Liknelseboken av Per Olov Enquist

13049519_O_3I ett av våra sociala medier pågår en diskussion kring huruvida omslaget till Per Olov Enquists nya bok är oanständigt eller ej. Signalerar det en försvarslös kvinna eller är omslagsbilden en passande illustration till bokens kärlekstema där en sexuellt utlevande 50+-kvinna spelar en avgörande roll? Ja därom råder delade meningar!

Ser man till innehållet är det dock så långt ifrån förnedrande eller sexistiskt man kan komma. En kärleksroman kallar Enquist den. Men man skulle även kunna kalla den en roman om Kärleken, inte minst den fysiska. Det är också en roman om en man som sent i livet vågar inse att kärleken är den starkaste kraften i människan liv och att han faktiskt kunde skriva en kärleksroman. Hela boken är en njutning att läsa, men i synnerhet passagen om det nu så omtalade mötet på det kvistfria furugolvet i Larssongården. Likaså blir jag väldigt rörd över bokens sista sidor där mannen i boken möter en yngre släkting till kvinnan i Larssongården. Hon uppmanar mannen att skriva ”en roman som – som där det är sant! fattar du? ja som man kan gå in i! eller en kärlekshistoria åtminstone, och han sa då hjälplöst hur då!, och hon nästan muntert: ja gå in i! Och så ska det vara sant!” Nu har jag själv har gått in i Liknelseboken och kom ut lite annorlunda, ett betyg så gott som något.

Lillemor Åkerman

Annonser
Det här inlägget postades i Lästips, Skönlitteratur och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.