Vitnäbb av Ann-Charlotte Alverfors

vitnäbbAnn-Charlotte Alverfors debuterade redan 1972 med en diktsamling och har under årens lopp gett ut antal romaner, skrivit filmmanus och dramatik för radio och TV.

Hennes genombrott kom 1975 med trilogin om Gertrud eller Sparvöga-serien som även filmades för TV 1989. Den handlar om flickan Gertruds uppväxt i ett litet samhälle i Småland och är delvis självbiografisk. Själv förknippar jag Sparvöga mest med den underbara titellåten framförd av Marie Fredriksson.

Vitnäbb är också självbiografisk, men nu har flickan blivit kvinna i övre medelåldern. Maken i romanen Jan såväl som hustrun Anna blir båda cancersjuka inom loppet av ett halvår. De kan knappast ta det till sig; de hade ju varit så självklart genomfriska, spänstiga och sunda. Så orättvist och de som bestämt sig för att bli nittio minst med ett långt gemensamt liv efter pensionen. Alverfors återskapar i berättelsen frustrationen över all denna destruktiva väntan på provtagningsresultat, återbesök, nya behandlingar, biverkningar, mediciner och icke-mediciner. Känslan att inte ha kontroll över sina egna kroppar, sina egna liv!

Anna upplevs av sjukhuspersonalen som jobbig. Hon ställer frågor under ronden, vilket tydligen är ett förfärligt brott mot vedertagen uppförandekod. Heja Anna vill jag ropa! Strunta i vad de tycker – visst har du rätt att fråga utan att be om ursäkt. Och all sorg, smärta, barnen, hunden och inte att förglömma ovälkomna sjukbesök. När Anna körs på bår i sjukhuskulverten aktiveras ett minne från den TBC-sjuke faderns berättelser när hon var barn.

”Vitnäbb är dödsfågeln, som lever under jorden, fjäderdräkten är blodsprängd och näbben lieformad, fågeln sjunger för den som ska dö, kända melodier från den tid då den som ska dö var frisk och stark.”

Det här låter riktigt dystert, ja sjukdom och död är dystert. Ändå finns det plats för humor som när Jans förra fru kallad ”Olaga Intrång” gång på gång lever upp till sitt öknamn. Man kan knappast låta bli att skratta mitt i eländet.

Bokomslaget av Helen Scherfbeck ”Röd huvud II” från 1915 är förunderligt vackert som symbol för en kvinna som tycker sig förlorat sin identitet. Tänk att bästa väninnan Edith inte känner igen henne, Anna, när de stämt möte vid stationen. ”Hon med det tjocklånga hennahåret finns inte mer. Den lilla gråa finns”.

Vitnäbb är en tunn liten bok men rymmer insikter och igenkännande som stannar kvar hos mig ackompanjerade i minnet av Marie Fredrikssons sorgset vackra röst.

Lisbeth Fävremark

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.