Årets debut?

Korparna av Tomas BannerhedHäromveckan föll jag pladask för en barndomsskildring från 60-talet, Roy Jacobsens underbara Underbarn. Den här gången är den barndomsskildring från 70-talet som får mig på fall. Korparna är Tomas Bannerheds debutroman och vilken debut! Jag är beredd att äta upp min hatt, om jag hade haft någon, om inte Bannerhed får någon slags debutantpris 2011. Korparna gör mig inte lika lycklig som Underbarn, för det är en fruktansvärt sorglig historia Bannerhed berättar, men den är så välskriven och så drabbande att när sista sidan är färdigläst vill jag genast börja om igen.

Klas, som är i 12-årsåldern, bor med sin mamma, pappa och lillebror på en gård i Småland. Pappan är på väg att förlora gården i stordriftens tidevarv och därmed även sitt förstånd. Samtidigt jobbar han hårt på att få Klas att inse att han en dag förväntas ta över gården, att han måste lära sig att harva, så och tröska medans tid är , för ”en vacker dag är det för sent”. Klas däremot drömmer om ett annat liv. Skolan, biblioteket och inte minst naturens alla fåglar är hans fristad. Men han är en känslig kille, av naturen eller kanske pga av pappans krav och oberäknelighet och beskriver sig själv som en homo tremula, som darrar för minsta lilla, en mänsklig seismograf ”som registrerar varje tecken och ljud, varje vibration…”. Han läser ständigt av sin far och räds hans vredesutbrott, samtidigt som han längtar efter närhet och den trygga person pappan en gång var. Mamman finns där som en sköld mellan far och son men inte heller hon har kraft nog att stå emot makens vrede och uppgivenhet. Sakta men säkert närmar sig familjen katastrofens rand och som läsare är det bara att åka med – det är omtumlande och inte direkt upplyftande, men bra.

Lillemor Åkerman

Annonser
Det här inlägget postades i Lästips, Skönlitteratur. Bokmärk permalänken.