Jag som var så rolig att dricka vin med av Rebecka Åhlund

Jag hade läst en recension av den här boken redan i vintras men det var när jag hörde en intervju med Rebecka Åhlund i SRP3 alldeles nyligen som jag kände att jag måste läsa den. Hur denna tjej från Brämhult, med skön boråsdialekt, till synes skön frilanstillvaro i östra London, kunde dricka 2-3 flaskor vin varje dag under en ganska lång period är svårt att förstå. Och jag blev nyfiken på hur allt började, hur det kunde gå så långt innan hon insåg att hon hade problem.

Hon kunde hela tiden hitta anledningar eller ursäkter som gjorde att det kändes rimligt att förgylla vardagarna med ett glas vin, som sedan blev två, som blev tre och så vidare. Det bjöds på vin i alla möjliga sammanhang, t ex på barnkalas, på spa och hos frisören. Det kunde stå en liten skvätt kvar från helgen i kylen. En vän på Instagram postade ett glas vin på tisdagen, en annan vän postade ett på onsdagen. Andra tog dessutom tyngre droger, då kunde väl inte lite vin vara så farligt. Det kändes helt enkelt ganska okej att unna sig ett glas lite när som helst, andra gjorde ju det. Men ingen annan drack varje dag. Det var någonstans här jag fick en ögonöppnare, i hur många olika sammanhang man erbjuds eller exponeras för alkohol. Det är kanske inget man tänker på när man inte själv har problem. Sedan känner jag inte igen mig i livsstilen där i Shoreditch men man får ändå en förståelse för problematiken.

Livet flöt trots allt på ganska bra, hon lämnade barnen på skolan, var med på deras aktiviteter, arbetade och umgicks med vänner (som också tyckte om att ta några glas). Ångrade sig många gånger och lovade sig själv att inte dricka så där mycket igen, men gjorde det ändå, ramlade i fyllan och slog upp ansiktet. När hennes man skulle resa bort en vecka i jobbet sa en av döttrarna ”Mamma, när pappa är borta, kan inte du inte dricka vin då?” Även om hon i stunden blev irriterad på dottern var det där hon i efterhand insåg att hon var alkoholist, insåg orimligheten i sitt drickande, tog tag i problemet och ringde en anonym hjälplinje. Där fick hon kontakt med en person som introducerade henne på ett möte, dit gick hon sedan regelbundet och det är från det här första året som nykter alkoholist vi får följa henne i boken. Hur hon möter varje ny dag nykter och helt närvarande, utan att bedöva sig med alkohol. En mycket fin och brutalt ärlig bok som jag verkligen kan rekommendera.

Rebecka Åhlund, född 1976, har tidigare skrivit rysare för mellanåldern, de tre böckerna om Ella: Flickan på tavlan, Ibland blir skogen vred och Det som hände i källaren. Hon är också journalist och krönikör.

Andrea Johansson

| Märkt , ,

Att gå av Erling Kagge

Vår- och sommartider ger förhoppningsvis tid för vila och eftertanke. Men kanske också för rörelse? Norrmannen Erling Kagge, författare, förläggare och äventyrare har skrivit en fin essäistisk bok om att förflytta sig till fots.

Genom att dela med sig av egna äventyr till fots, från den dagliga promenaden till jobbet, till långa vandringar till Nord- och Sydpolen eller genom New Yorks kloaksystem och med nedslag i både nyare och äldre litteratur, inspirerar Kagge i den nyutkomna boken Att gå till såväl långa som korta promenader och vandringar. Och kanske är det som Erling Kagge skriver inledningsvis i boken att det är först när vi förlorar förmågan att ta ett steg i taget framåt vi verkligen förstår vilket under det är att kunna gå. En dag kunde hans mormor inte längre gå och den dagen dog hon. Visserligen levde hon rent fysiskt ett tag till, men utan förmågan att gå förtvinande musklerna, matsmältningssystemet krånglade, hjärtat slog saktare och pulsen blev ojämn. Så på med ”promenadskorna” och ge dig ut på upptäcktsfärd. Och ingen tid är väl bättre lämpad för promenader än våren? (Även om Erling Kagge menar att de promenader man minns bäst är de som inneburit både fysiska och psykiska påfrestningar).

