i motiveringen så vibrerar berättelsen av undertryckta känslor. Det filmiska berättandet finns där också; i synnerhet i första delens konfrontation mellan Alex och mamman liksom ångar frustration och rädsla upp från sidorna, samtidigt som man behöver läsa mellan raderna för att fullt ut förstå vad som händer och varför. Den är en mörk berättelse, men inte nattsvart. Hoppet och ljuset finns där också; kanske får vi läsare bara leta litegrann. Bart Moeyaerts förlitar sig på att vi gör det. Och det är fint.

Lillemor Åkerman

| Märkt , ,

Allt jag inte kan säga av Emelie Pine

På sajten Forskning.se publiceras aktuella nyheter om forskningsresultat, innovationer och satsningar direkt från landets lärosäten och forskningsinstitut. I september publicerades en artikel om skrivterapi som en väg till hälsa. Bl.a. så nämns en forskningsstudie från 1986. Studien utfördes av en professor i psykologi vid University of Texas, James W Pennebaker, som bad en grupp studenter att under 15 minuter varje dag i fyra dagar skriva om en traumatisk händelse. En kontrollgrupp fick skriva mer neutrala texter om saker som ett träd eller sitt studentrum. De närmaste sex månaderna registrerade forskaren hur ofta studenterna uppsökte sjukvården. Resultatet, att de som skrivit om trauman var väsentligt friskare, blev startskottet för hundratals studier om effekten av terapeutiskt skrivande.

I artikeln nämns också att ”terapeutiskt och skönlitterärt skrivande är två olika saker.” Att det inte måste vara så är Emelie Pines debutroman Allt jag inte kan säga ett bevis på. Emelie Pine är docent i modernt drama vid University College i Dublin och kan vid en första anblick framstå som en helt igenom lyckad person. Hon beskriver också sig själv som oerhört driven, med många järn i elden och en till synes outsinlig energi, både privat och på arbetet. Hon undervisar, handleder studenter, föreläser i andra länder, skriver forskningsartiklar och böcker, söker och får stipendiepengar till olika projekt. Men säg den framgång som inte också har en baksida. När Emelie Pine efter många år sätter ord på det som format henne till den 41-åriga kvinna hon är idag – en utlösande faktor är faderns hastigt insjuknande i akut leversvikt på en avlägsen plats i Grekland – visar sig hennes uppväxt ha varit mer dramatisk och traumatyngd än de flesta andras. Det handlar om att växa upp med en alkoholiserad far, om en mor som kanske vill stötta sin dotter men inte riktigt orkar eller får, om barnlöshet, missfall, självskadebeteende och våldtäkt. De sex essäerna i Allt jag inte kan säga är bland det mest uppriktiga jag har läst. Det är tung läsning men Pines modiga sätt att berätta om skamfyllda erfarenheter, helt osentimentalt och utan tillstymmelse till självömkan, bär mig genom texten och låter mig förstå att denna text var nödvändig att skriva – och den kommer säkert att betyda mycket för många människor, kanske främst kvinnor. För det är i första hand uttalat kvinnliga erfarenheter Pine delar med sig av, erfarenheter många säkert kan känna igen sig i och bli stärkta av att någon vågar berätta om. Inte för att Pines erfarenheter inte redan har berättats av många andra, men för sättet hon berättar det på.

För att återknyta till det inledande citatet, om att terapeutiskt och skönlitterärt skrivande är två olika saker. Att skriva Allt jag inte kan säga har utan tvekan fungerat terapeutiskt för Emelie Pine. I slutet av boken nämner hon att hon aldrig tidigare har berättat eller ens för sig själv erkänt många av de händelser hon berör i boken. Men att hon såg sig tvungen att skriva ner dem. ”Att skriva detta känns inte bara farligt och fruktansvärt och skamfyllt, utan också nödvändigt. Jag skriver detta nu för att återta de delar av mig som jag under så lång tid, så grundligt förnekade. Jag skriver detta för att dechiffrera koden av tystnad som jag levt med så många år. Jag skriver det så att jag, till slut, kan känna mig närvarande i mitt eget liv. Jag skriver detta för att det är det starkaste jag kan komma att göra.” Så skrivandet har fungerat förlösande för Emelie Pine men hon har också skapat en mycket läsvärd skönlitterär text.

Lillemor Åkerman

| Märkt , , ,

Kebnekaise: Nordtoppen och Sveriges tak av Pär Axelstjerna

Pär Axelstjerna har i vår kommit ut med en ny bok om Kebnekaise och nu med fokus på den aktuella Nordtoppen. Det har väl inte undgått någon att den solida Nordtoppen den 1 augusti förra året för första gången i modern tid var Sveriges högsta punkt. Sydtoppen som har en topp av glaciär och snö smälte så pass mycket under juli månad, närmare bestämt fyra meter, att den då gick under Nordtoppens beständiga 2096,8 m. Vad mätningarna kommer resultera i framöver blir spännande att följa, allt kommer an på mängden snö som lägger sig under vinterhalvåret och hur stor avsmältningen blir under sommarmånaderna.

Det här är en ganska heltäckande bok om Sveriges högsta berg med fantastiskt vackra fotografier över hela Kebnekaisemassivet. Axelstjerna berättar om allt från de största glaciärerna i området till människorna som arbetar på fjällstationerna vid Kebnekaise och i Nikkaloukta samt stugvärden och forskningsstationen i Tarfala, både nutid och historiskt sett. Han diskuterar olika metoder för mätning av berg vilket inte ser likadant ut överallt. Det räcker att gå till våra grannar i Norge som inte räknar med toppar av glaciär utan endast beständigt berg. Klimatpåverkan, utrustning som krävs och inte minst information om de olika leder som finns upp till topparna har givits egna avsnitt i boken. Förutom Östra och Västra leden beskrivs Nygrens led och Halspasset noggrant. Berget Vierranvárri som man måste gå över när man väljer Västra leden upp på Kebnekaise, benämns av författaren lite skämtsamt som ”det förargliga Vierranvárri”. Det är nog något som alla som gått där kan skriva under på tack vare de extra 400 höjdmeter man måste ta jämfört med t ex Östra leden. En intressant aspekt som man nu funderar över är hur många fler som kommer försöka ta sig till den något svårare Nordtoppen varje år. Vilka följder det kommer att få för t ex fjällräddningen som redan förra året gjorde rekordmånga utryckningar. Man tror att antalet försök till toppbestigningar kommer att öka men också att flertalet kommer nöja sig med Sydtoppen. Med hopp om att alla tar säkerhet och rätt utrustning på största allvar, det är trots allt högalpin terräng med alla dess risker.

Kanske finner jag denna bok extra intressant eftersom jag hade lyckan att nå Sydtoppen den 2 juli 2018 i fantastiskt väder, samma dag som en av mätningarna det skrivs om i boken gjordes. Om det finns fler bergsnördar där ute kan jag också rekommendera Bergtagen av Claes Grundsten som är en inspirerande bok om vackra berg och leder runt om i världen samt Med känsla för is av Anna Schytt där hon skriver om sin far Valter Schytt som var med och startade forskningsstationen i Tarfala på 1940-talet.

Andrea Johansson

| Märkt , , ,

Sommarboken för vuxna special – ”Garanterat bra böcker!”

Snart är det dags för vår läsinspirationstävling Sommarboken för vuxna!
I år blir det en Sommarboken special, där vi bjuder in er till att läsa ”Garanterat bra böcker” för att senare i sommar vara med i utlottningen av presentkort i bokhandeln och bokpaket. Vad är då en ”Garanterat bra bok”? Det berättar vi snart mer om!

| Märkt , , , , ,