Kroppen jag föddes i av Guadalope Nettel

NettelKroppen jag föddes i är en strålande självbiografisk roman av den hyllade mexikanska författaren Guadalupe Nettel. I en intervju säger Nettel att allt i boken är sant – om det nu finns något som kan kallas sanning – och hon arbetar utifrån regeln att bara återberätta sådant som hon verkligen kommer ihåg. Samtidigt är hon medveten om att sanningen alltid är subjektiv.

En kvinna i 40-årsåldern tar i boken ”sin tillflykt till pennan som andra tar sin tillflykt till alkoholen eller spelandet”. Så skriver hon kanske ner sin berättelse för att dämpa sin ångest. Men framför tolkar jag det som att hon skriver för att försöka återta kontrollen och kunna återvända till kroppen hon föddes i – detta efter en traumatisk uppväxt som satt djupa spår. Kvinnan vänder sig i boken till en fru doktor Sazlavski, troligtvis en psykiatriker, som i boken dock bara finns med som ett lyssnande öra.

Bokens berättare föddes på 70-talet och tillbringade sina första år i Mexico City där hon växte upp i en dysfunktionell familj. Modern beskrivs som auktoritär, kontrollerande, självupptagen och depressiv. Fadern främsta epitet är frånvarande, i synnerhet efter föräldrarnas separation. Föräldrarnas syn på barndomen, skriver kvinnan, verkade vara att se den ”som en förberedande period under vilken man måste korrigera alla fabriksfel som man anländer till världen med, och denna uppgift tog de på allvar”. Korrigeringsivern gällde allt från flickans medfödda synfel till hennes kutiga rygg – mamman kallade henne Kackerlackan – och hur man äter och talar. Några år efter skilsmässan bestämde sig mamman för att flytta till Frankrike. Den som då fick ta över ansvaret för flickan och hennes bror var mormodern och det blev för barnen som att gå ur askan i elden. Mormoderns förtryckarmetoder skiljde sig visserligen från föräldrarnas, mer subtila och förbryllande, men inte mindre skadliga för det.

I kroppen jag föddes i får vi tal del av en lång rad olika minnen från uppväxten i Mexiko, men även från Aix en Provence där berättaren bodde tillsammans med mamman under några år. Det är en gripande, ibland smått osannolik historia om ett barn som in absurdum får anpassa sig efter de vuxnas neuroser, nycker och ingivelser. Att t.ex. få smeknamnet Kackerlackan måste ju sätta sina spår. Men att jämföras med en kackerlacka kan också ses som något positivt. I intervjun säger Nettel: One day I found out that cockroaches resist every kind of attempt to wipe them out, and that they can live in all kinds of conditions that other animals couldn’t even dream of surviving. They are battle-hardened survivors with a long history, a history of mutation, of constant adaptations to their environment, and they are descended from one of the most ancient animals known to have lived on the earth: trilobites (www.bookslut.com). Och nog är hon en överlevare, Kackerlackan. Och Guadalope en enastående berättare som levererar ord som befriar.

Lillemor Åkerman

Annonser
Det här inlägget postades i Lästips, Skönlitteratur och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.