Kvinnan i svart av Susan Hill

damen_i_svart”Den mest omtalade spökromanen i modern tid” utropar The Guardian på framsidan av Modernistas utgåva av Kvinnan i svart. På engelska kom boken redan 1983 och är en klassisk spökroman av gotiskt snitt. Den har filmatiserats för både TV och bio, nu senast med Daniel Radcliffe (Harry Potter himself) i huvudrollen. Som teaterpjäs fyller den 25 år i år, den har spelats på teatrar i West End sedan 1989!

Arthur Kipps bor sedan 14 år tillbaka på Monk’s Piece, ett idylliskt hus på den engelska landsbygden. Han lever tillsammans med sin fru och hennes 4 barn från ett tidigare äktenskap. Familjen har samlats för att fira jul och Arthur slår sig ner framför brasan med ett glas maltwhiskey, redo att tända pipan. Han ser helt enkelt fram emot ännu en trevlig afton i familjens sorglösa sällskap. Som traditionen bjuder börjar barnbarnen berätta spökhistorier, den ena mer otäck än den andra. Till en början roas Arthur av barnens berättelser men efterhand kryper en känsla av obehag över honom och när barnbarnen ber honom berätta en spökhistoria får han panik och lämnar huset. Det visar sig att Arthur bär på en traumatisk upplevelse som för evigt etsat sig fast i hans minne och kropp. Han bestämmer sig för att en gång för alla göra sig av med detta minne genom att skriva ner sin historia, Kvinnan i svart.

När Arthur var ung bodde han i London och var förlovad med Stella. Som nybliven advokat skickades han till en avlägset belägen stad för att ordna upp dödsboet efter en kvinna vid namn Alice Drablow. Ett enkelt uppdrag tänker Arthur men han kunde inte ha mer fel. Mrs Drablows hus och trakten runtomkring visar sig vara hemsökt av vålnad, en kvinna helt klädd i svart och det dröjer inte länge innan Arthur stöter på henne. Vad som sedan följer ska förstås inte avslöjas här, men Arturs historia har som sagt fascinerat och skrämt åtskilliga människor under senaste 30 åren.…

Kvinnan i svart lär finnas med på listor över tidernas otäckaste böcker. Hur otäck är den då? Om någon läste den högt för mig, i skenet av en brasa i ett gammalt hus på den engelska landsbygden med dimmorna svepande runt huset så skulle den nog kunna vara riktigt otäck. Det hjälper nog också om man tror på spöken. Men på ett tåg i dagsljus fungerar den inget vidare, i alla fall inte för mig. Det behövs mer för att jag ska bli skrämd, men jag kan faktiskt se en och annan kollega behålla ljuset tänt efter att ha läst klart boken!

Lillemor Åkerman

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.