Nigella och Tyskland = Ett stilla drama

En vän till mig är oerhört förtjust i Nigella Lawson, alltså hon som lagar mat i TV. En kväll när han satt och tittade på Nigella så kom hans fru in i mitten av programmet och frågade; -Jaha, vad lagar hon för något gott. Min vän insåg att han inte hade någon aning alls om det. Han var helt förtrollad av hennes blotta närvaro i rutan.

I likhet med min vän så delar en av huvudpersonerna i Erlend Loes Stilla dagar i Mixing Part hans fascination för Nigella. Boken handlar om paret Telemann, Bror och Nina, och deras barn som har åkt på semester till Garmisch-Partenkirchen. Nina älskar Tyskland, talar tyska och trivs utmärkt. Bror tycker inte om Tyskland, talar inte tyska och anser att han befinner sig i urnazismens boning. Det mesta är skrivet ur Brors synvinkel som vanligtvis är sarkastisk och en gnutta bitter. Han är besatt av att skriva teater, eller kanske teaterhistoria. Därför är han ständigt beredd att skriva ned allt som ”är teater”.  

Det knakar och skaver betänkligt i Ninas och Brors relation som man som läsare får ta del av genom deras replikskiften. Boken är nästan som ett teaterstycke där episoder spelas upp likt akter.

I GP 20/12-10 skriver Cecilia Nelson att ”I Stilla dagar i Mixing Part har Erlend Loe vässat sina verktyg och hanterar dem så infernaliskt skickligt att jag kommer på mig själv att sitta och kippa efter luft”. Men I SvD 5/10-10 skriver Fredrik Sjöberg om boken att ”dialogen är flyktig och handlingen tunn som rök”. Åsikterna går alltså isär och jag själv gillar den. Loe är rolig på ett skruvat sätt och bitvis tycker jag att boken helt fantastisk.

Jennie Elmén

Annonser
Det här inlägget postades i Lästips, Skönlitteratur och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.