Av Erling Kagge finns sedan tidigare Stillhet i tidens larm : glädjen i att stänga världen ute. I den ställer han tre frågor: Vad är stillhet? Var finns den? Varför är den viktigare än någonsin? Han ger också trettiotre försök till svar. Med utgångspunkt i ett middagsbordssamtal med sina tre döttrar söker han svar från filosofer, författare, entreprenörer, beteendeforskning och hjärnans kemi men också från sina fantastiska resor och från vardagslivet.

Lillemor Åkerman

| Märkt , , ,

Gå förlorad av Agnes Lidbeck

186630_13092942_o_1.pngAgnes Lidbeck verkar vara en disciplinerad författare, på tre år har hon kommit ut med inte mindre än tre romaner och en diktsamling. Den senaste romanen, Gå förlorad, är den avslutande delen i en trilogi som även innehåller debuten Finna sig och Förlåten. I Finna sig mötte vi den passivt aggressiva och varken sympatiska eller politiskt korrekta Anna och fick ta del av hennes väg genom livet som mamma, åtrådd älskarinna och avslutningsvis gratisarbetande vårdarinna till kulturmannen Hugo Rask. I Förlåten var det två systrar som stod i centrum, Ellen och Maria, som under några sommarveckor tillsammans motvilligt fick ta sig an att städa ur och sälja pappans skärgårdshus. En källa till konflikt då den framgångsrika Ellen ville sälja huset medan Maria, underbetald undersköterska och ensamstående mamma, ville behålla det.

I Gå förlorad är det den medelålders mannen Anders som har ordet. I Lundströms bokradio säger Agnes Lidbeck att hon genom boken försökt skriva sig in i huvudet på ”den andre”, och på något sätt försökt skapa ett konglomerat av ”männen”. Det här är en bok som skulle vara mycket intressant att diskutera med en grupp män. Skulle de känna igen sig? Och våga erkänna det? För det är inte direkt någon vacker bild Agnes Lidbeck målar upp. Vill man vara snäll skulle man kunna säga att Anders är en vilsen man som helt tappat kontakten med sina känslor (även om han själv tycker att han har nära till sina känslor och att det är hustrun Kristina som är avstängd) och helt enkelt inte har lärt sig hur man bemöter sina medmänniskor. Eller är han helt enkelt en osympatisk egoistisk drummel? Som exempel på hans dubiösa handlande kan nämnas att han inleder en relation med hustruns väninna och slår sin dotter, allt utan större samvetskval kan det tyckas. Eller ska man se honom som ett offer för en mansroll som är helt omöjlig att leva upp till? Kanske är det så att Gå förlorad lika mycket handlar om en kvinnoroll som är omöjlig att leva upp till, för att inte tala om den kärnfamiljsnorm som stänger in män och kvinnor i kvävande mallar och om hur svårt det att mötas när vi till och med inför oss själva ljuger om vem vi är och vad vi egentligen vill. Och om vad vi förlorar på vägen…

