Hjalmar Mehr – en riktig svensk pamp?

Om man inte är specialintresserad av politik måste man nog vara runt 60 för att över huvud taget känna till namnet Hjalmar Mehr. Björn Elmbrant har skrivit en intressant och bitvis spännande biografi om honom. Den heter Stockholmskärlek. Det är en märklig titel eftersom den gängse bilden av Hjalmar Mehr är att han var pampen som förstörde Stockholm. En riktig svensk praktpamp. Elmbrant modifierar, milt utryckt, Mehrs eftermäle. Utgångspunkten för Mehrs gärning vill Elmbrant hämta hos Mehrs föregångare och läromästare Zäta Höglund (som kanske mest är allmänt känd bland 80-åringar): ”En stad i arbete, hälsa och skönhet”.

Det var i samband med striden om Almarna som bilden av Mehr som vandal cementerades. Elmbrant visar övertygande att detta slutspel i Mehrs långa karriär som Stockholmsledare – först som tjänsteman, sedan som borgarråd – inte kan skrivas på Mehrs konto enbart eller ens huvudsakligen. I gråzonen mellan politik och förvaltning, medan Mehr periodvis var frånvarande, sorterades miljömässigt bättre förslag bort än det som sedan kom att utlösa den stora Almstriden i maj 1972. Mehrs misstag, enligt Elmbrant, var att han sin vana trogen inte underlät att ta ansvar för beslut och inte kunde låta bli att ta offentlig debatt när andra retirerade.

I Elmbrants biografi framträder Mehr som en fruktad polemiker, en beslutsför politiker med de rätta kontakterna i regering, departement och näringsliv och som en praktisk visionär. Under hans tid i politikens centrum växte och förvandlades Stockholm till en modern stad. Socialpolitik, tunnelbana (med konst!), bostadsbyggande, stadsteatern, kulturhuset – i allt fanns Mehrs finger närvarande. De omfattande rivningarna finns där också. Men till den bilden fogar Elmbrant att Mehr som ung stadshustjänsteman på 40-talet mot finansminister Sköld stred för ett bevarande av Gamla stan.

Mehrs engagemang inskränkte sig inte till de kommunala sammanhangen. Han spelade en stor roll i det interna socialdemokratiska programarbetet och formulerade tidigt, före Palme, en kritik av västvärldens politik gentemot tredje världen.

På 60-talet såg jag Hjalmar Mehr på teve ibland. En kommunalgubbe med hatt. En pamp bland andra pampar. Svensk som en dalahäst. Men Mehr har en allt annat än svensk härkomst. Man skulle idag säga att han var andra generationens invandrare. Mamman Sara Matles och pappan Bejnes Abraham Isak Meyerowitch träffades som flyktingar från tsarryssland i Stockholm 1905. Elmbrants skildring av denna bakgrund och flyktingkolonin i Stockholm under det tidiga 1900-talet tillhör bokens höjdpunkter. Pappan försvenskade sitt namn till Bernhard Mehr. Resten är (integrations)historia.

Det finns hopp.

Per Falk

Annonser
Det här inlägget postades i Facklitteratur, Lästips, Samhällsfrågor och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s