Örfilen av Christos Tsiolkas

En del böcker får mig att verkligen vilja träffa författaren bakom verket. När det gäller Örfilen är det så i allra högsta grad. Det jag vill veta är hur väl den bild han målar upp av dagens Australien överensstämmer med verkligheten. Som alternativ letar jag upp en intervju med Christos Tsiolkas på nätet där han berättar att Örfilen är en bok om hans eget Melbourne, som förändrats radikalt de senaste 40 åren. I takt med att Australien har blivit en mycket rik nation, har människorna blivit mindre vänliga, mindre jämlika och mer ängsliga. Han vill med boken ge en alternativ bild till den gängse av Australien som ett ”lucky country” med en välbärgad, livsbejakande medelklass.

Och nog lyckas han förmedla den bilden! Örfilen inleds med en trädgårdsfest. En pappa örfilar upp en pojke som bråkar med hans egen son och denna händelse påverkar alla som är med på festen och även personer som inte var med, men som har relationer med de närvarande. Mamman, vars pojke får en örfil, polisanmäler mannen som slår och stenen är i rullning. Vi får följa ett stort antal personer, av skilda nationaliteter, ålder, religionstillhörighet och samhällsklass och till en början är det svårt att hålla reda på vem som är vem. Men så sakteliga växer de fram som individer och det är verkligen inte, med några få undantag, några sympatiska personer vi får möta. Tvärtom, de är egoistiska, snarstuckna, otrogna, omogna och allmänt motbjudande. Ändå gillar jag många av dem, konstigt nog. Men hoppas också att de kommer till insikt om sina egna tillkortakommanden och inser att lyckan inte ligger i framgång och rikedom, utan i goda relationer. I stort sett alla är också chockerande drogliberala. Också något jag skulle vilja fråga Tsiolkas om. Men även här räddar nätet mig. Jag läser på The Telegraphs nätupplaga: Australians and New Zealanders are the biggest recreational drug users in the world, according to the 2012 United Nations World Drug Report, vilket kanske kan förklara att det för bokens personer verkar vara lika rumsrent att röka cannabis och ta ectasy som att gå till puben.

Örfilen är en tjock bok, med ett språk som egentligen inte tilltalar mig – pladdrigt och många upprepningar. Trots detta tar jag den till mitt hjärta, för människornas skull och för att den får mig att upptäcka ett annat Australien.

Lillemor Åkerman

Annonser
Det här inlägget postades i Lästips, Skönlitteratur. Bokmärk permalänken.