Lillemor Åkerman

| Märkt , , ,

Syskonen av Tessa Hadley

hadleyTill den som inte redan läst Syskonen av Tessa Hadley kan jag bara gratulera till denna nya bekantskap från den engelska litteraturen. Det är nämligen den första av hennes böcker som blivit översatt till svenska. Boken vars originaltitel är The Past fick mycket uppmärksamhet i våra svenska medier i höstas när den kom ut här. Hadley skriver om en ganska vanlig medelklassfamilj, utan några egentliga problem. Fyra syskon med familjer ska tillbringa tre veckor tillsammans i sina morföräldrars hus på landet någonstans i Somerset. Det kan bli den sista sommaren eftersom de måste besluta om husets framtid. Försäljning eller en grundlig och kostsam renovering. Det är en gammal prästgård och huset har en betydelsefull roll i boken, även en liten övergiven stuga i skogen ges mycket uppmärksamhet. Tonen är förväntansfull, lite mystisk och full av liv. Jag hade till en början svårt att veta vad det här är för typ av bok och läsningen upptogs av funderingar kring detta. Efter att ha läst klart kan konstateras att för mig är det en typisk relationsroman. Påminner mig om när Lisa Jewell skrev böcker som Fågelburen, Den tredje hustrun och Efter festen, innan hon började med spänningsromanerna som kommit de senaste åren. Fast Hadley skriver än mer ingående, lite under skinnet på en. Man känner skiftningarna av olika stämningar som byggs upp.

Naturligtvis blir det en del meningsskiljaktigheter mellan de olika familjemedlemmarna när de bor så nära inpå varandra. Den ende brodern i syskonskaran har med sig sin nya och tredje fru för första gången. En ny person för systrarna att lära känna och förstå sig på. Två av systrarna är singlar och en har man och barn. Mannen är dock inte med under vistelsen, han valde bort dem vilket gnager och skapar irritation. Barnens och tonåringarnas liv ges lika mycket utrymme som de vuxnas och beskrivs på ett trovärdigt sätt. Gamla minnen dyker upp ur husets väggar samtidigt som nya händelser ständigt pågår. Författaren skildrar de olika personligheterna och miljöerna på ett sätt som gör att man känner sig så närvarande där i prästgården och i skogen. Hon sätter ord på känslor i situationer som man kanske annars blundar för eftersom det blir för privat och obekvämt. Det är en sådan bok som när man kommit in i den bara vill hem och läsa vidare i, helst med en stor kopp engelskt te (även om jag annars väljer kaffe).

Tessa Hadley bor i London, är professor i kreativt skrivande och i höst kommer hennes senaste bok ut på svenska. Frågan är om jag kan vänta eller om jag ska ge mig på den engelska versionen.

Andrea Johansson

| Märkt , ,

Till Daniel av Olaug Nilssen

till danielOlaug Nilssen har blivit utnämnd till en av Norges viktigaste författare och har sedan debuten 1998 skrivit flera böcker i olika genrer. Hennes senaste bok, Till Daniel, verkar vara den enda av hennes böcker som är översatt till svenska och för mig är detta en helt ny bekantskap. Till Daniel är bara 170 sidor lång, men vad gäller innehåll och påverkan på mig som läsare är den långt ifrån tunn. I romanen, som är självbiografisk, vänder sig Nilssen till sin förstfödda son David som är nio år. Fram tills tre års ålder verkade han utvecklas helt normalt, kanske var han tom lite tidig i sin utveckling. Något som föräldrar vanligtvis är stolta över och gärna framhåller, men kanske fanns det hos Daniels föräldrar redan under de första åren en liten, liten oro för att Daniel kanske inte riktigt var som andra barn. I treårsåldern började Daniel regrediera. Framför allt märktes det på språket. Han började tappa ord och använde språket på ett helt nytt sätt. Färdigheterna han tidigare hade visat prov på försvann; efter en period av slöhet och ointresse blev han plötslig överaktiv och aggressiv. Familjen fick allt svårare att både förstå och hantera sin son. En specialpedagog kom till förskolan, men menade efter några månader att träningen inte gav något resultat.

