Kanada av Richard Ford

På senare tid har jag läst tre författare vars böcker helt eller delvis utspelar sig i Kanada. En av dem är förstås Alice Munro, årets Nobelpristagare. De andra två är Kim Thúy och Richard Ford, med romanerna Mãn och Kanada. Richard Ford nämns även han i Nobelprissammanhang, än så länge med ganska höga odds. Jag skulle gissa att romanen Kanada har stora möjligheter att sänka oddsen, den beskrivs redan av många som ett mästerverk. Munro, Thúy och Ford får mig alla att inse hur lite jag egentligen vet om Kanada.

kanadaKanada är för mig är det en av årets märkligaste läsupplevelser. Ungefär halva boken utspelar sig i  Montana, USA och den andra halvan i Kanada, i provinsen Saskatchewan. Bokens berättaren är Dell Parson, nyligen pensionerad lärare i engelska, som vid 66 års ålder ser tillbaka på sitt liv och berättar om de ödesdigra händelser 1960 då familjen splittras och han och hans tvillingssyster Berner tvingas gå skilda vägar. Efter att familjen hamnat på obestånd rånar föräldrarna Bev och Neeva en bank i Great Falls, Montana där de bor. De hamnar i fängelse och de 15-åriga tvillingarna Dell och Berner tvingas bli vuxna över en natt. Den mer förslagna Dell rymmer till västkusten. Berner tas om hand av en bekant, Milred Remlinger, som kör honom till sin bror Arthur i Maple Creek i Kanada. Av outgrundlig anledning tar Arthur på sig uppgiften att uppfostra Dell och han är, ska det visa sig, en inte helt lämplig fadersfigur.

Kanada är en bitvis rejält sorglig roman, men samtidigt förvånandsvärt hoppfull. Systern Berners öde, som vi mot slutet av romanen får ta del av, innehåller mest tragik medan Dell på något mystiskt vis alltid lyckas hålla modet uppe och se möjligheter där andra kanske bara skulle se motgångar och svårigheter, fint sammanfattat i bokens allra sista meningar: Vad jag vet är att man har bättre chanser i livet – att överleva det – om man kan finna sig i förluster; om man klarar att inte bli cynisk; om man underordnar sig, som Ruskin menade, och har sinne för proportioner, och kan förena de olikvärdiga komponenterna till en helhet som bevarar det goda, trots att det goda sällan är enkelt att hitta. Vi gör vårt bästa, som min syster sa. Vi gör vårt bästa. Allesammans. Vi gör vårt bästa.

Lillemor Åkerman

Annonser
Det här inlägget postades i Lästips, Skönlitteratur och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.