En bok som bör läsas två gånger

I en tidigare bloggpost försökte jag förgäves minnas något om innehållet Leonard Cohens roman Älsklingsleken. Jag bläddrade kors och tvärs för att finna något igenkännbart från det tidiga 70-talets läsning. Inga minnen. Vad jag hittade var ett markerat stycke där huvudpersonen gav uttryck för sitt ointresse för världen utanför det rum där han vistades med en älskad kvinna. Stycket fick mig att tänka på ett par romaner jag började läsa tio år tidigare, redan i 12-årsåldern, romaner som jag sedan återvände till längre upp i tonåren och som jag minns mycket väl: Agnar Mykles Lasso kring fru Luna och Sången om den röda rubinen

Den tidiga läsningen var förstås selektiv. Men mellan sexskildringarna slank det med något annat som ständigt drog mig tillbaka och vidgade läsningen. För dessa norska skandalromaner, som ledde till att författaren åtalades för sedlighetsbrott, innehåller en gripande berättelse om en ung människas väg ut i livet och världen. De inledande diktraderna i Sången om den röda rubinen fångar berättelsens kärna: Min tid krävde att få se mitt pass och ta mina fingeravtryck. / Men jag hade en dold identitet. / Min tid kroppsvisiterade mig. / Den upptäckte inte min ömhet. / Kommer framtidens ungdom att odla jorden? / Vi är inte förenade i längtan efter döda planeter. / Vi är förenade i längtan efter händernas insida. / Denna bok bör läsas två gånger. / Den har ett budskap, också.

Där Cohens romanfigur tycks avvisa världen, vacklar Mykles gestalt – den socialistiske studenten Ask – mellan politiken och kärleken. När han efter många kvinnoaffärer drabbas av kärlek på allvar och övermannas av driften att på alla plan verkligen äga en enda kvinna – Embla – känner han sig som en förrädare mot sina ideal. Varför har Das Kapital blivit så berömd, tänker han, böckernas bok skulle ju heta Die Liebe! Ändå visar sig kärleken vara en chimär. Han vinner visserligen Embla och bygger efter kriget ett hem med henne. Men de delar inte upplevelser. Hon har inga minnen alls av den promenad de gjort tillsammans en majnatt 1939. För Ask var denna natt närmast helig och han tvingas erkänna något han egentligen alltid vetat: ”Kärleken är något ensamt.”

Tidens omvandlingar – inte minst synen på sexualitet och kärlek – har förstås förändrat läsningen av Mykles böcker. Men temat är evigt och som en inblick i världshändelser och livsvillkor mellan världskrigen är detta läsning värd att upptäcka. Och när Mykle låter Ask göra upp med Hitlers rasism möter vi en text som bestämt äger en viss aktualitet:

Han skulle gifta sig med en negerflicka, det skulle han; det skulle vara det första steget på vägen; göra fem vackra mulattbarn, det var vad han skulle; mulattbarn som åkte skidor i Norge! – och han skulle visa varenda levande norrman och varenda levande tysk att mulattbarn kunde bli lika bra skidåkare som någon arier! – ja, en av hans mulattsöner skulle bli världsmästare i backhoppning och en annan i slalom bara för att visa dem att det där pratet om raser var rena idiotin, och en av hans döttrar skulle bli stortingsrepresentant i Norge, en annan en framstående vetenskapskvinna, den tredje mulattflickan den mest lysande konsertpianist som Norge någonsin haft! Negrer! Fanns det någonstans i världen skönare och vackrare människor än negrer!

Per Falk
______________________
Böcker av Agnar Mykle i Varbergs bibliotek >

Annonser
Det här inlägget postades i Lästips, Samhällsfrågor, Skönlitteratur och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till En bok som bör läsas två gånger

  1. Marianne Castellano skriver:

    Känner att jag måste göra ett inhopp eftersom Leonard Cohen är den man som funnits längst i mitt liv. Fick LP:n ”Songs of Leonard Cohen” när jag var 16 år och som en ritual spelades ”So long Marianne” varje lördageftermiddag … då kunde det inte gå fel. När man sista året i gymnasiet skulle skriva en uppsats så blev mitt val Leonard Cohen. Efter den muntliga framställningen som jag började med att läsa dikten ”Gåva” fick jag mitt omdömme. Fröken Gunne: ”Eftersom jag inte kände till den här Leonard Cohen har jag läst en del av det han skrivit. Det kan väl inte vara litteraturen som gjort honom känd, för den består ju mest av könsord”. Men jag sög i mig allt av Cohen: romaner, poesi och musik. Ville även äga allt material, så nu hittar jag i min bokhylla och CD-samling det mesta av Cohen.
    1988 var jag på Leonard Cohens konsert på Lisebergsteatern i Göteborg. En fantastisk händelse med klimax när Cohen presenterade ”Take this waltz” dikt av Gabriel Garcia Lorca som Cohen tonsatt. Cohen berättade också att Garcia Lorca betytt mycket för honom. Cohen och Garcia Lorca, min favoritpoet, tillsammans. Det var magiskt.

    • Per Falk skriver:

      Tack, Marianne, för en fin beskrivning av hur en författare/artist/grupp kan gripa tag i en och fortsätta att betyda något livet igenom! Det vore intressant att veta hur du ser på Älsklingsleken. Du är ju, till skillnad från mig, en erfaren Cohenläsare. Är det en roman som vänder världen ryggen?

      Per Falk

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s