Daniel får så småningom diagnosen autism, placeras i en specialskola och familjens kamp för att få rätt stöd tar sin början. Påfrestningarna på familjen, som fått ytterligare barn, är enorma. Mamman i familjen sjukskrivs i perioder och börjar oroa sig för den ilska sonen väcker inom henne. De försöker få myndigheterna att förstå deras behov av avlastning och ansöker om att sonen ska få vistas femtio dygn per halvår på institution. Utredningarna fortsätter och läkarna vill sätta ytterligare en diagnos på Daniel, de menar att det rör sig om någon slags utvecklingsstörning. Familjen motsätter sig detta. De anser att Daniel föddes som ett ”normalt” barn som gradvis blev autistiskt och att förklara Daniels problem med en utvecklingsstörning gör det hela oåterkalleligt; en sådan diagnos skulle döma honom till att aldrig kunna få tillbaka sina färdigheter. Efter en mycket lång handläggningstid får familjen sina femtio dagar och troligtvis räddar detta familjen.

Till Daniel är en oerhört gripande bok, som ökar förståelsen för hur det är att ha ett barn med särskilda behov, även om vi som inte själva upplevt det med all sannolikhet inte fullt ut kan förstå vilket lidande detta kan innebära. Men hur svårt det än är för familjen är det kärleken mellan mor och son som lyser starkast när jag når bokens sista sida.

Lillemor Åkerman

| Märkt , ,

Överstinnan av Rosa Liksom

överstinnanGår det att förstå varför en människa väljer att sympatisera med nazismen? Den finska författaren Rosa Liksom gör ett försök i sin senaste bok Överstinnan. Idén till boken kom när Rosa Liksom reste runt i världen för att prata om sin förra bok Kupé nr 6, en alldeles underbar roman om mötet mellan en ung finsk kvinna och en äldre, mycket burdus ryss – men också en kärleksförklaring till dåvarande Sovjetunionen. Under dessa resor runt om i världen förvånades Rosa Liksom över att i många länder möta aktiva nazister och hon beslöt sig för att läsa på om nazismen för att försöka förstå lockelsen i denna ideologi. Hennes efterforskningar resulterade i Överstinnan. Boken är skriven på myenkieäli/tornedalsfinska och översatt till svenska av Janina Orlov. Orlov har även översatt andra fantastiska finska författare som Katja Kettu och Sofi Oksanen.

Till sin hjälp att försöka förstå sig på nazismens lockelse tar Rosa Liksom den för de flesta svenskar, vågar jag påstå, okända finska författaren Annikki Kariniemi och Överstinnan är hennes fiktiva självbiografi. Annikki Kariniemi levde 1913 – 1984 i Finlands nordligaste landskap Lappland. Som ung förlovade hon sig med en betydligt äldre man, överste Oiva Willamo. Willamo, som i Finland stred på tyskarna sida, trodde länge att Tyskland skulle gå segrande ur kriget. Finska Lappland styrdes under några år i praktiken av Tyskland och i området fanns det innan vapenstilleståndet med Sovjetunionen september 1944 runt 200 000 tyskar. Willamos förkärlek för Tyskland och nazisen var inte hans enda egenskap. Han verkar också ha varit en genuint ond människa, något som även Kariniemi drabbades av. Deras relation verkar till en början ha byggt på djup passion men efter det att paret gift sig bröt helvetet löst och fysisk och psykisk misshandel blev en del av vardagen för överstinnan.

Nu är ju Överstinnan en roman men efter att ha lyssnat på en intervju med Rosa Liksom så förstår man att mycket i boken inte är påhittat. Så skrev också Kariniemi själv en bok om äktenskapet med överste Willamo, tyvärr inte översatt till svenska. Överstinnan är en fascinerande men grym berättelse, ibland är plågsam att läsa. Det är lika delar passion, hat och grova övergrepp. Det finns mindre av den svarta humor som jag uppskattade så i de tidigare böckerna Kupé nr 6 och Sånt är livet. Det kan ha att göra med översättningen. Kanske inte nyanserna eller humorn i versionen på myenkielä riktigt går fram i den svenska översättningen. Oavsett är det en bok jag sent/aldrig kommer att glömma. Dels för porträttet av Överstinnan/Kariniemi som verkar ha varit en exceptionell kvinna. Lyckligtvis fann hon till slut äkta kärlek, tillsammans med den betydligt yngre mannen Tuomas efter att till slut ha vågat lämna överste Willamo. Dels är det en oerhört intressant berättelse om Finlands historia under första halvan av 1900-talet och om landets kopplingar till Tyskland under Andra världskriget – så mycket det finns om denna tid som i alla fall jag inte kände till. Går det då att förstå vad det är i nazismen som lockar? Nej skulle jag vilja säga. Däremot kan jag förstå just denna kvinnas bevekelsegrunder och till och med känna viss sympati för henne…

