Ett liv för lite av Kristofer Ahlström

ett_liv_för_liteSnart bör det vara dags för Sveriges Radios Romanpris att avslöja vilja sex böcker som Lyssnarjuryn kommer att läsa och diskutera under början av nästa år. Sveriges Radio delar ju varje år ut ett pris till ”en framstående svensk roman ur det gångna årets produktion”. En bok jag verkligen hoppas kommer vara med bland de sex är Ett liv för lite av Kristofer Ahlström, en av mina bästa läsuppleveser under 2014. Jag tycker att boken har fått oförtjänt lite uppmärksamhet. Den har dock fått finfina recensioner, i DN skriver Stefan Eklund så här: ”Ett liv för lite är befriande allvarlig. Men allvarlig på ett närmast hypnotiskt sätt. Man kan inte sluta läsa. Stämningar och dialoger återges med ett genomskinligt skimrande språk. Du får ett stycke liv i dina händer. Här finns en angelägenhet man sällan stöter på i ung svensk prosa.”

Ett liv för lite är berättelsen om familjen Rönnbäck – syskonen Caroline och David och deras föräldrar Arvid och Ellen. Boken utspelar sig Stockholm, företrädesvis på Södermalm, från 1950-talet fram till milleniumskiftet. Caroline och David, födda 1958, är tvåäggstvillingar men lika som bär och varandras följeslagare under många år. På ett plan är dom dock väldigt olika. David bär på en känslighet utöver det vanliga. Han har som, modern beskriver det, drabbats av ”familjefebern” och får smeknamn som Virrhjärtat och David Olycksbror. Davis hamnar inom psykiatrin och vi får följa de båda syskonens parallella liv under tiden fram tills dess att deras vägar åter korsas.

I slutet på boken skriver Kristofer Ahlström: ”Visst är det så att varje berättelse våldför sig på det som egentligen hände. Den utgår från berättaren, aldrig skeendet. Det står var och en fritt att minnas”. Ja, vem är egentligen berättaren i Ett liv för lite? I början av boken får vi veta att det fanns ett tredje syskon, som dock dog vid förlossningen som beskrivs som ”Två tredjedelar glädje och en tredjedel sorg.” Det är det här syskonet som berättar. Så Ett liv för lite är inte bara en berättelse med magiskt språk. Här finns också ett magiskt inslag som jag gärna skulle vilja höra Romanprisjuryn diskutera. Visst är det hela sorgligt och tragiskt, men ack så fint berättat!

Lillemor Åkerman

Annonser
Det här inlägget postades i Lästips, Skönlitteratur och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.