Mor, mamma, morsan av Roberth Ericsson & Sonja Schwarzenberger

1986 kom antologin Pappa – en kärlekshistoria, i vilken bland andra Margareta Strömstedt och Nina Lekander skrev om sina pappor. 2009 berättad Bodil Malmsten och Åsa Lindeborg och nio andra kvinnor om sina mormödrar i Min mormors historia. Nu är det dags att närma sig mödrarna. Att ha en mamma är ju egentligen en av få förutsättningar vi alla delar, världen över, vilket borde kunna ge upphov till många mamma-skildringar och samtal kring mammor. Men, som redaktörerna för boken Mor, mamma morsan säger i en intervju: ”Beskrivningar av de levande mödrarna, bortom schablonbilderna, är vi inte direkt bortskämda med”. 

Mor, mamma, morsan innehåller tretton sinsemellan mycket olika berättelser, som jag skulle vilja säga rymmer alla de känslor som är förknippade med en mamma-barn-relation. Mängder av kärlek förstås, och glädje och förundran över vad mammor klarar av, i förvånansvärt många fall i skuggan av en frånvarande far, men också smärta, svek och sorg, förtvivlan, ilska och besvikelser. Berättelserna framkallar också olika känslor hos mig. Någon av dem igenkännande, Martina Montelius får mig att le, Augustin Erbas rör mig till tårar, Mari Jungstedts gör mig överraskad och Kristian Lundbergs känner jag igen från hans bok Yarden. Det är bara att tacka de tretton för deras mod att så öppenhjärtligt berätta om sina mammor – och sig själva. Varje berättelse var för mig en högtidsstund.

Lillemor Åkerman

Annonser
Det här inlägget postades i Lästips, Skönlitteratur och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.