Är man nyfiken på mer om bakgrunden till boken finns ett samtal mellan Rosa Liksom och Janina Orlov här.

Lillemor Åkerman

| Märkt , ,

Allt jag fått lära mig av Tara Westover

Westover-Allt jag fått lära mig-Skyddsomslag-Tryckoriginal-1Det är sällan jag läser biografier men det har jag gjort nu. Den var dessutom svår att släppa. En historia som griper tag om läsaren och som visar att det går att bryta sig loss från den lott i livet man blivit tilldelad, även om vägen är krokig och tvivlen många.

Amerikanska Tara Westover föddes 1986 vid Buck Peak, Idaho men vilken dag vet man inte exakt, endast de tre äldsta syskonen registrerades vid födseln. Tara fick sitt födelsebevis först i nioårsåldern i samband med att hennes bror behövde ett sådant för att kunna ta körkort. Hon är yngst av sju syskon och bor med sin familj på en gård vid foten av berget. De är mormoner och hennes pappa är en preppare av rang, han förbereder för familjens fortlevnad efter domedagen, civilsamhällets undergång, som enligt honom snart står för dörren. De har fyra kubik bensin nedgrävt på tomten. Hennes mamma har hemundervisning för barnen men det ebbar sakta ut när pappan behöver hjälp på sin skrotfirma. Det är många farliga arbeten som måste utföras och olyckorna duggar tätt. Några sjukhusbesök är det dock inte tal om eftersom pappan ser samhället och regeringen som sina största fiender. Pappan hotar ofta med hur det gick för Weavers i Ruby Ridge (en känd konflikt mellan en familj och US Marshals och FBI 1992). Detta har sedan blivit till ett av Taras starkaste barndomsminnen, fast hon egentligen inte har upplevt det själv. Rädslan gjorde däremot att det kändes så. Mamman har ett företag som är litet till en början men sedan växer, där hon plockar och bereder örter till olika tinkturer. Det är med dessa örter man botar alla skador och åkommor. Hon arbetar också som barnmorska, utan formell utbildning.

En av Taras äldre bröder väljer att studera och hon följer till slut i hans fotspår. Utan någon direkt studieteknik studerar hon hemma på kvällar och nätter för att förbereda sig för högskoleprovet. Det är den vägen hon kommer in på BYU, Brigham Young University (som ägs av Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga), hon är då 17 år gammal. Tack vare hårt arbete och stipendier kan hon fortsätta sin utbildning och får en plats på prestigefyllda Cambridge. Hon slits ständigt mellan familjens isolerade värld och världen utanför. En annan bror i syskonskaran utsätter henne för både fysiskt och psykiskt våld och det sätter tydliga spår som följer henne länge. Hon gör allt för att dölja missförhållandena i familjen. Begreppet skam visar sig i många olika skepnader, hon skäms över sin fullt normala tonårskropp som växer, sina känslor, sin familj och inte minst över sitt sätt att tänka och existera. Det måste vara något fel på henne som intresserar sig för ämnen som historia, politik och internationella relationer, istället för exempelvis musik som i hennes hemtrakter anses betydligt mer rimligt för en kvinna att studera. Om hon nu tvunget ska göra något utanför hemmet.

