Pappan av Kristian Petri

pappan-petri_kristianKristian Petri skriver i boken Pappan om något som de flesta av oss måste gå igenom förr eller senare, förlusten av våra föräldrar. Hur föräldrarnas död påverkar oss beror säkert till viss på hur vårt liv tillsammans såg ut. För Kristian Petris del finns det traumatiska minnen som gör att faders död gör honom totalt handlingsförlamad under ett års tid. Det var egentligen inte sorg som gjorde honom handlingsförlamad, utan panik och rädsla för döden. Han började gå i terapi för sin panikångest men det som fick honom att till slut komma tillbaka till livet var timslånga promenader. Han går och går och går och vågar till slut närma sig det kritiska ögonblick i ungdomen då mammans självmord fick tiden att stanna. Pappan hade då redan lämnat familjen och Kristian levde ensam med den psykiskt sjuka mamman. Mammans svek tycks han på något sätt ha accepterat och även skrivit om i sin första bok, Första rummet. Pappans svek däremot, att inte finnas där när Kristian behöver honom som allra mest, kommer upp till ytan i och med pappans död. Boken blir ett sätt att försöka beskriva och förstå pappan. Men då inte ”pappan-i-sig. Utan snarare handlar den om pappan-för-mig. Hur framstod pappa för mig? Hur var/är han inne i mig? Alltså inte ett objektivt porträtt av hans historia i förhållande till världen och andra människor. Inte ett journalistiskt arbete om hans liv”.

I slutet av boken finns ett fotografi av pappan, bortvänd från fotografen, som mycket fint symboliserar Kristian Petris ”pappan-för-mig”, pappan som i alla fall stundtals fanns där fysiskt, men trots det långt mer frånvarande än närvarande. Det är en uppriktig, ömsint, ilsken, rörande och trots allt kärleksfull fader-sonberättelse som Kristian Petri bjuder oss på.

Lillemor Åkerman

Annonser
Det här inlägget postades i Lästips, Skönlitteratur och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.