Beckomberga: Ode till min familj av Sara Stridsberg

Beckomberga_StridsbergLisbeth Fävremark, bibliotekarie i Bua, skriver i dag om boken Beckomberga: Ode till min familj.

Sara Stridsberg debuterade 2004 med Happy Sally. Den anspelar på en känd svensk långdistanssimmerska, Sally Bauer, som bl.a. sam över Engelska kanalen på 1930-talet. Romanens huvudfigur Ellen är besatt av att göra något liknande. I en annan roman skriver Stridsberg om Valerie Solanas liv. Stridsberg visar i sitt författarskap ofta på förtryckarmekanismer mot kvinnor.

På Bokmässan i Göteborg i september var jag och lyssnade på Sara Stridsberg när hon samtalade med Stefan Eklund, chefredaktör på Borås Tidning. Sara var där för att presentera sin senaste roman Beckomberga: Ode till min familj utgiven på Bonniers.  Liksom flera av hennes tidigare verk är detta en blandning av fakta och fiktion, men hon förklarade bestämt att även om hennes far under viss period varit inlagd på Beckomberga så är detta ingen självbiografi. Sara är inte Jackie och hennes far är inte Jimmie Darling, även om Saras egna upplevelser självfallet präglat hennes text.

En scen med stark symbolik är invigningen 1932. ”Alla” var där! Visionen om Beckomberga: det nya mentalsjukhuset som skulle bli ”allt för alla” psykiskt sjuka. Invigningstal över renhet, ordning, skönhet, de sjuka skall inget fattas här! Vilka var på invigningen? Arkitekten, politiker, läkare och så vidare…

Romanen byggs upp av glimtar från ett antal människoöden – främst patienter men även personal som vistats på Beckomberga de sista åren innan det slutligen stängdes efter drygt sextio år. Där finns Olof som tillbringat hela sitt vuxna liv inom sjukhuset skyddande väggar. Nu ska han förberedas för ett eget boende ute i öppna samhället genom samtal med sin läkare. Där finns Sabina, en vild och galen kvinna, som både läkaren Erik och Jimmie Darling blir förälskade i. Där finns den livsfarliga hustrumördaren som blir alltför nära vän till den fjortonåriga Jackie – bokens berättare och huvudperson och så hennes far, charmören och alkoholisten med självmordstankar Jimmie Darling. Där finns läkaren Erik som smugglar utvalda patienter till vilda fester på Östermalm. Där finns sköterskan Inger som får representera personalen. En varelse i vit rock som hastar förbi i korridorerna med sina skramlande nycklar. Nycklar till medicinskåp som kan öppnas mot betalning i vissa tjänster.

Verkar det rörigt? Nej, jag tycker inte det. Layouten är suverän, med korta kapitel med korta stycken, ibland bara några sidor. Ett ämne så pass tungt att det har ett mentalsjukhus som huvudperson behöver en luftig sättning som indikerar att här lägger vi in lite tid för reflektion.

Stridsberg dömer ingen, skriver inte läsaren något på näsan. Utan varningar eller stora åthävor beskriver hon hur en storvuxen man prövande lägger händerna kring en flickunges smala hals. Eller låter hon läsaren ta del av ett telefonsamtal där en fars sista önskan till dottern är så oerhörd att en känslig läsare som jag drar efter andan.

Sara Stridsbergs språk är vackert med metaforer och naturlyriska beskrivningar insprängda i texten, liksom i förbifarten. Therese Eriksson på Svenska Dagbladet menar att Sara Stridsberg är en av våra främsta naturlyriker och att hon fångar och förstärker stämningen i sina romaner på det sättet.

Beckombergaboken är fortfarande min favorit den här hösten!

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.