Ju längre tiden går desto fler kollisioner med pappans sanning och världsbild uppdagas. Hennes lojalitet gentemot familjen prövas om och om igen. I någon intervju berättade Westover att hon först övervägt att ge ut sin bok som en roman men nästan direkt kommit fram till att historien inte skulle verka tillräckligt trovärdig, och det har hon nog rätt i för det här liknar inget annat jag tidigare läst.

Andrea Johansson

 

 

 

 

| Märkt , ,

Måndag 15 april Nyinsatt föreläsning: Geologiska markförhållanden för Projekt Varbergstunneln

TP_Karta 1.jpg

Då intresset för Hans Hargelius föreläsning om Projekt Varbergstunneln den 14 februari var mycket stort kör vi en repris den 15 april för alla er som inte fick plats.

Hans Hargelius, specialist Berg & Tunnel från Trafikverket, berättar om de undersökningar som gjorts inför utbyggnaden av järnvägstunneln och ger en inblick i det kommande tunnelbygget genom att visa film och bilder.

Föreläsningen är kostnadsfri, dock begränsat antal platser, så platsbiljett krävs.
Boka din plats på http://www.kulturhusetkomedianten.se

Kvällen är ett samarrangemang mellan Varbergs bibliotek och Hallands Geologiklubb.
Plats: Kulturhuset Komedianten, Lilla Teatern.
Tid: 18.30 – 20.00

Lillemor Åkerman

 

 

Ändå inte försvunnen: om sorg, tröst och att vara människa av Lasse Berg

anda-inte-forsvunnen-om-sorg-trost-och-att-vara-manniskaSedan debuten 1970 med boken Ansikte mot ansikte: fascister och revolutionärer i Indien (tillsammans med dåvarande hustrun Lisa Berg) har journalisten, författaren och dokumentärfilmaren Lasse Berg vigt sitt liv åt resande och skrivande, för att genom ord och bild försöka bidra till ökad förståelse och en bättre värld. Först under ett femtontal år i Asien för att senare flytta sitt fokus till kontinenten Afrika. Genom ytterligare ett projekt befinner sig Lasse Berg i ett safariläger mitt i den sydafrikanska bushen, väntade på ett plan som ska ta honom och hustrun till Johannesburg. Ett två månader långt äventyr väntar. Livet kunde där och då inte bli bättre. Framför dem väntar nya spännande upplevelser och möten med nya människor och lyckan är total. Senare samma dag ska ett sms från Sverige vända detta sällsamma ögonblick till dess absoluta motsats. Sms:et uppmanar dem att omedelbart ringa hem, men först nästa morgon lyckas de få kontakt med Sverige och får det mest fruktade beskedet en förälder kan få: dottern Linda har omkommit i en helt osannolik olycka.

Livet där och då tar slut, framtiden försvinner. Meningen med livet – att resa och förbättra världen – upphör att existera. Det lustfyllda i att skriva likaså, och ersätts med en stor, förlamande sorg. Det tar två år innan Lasse Berg klarar av att skriva igen. Och då inte för att, som Berg skriver, ”lyfta undan” sorgen. Skrivandet är nu inte heller förknippat med pengar eller framgång, som tidigare varit två av många incitament till att skriva. Berg vill ”helt enkelt berätta om Linda, sorgen efter henne och vad jag tror att man någorlunda säkert kan säga om vad det innebär att vara människa. Som hon”.
Det här är en bok som tar läsaren med ned i avgrunden. Naturligtvis kan en förälder som själv inte förlorat ett barn riktigt förstå, men Berg lyckas ändå förmedla den chock och sorg som följer på den typ av besked som på ett ögonblick förändrar allt. Men han lyckas också förmedla att det ”hur osannolikt det är kan förefalla i början, … att det går att sörja och känna livsglädje samtidigt.”

