Sjuklig melankoli

Tunneln av Ernesto SabatoJuan Pablo Castel i Ernesto Sabatos debutroman Tunneln från 1948 är nog en av de mest avskyvärda romankaraktärer jag stött på. Han är föraktfull, fördomsfull, misstänksam, destruktiv och elak, ja i stort sett allt med honom är ytterst motbjudande. Men det är också en mycket ensam människa, sjukligt melankoliskt och med ett mer eller mindre bottenlöst självförakt.

Romanen inleds med att Juan Pablo presenterar sig som målaren som tog livet av en kvinna, María Iribarne. Juan Pablo ser María första gången på en av hans egna konstutställningar och blir som besatt. Även María dras till Juan Pablo. Det är till en början svårt att förstå hur hon överhuvudtaget kan falla för Juan Pablo, med tanke på hur han behandlar henne redan från första stund. Men fram emot slutet av boken hittar jag några meningar som skulle kunna förklara hur hon kan finna sig i hans föraktfulla, för att inte säga totalt omänskliga sätt att behandla henne. Men även om passionen finns hos dem båda, finns det också en hög grad av obalans i förhållandet. Utifrån Juan Pablos personlighet är det rätt självklart att han även lider av svartsjuka och en hög grad av vanföreställningar, vilka leder fram till passionsdramats fruktansvärda slut.

Härförleden lästa jag om någon som alltid började med att läsa slutet av en roman, han eller hon tyckte att det gav läsningen en annan dimension. Själv har jag aldrig provat på den varianten, men i Tunneln serveras man som sagt upplösningen redan från början, och det är absolut ingen nackdel. Det är en otäck, mörk roman, men gillar man sådana bör Tunneln inte förbli oläst.

Lillemor Åkerman

Annonser
Det här inlägget postades i Lästips, Skönlitteratur och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.