Inunder av Ann-Marie Tung Hermelin

När jag började läsa Inunder av Ann-Marie Tung Hermelin visste jag ingenting om vare sig boken eller författaren. Så det var med totalt öppna ögon jag tog mig Tung Hermelins debutbok. Och jag måste erkänna att det inte tog många sidor innan jag var fast.

I Inunder får vi möta en ung kvinna, Alice, som sedan barnsben känt ett utanförskap. När boken börjar har hon totalt tappat fotfästet efter att ha mist två ytterst älskade personer, pojkvännen Paolo, kroatisk-italiensk journalist som omkommer i en bilexplosion under ett uppdrag i det forna Jugoslavien, och mormodern, i boken kallad grand-mère. Grand-mère är en kvinna ur den franska överklassen som valde att gifte sig med en fattig man från Vietnam, till släktens stora förfäran. Det är från morfadern Alice fått sitt orientaliska utseende, en bidragande orsak till känslan av utanförskap. Den vietnamesiske morfadern är lite av släktens svarta får och en del av hans stigma har ”läckt” över på Alice och hon känner sig oälskad, tom av sina egna föräldrar. Det är endast i Frankrike, tillsammans med grand-mère, som hon känner sig riktigt älskad och hel. Innan hon träffar Paolo, vill säga. Tillsammans med honom upplever Alice en stark samhörighet och en svindlande kärlekshistoria tar fart. Den får dock ett abrupt slut och Alice slungas ut i en bedövande sorg. Hon tar sin tillflykt till en god väns hus för att genom att skriva bearbeta sorgen och försöka hitta tillbaka till den Alice hon en gång var.

Inunder känns mycket autentisk och jag tänker flera gånger att boken måste vara självbiografisk. Men i en intervju berättar Tung Hermelin så här: Handlingen är påhittad och karaktärerna finns inte i verkligheten, mitt ursprung är mer komplicerat än huvudpersonen Alices. Att skriva fiktivt har varit ett sätt att slippa skriva om mig själv och samtidigt utgå ifrån mina egna erfarenheter av förlust. Att Ann-Marie Tung Hermelin vet vad hon skriver om är uppenbart. Jag sugs in i berättelsen om Alice, om hennes utanförskap och längtan efter att bli sedd och älskad, om hennes förluster och sorg. Den är skriven på ett symbolmättat, poetiskt, mycket sinnligt språk som är en ren njutning att läsa.

Lillemor Åkerman

Annonser
Det här inlägget postades i Lästips, Skönlitteratur och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s