Men Ändå inte försvunnen är inte bara en sorgens och tröstens bok. Lasse Berg återvänder även till de ämnen han berört i böckerna Gryning över Kalahari, Skymningssång i Kalahari och Ut ur Kalahari, d.v.s. människans ursprung, övergången från att vara samlare till att bli jordbrukare, bygga städer och skapa stora civilisationer och de senaste femtio årens genomgripande förändring av hur vi lever våra liv – och hur denna utveckling påverkat oss människor. Även om sorgen över en förlorad dotter och mänsklighetens utveckling kan tyckas vara två ämnen som ligger långt ifrån varandra lyckas Lasse Berg väva samman dem på ett fint sätt. Världens snart 8 miljarder människor må vara olika på en del sätt, men inte när det kommer till kärlek och sorg.

Lillemor Åkerman

| Märkt , ,

Haggan av Aase Berg

haggan.jpg2018 kom Nuckan, Malin Lindroths uppmärksammade självbiografi om ofrivillig ensamhet, som ett svar på frågan om vilka historier om livet utanför tvåsamhetsnormen som är möjliga att berätta. Genom Aase Bergs nyutkomna bok, med den likaledes slagfärdiga titeln Haggan, har vi fått ytterligare en berättelse som tar sig an och problematiserar tvåsamhetsnormen, men utifrån ett helt annat perspektiv. Här möter vi den drygt fyrtioåriga Thelma som på grund av en misslyckad kärleksrelation hamnar i facket ”försmådd älskarinna” och som överlevnadsstrategi väljer att omvandla sig till en hagga. Men hagga är inte bara något man är utan också något man gör, och den man som möter en hagga gör nog bäst i att se upp! För att hagga är, som Haggan själv beskriver det, ”en jävligt aktiv handling” som i förlängningen bl.a. innebär att en slutar förhandla, behaga och göra sig till för det motsatta könet.

Utifrån Thelmas horisont är relationen mellan henne och den tio år äldre gifta kulturmannen Victor något alldeles enastående, som inga äktenskap i världen ska få sätta stopp för. Den bjuder på ångande sex på tåg och hotell och har, enligt Thelma, potential att bli en relation som inte faller in i den gängse normen för hur tvåsamhet ska se ut. En relation bortom ytlighet, parmiddagar och förljugna fasader, med sex och samtal som bas. Thelma skiljer sig också omgående från sin partner, fullkomligt övertygad om att Victor kommer göra det samma, om han bara får lite tid på sig. Men tiden blir till veckor, blir till månader och år och Victor väljer, inte helt överraskande, att stanna kvar i sitt äktenskap…

Boken Haggan är en stundtals mycket rolig och genuint ilsken berättelse om vägen mot den oundvikliga katastrofen, där man kan fundera över vem som vinner och vem som förlorar. Bäst är Berg när hon skildrar livet bakom familjefasaderna, men precis som baksidestexten antyder tar hon sig även an klasskillnader, navelskåderi inom kulturbranschen och ord som Frihet och Integritet, bakom vilka fegheten hukar. Är då Haggan autofiktion, d.v.s. en självbiografi i form av en roman? Troligtvis inte även om också jag inledningsvis inte kan låta bli att undra. Längre fram i boken klargör i vilket fall Haggan att hennes berättelse är en ”litterär mockumentär” (mockumentär = fiktiv dokumentär) och jag anar att det är författarrösten som här träder fram. I en intervju i SvD svarar Aase Berg så här på frågan om hur hon tror att boken kommer att tas emot: ”Jag är beredd på vad som helst, för jag vet att den är brutal. Jag hoppas att folk ska se att jag jobbat med strukturer och med rytmen, men allra mest hoppas jag på uppvigling. Jag vill uppvigla kvinnor och även män. Att spänna ögonen i elefanten och fråga sig vad den håller på med – det är den formen av aktivism som jag är ute efter. Haggan är underhållande och tankeväckande, en perfekt text att boksamtala om – men kanske bör man kvotera in en man eller två för att få fart på aktivismen från två håll?

Lillemor Åkerman

| Märkt , ,