Hela Halland läser 2016 – lyrik! Med poeten Ingela Strandberg

Hela Halland La¨ser_2Det blir så klart en ny omgång av Hela Halland läser 2016. Efter att tidigare ha läst en romanförfattare, Cilla Naumann och en spänningsförfattare, Christoffer Carlsson, blir det den här gången underrubriken lyrik! Och vilken halländsk författare kan då passa bättre än Ingela Strandberg! För Varbergs stadsbiblioteks del blir det en uppstart 18.30 den 10 februari 2016. Därefter blir det under några veckor ett antal aktiviteter kring Ingela Strandbergs författarskap och den 8 mars, på Internationella Kvinnodagen blir det grand final – då besöker Ingela Strandberg Varbergs stadsbibliotek och läser sin egen lyrik.

strandberg_ingela_6 foto Sara Mac KeyIngela Strandberg är en litterär mångsysslare. Men det är som poet hon vunnit prestige och respekt på det nationella planet. Hon föddes 1944 i Grimeton och denna lilla ort har ofta utgjort ett centrum för hennes diktsamlingar. Det lokala och regionala stämmer gärna träff med längtan bort, till något annat, främmande och kanske skrämmande. Samtidigt förblir hon platsen trogen. Och det är där Ingela Strandbergs dikter kan läsas: i brytpunkten mellan trygghet och rastlöshet. Fotograf: Sara Mac Key

Nedan finner ni en längre text av Jan Karlsson,  om Strandbergs författarskap.

En lättläst och komplex poet

Ingela Strandberg är en längtans poet. Längtan ut, längtan bort. Det är ingen slump att en av hennes bästa diktsamlingar heter ”Väg 153”. Den utkom 1991. En av dikterna i den samlingen börjar – med utropstecken – sålunda: ”Ta mig till motellet i natt!”

Det är heller ingen slump att en senare samling med en liten blinkning åt Elvis Presley kallas ”En för att stanna en för att gå” (2011). I den dikt som givit namn åt titeln heter det så: ”Då fick jag syn på mellanrummet och tog mig dit,/ delade mig i två, en för att/ stanna, en för att gå.”

Så framstår Ingela Strandberg parallellt som en platsens poet. Det finns ett litet samhälle som heter Grimeton. Där bor hon och där har hon bott, länge. Där, i de trakterna, och ingen annanstans, kan hon – för att citera ur ”Lyssnaren” (1997) – längta till ”bryggan med de grova brädorna”.

I samma bok finns en tvåradig strof: ”Jag byter syn med räven./ Vi delar en halv måne.”

Vad utmärker ett lyriskt temperament? För den som själv ogärna skriver poesi är det kanske självklarheten i uttrycket. Om ett mod och en självsäkerhet. Om att äga kraften för att skriva också sådant som kan verka vara främmande, flummigt, rentav skrämmande. Och ett musikaliskt gehör.

Ingela Strandberg innefattar allt som krävs för att kallas diktare. Hon är även på ett nationellt plan en av få som i gärningen också vågar utsätta sig för banaliteten. I en samling från 2008, ”Bäste Herr Thoreau!”, för hon ett poetiskt samtal med författaren till ”Skogsliv vid Walden”.

Henry David Thoreau är lika lite som Strandberg en ensling eller eremit. Thoreau far till landet för att få syn på staden och samtiden. Vid Walden, en sjö, söker han ingen utopi men ett annat och kompletterande sätt att betrakta världen.

Snarare än avslöjandet av samtidens lågor och plågor är det själva vidvinkeln och dubbelperspektivet som är själva poängen. Som civilisationskritiker är både Thoreau och Strandberg rätt grunda. Men de unnar sig, bägge, ett annat betraktelsesätt. Det gör dem intressanta. Eller som heter i Strandbergs bok: ”Jag vill inte övervinna naturen.”

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.