Klingsor av Torgny Lindgren

klingsorDet är snart 50 år sedan Torgny Lindgren debuterade med diktsamlingen Plåtsax, hjärtats instrument. Nyligen kom hans 16:e roman, Klingsor, som är en biografi över en konstnär med samma namn, en levnadsteckning som skrivs fram av Författaren tillsammans med oss läsare. Jag kan inte låta bli att undra om det är sitt eget skapande Lindgren skriver om, eller kanske helt enkelt det manliga skapandet. Det är dock ingen tvekan om att Lindgren känner en stor ömhet för Klingsor och att han med all säkerhet hade riktigt roligt när han skrev boken. Att läsa boken är också trivsamt.

Klingsors konstnärsbana börjar den dag han, tack vare sitt ”medfödda, egenartade sinne för form”, hittar ett övergivet och av mossa övervuxet glas på en stubbe, för längesen kvarglömt i skogen av förfadern Gammklingsor. Klingsor blir som besatt av glasets skönhet och inre liv och gör ett försök att avbilda glasets, för att inte säga, hela tillvarons mysterium. Men även om Klingsor har ett sinne för form blir aldrig hans konstnärlighet något att hurra för, trots flera års korrespondenskurs i teckning och måleri och konstutbildning i Stockholm. Han är om sanningen ska fram helt enkelt en medelmåtta, med en rejäl portion hybris. Likt många här i världen drömmer han om att vara lite bättre än han egentligen är och Klingsor gör allt för framstå som en av de största konstnärerna genom tiderna.

Vi får i boken följa Klingsor från det att han hittade glaset i skogen, genom konststudier, resor i Europa, vänskap och kärlek och konstutställning i Avabäck, fram till den oundvikliga dag då Klingsors liv är över genom ett slaganfall. Det är humoristiskt och sorgligt, som livet självt och även jag känner stor sympati för Klingsor, trots hans hybris. För i grund och botten ville han nog bara bli omtyckt.

Lillemor Åkerman

 

Annonser
Det här inlägget postades i Lästips, Skönlitteratur och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.