En dåre fri.

Då och då vill jag greppa en megafon och ställa mig på något offentligt ställe och deklamera mina läsupplevelser högt. För ibland är de för stora för att bära ensam, jag bara måste få dela med mig av dem. Dessutom hoppas jag att andra ska få uppleva det jag har gjort. Beate Grimsruds bok En dåre fri har försatt mig i ett sådant tillstånd.

Allt börjar i Elis lägenhet. Hon är 39 år gammal och övertygad om att golven i hennes rum sluttar, så att hon riskerar att ramla ut genom fönstren. Hon har ångest och är inte ensam i sin kropp. Där finns också hennes ”småpojksjag”, Espen, Erik, Emil och prins Eugen. Eli är en framgångsrik författare och filmare som äntligen har fått en ny terapeut. Tillsammans försöker de reda ut Elis tvångstankar och depression.

Boken växlar mellan nutid och dåtid. Som läsare får man valda delar ur hennes uppväxt. Som när hon och hennes bror sitter fastbundna i sina spjälsängar och skriker, kastar ut täcken, kuddar och allt, tills bara ribbbottnen finns kvar. På morgonen när deras pappa kikar in säger han bara; – Men så starka de är.

Ett annat barndomsminne är när Eli inte vill spela prinsessa i pjäsen ”Dummerjöns”, fast hon ser ut som en. Hon vill vara Espen (som dummerjöns heter på norska) och sedan dess lämnar inte Espen hennes sida, han blir en del av henne. Genom livet ansluter sig fler och fler pojkar (Emil, Erik och Eugen) som blir en del av henne och lägger sig i hennes liv.

När hon blir äldre flyttar hon till Sverige och går på folkhögskola, en skrivarkurs. Nu börjar hennes psykiskasjukdom bli allvarligare och hon blir tvångsinlagd för första gången. Något som hon aldrig vill att hennes familj ska få veta.

Parallellerna mellan Beate Grimsrud och Eli är stora och ibland glömmer jag att det är fiktion jag läser. Det känns som en självbiografi av det äkta, självutlämnande och ärliga slaget. Grimsrud har i intervjuer sagt att det är en påhittad berättelse, men paralellerna till hennes eget liv är många. Dessutom blir författarens liv och Elis liv de samma ibland. Deras debuter heter likadant och i slutet av boken börjar Eli skriva på en berättelse om sin uppväxt (alltså den boken man har i handen) som antingen ska bota henne eller bli hennes undergång.

/Jennie Elmén

Annonser
Det här inlägget postades i Författare, Lästips, Skönlitteratur. Bokmärk permalänken.