En dåre fri och Evighetsbarnen av Beate Grimsrud

en-dare-friFör några år sedan hyllade kollegan Jennie Beate Grimsruds En dåre fri på bloggen. Och jag kan bara hålla med, när jag nu än en gång tar mig an boken, den här gången i Julia Dufvenius fina inläsning – det är en grymt bra bok! Om utsatthet i barndomen, utanförskap, könsöverskridande, psykoser och svensk psykiatri, men också om djup vänskap, drömmar och skapande.

På ett ställe berättar Eli i boken om sin skrivprocess: Jag skriver för fullt. Letar mig fram i språket. Har hittat en form att undra i och ett språk att undra på. Man kan lära sig något av sig själv. Jag skriver inte så som jag tänker att jag ska skriva. Jag skriver så som jag tänker när jag skriver. Jag blir inspirerad av meningen före. Bilderna och rytmen strömmar till. Jag säger meningarna högt. Upprepar och upprepar. Det är som godis i munnen.” Och för mig är Grimsruds språk som godis för ögon och öron när jag läser eller lyssnar. Berättelsen om Eli med multipla personligheter – Espen, Emil och Erik och så småningom även prins Eugen – är så fint berättad och trovärdig att man anar att det finns en hel del självbiografiskt stoff i boken. Så här är det nog att gå in i en psykos.

evighetsbarnenI slutet av En dåre fri kallar sig Eli för ett evighetsbarn, ett barn som inte vill eller vågar bli vuxet. Evighetsbarnen är också titeln på hennes nya bok. Här möter vi fyra personer i yngre medelåldern bosatta i Stockholm. Siri och Louise, som har någon slags förhållande samt André och Thomas vars vänskapsrelation inte är helt okomplicerad. Språkligt sätt tar Grimsrud här ut svängarna ännu mer än i boken om Eli, vilket gör den roligare än den ganska sorgliga En dåre fri. Men den kräver koncentration. Formuleringarna är visserligen kristallklara, men djupt egensinniga och många av dem vill man läsa om och om igen, alternativt skriva ner och bära med sig. Det finns också ett släktskap mellan Eli och Siri. Även Siri åker ut och in på en psykiatrisk avdelning och ett genomgående tema i båda böckerna är frågan om vems verklighet som egentligen är den riktigt verkliga. Och hur blir man förankrad i den s.k. verkligheten? Som Siri säger (eller om det är Eli): ”Det gäller att vara ryttaren i sitt eget liv, inte hästen.” Så sant, så sant! Evighetsbarnen är en helt igenom ljuvlig berättelse om djup ensamhet men också om stark vänskap och samhörighet, ja helt enkelt en bok om livet. Nu väntar jag bara på en inläsning av boken. Och helst vill jag höra Grimsrud själv läsa.

Lillemor Åkerman

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.