I vilt tillstånd av Roxane Gay

gayOm man inte känner till att Roxane Gay är en stridbar feminist, om än en ”dålig” sådan i hennes egna ögon (2014 kom essäsamlingen Bad feminist), skulle man kanske gissa att boken I vilt tillstånd hör hemma inom chick lit-genren, i alla fall av omslaget att döma. Titeln för möjligtvis tankarna i annan riktning och har man väl börjat läsa inser man att I vilt tillstånd är så långt ifrån lättsmält litteratur man någonsin kan komma.

Mireille Jameson bor i Miami tillsammans med sin make Michael och sonen Christoffer. Hon är framgångsrik i sitt yrke som jurist och har på många sätt ett fantastiskt liv. Ursprungligen kommer hon från Haiti och det är också där större delen av boken utspelar sig. Haiti är enligt Mireille ett land ”genomströmmat av vrede” och ingenstans är landet ”vackrare än uppifrån himlen”. Det finns dock ett Haiti som Mireille tycker om, och det är barndomens Haiti. Hon var dock ganska ung när familjen valde att flytta till USA, där fadern blev mycket framgångsrik inom fastighetsbranschen.

Inte bara Haiti genomströmmas av vrede, utan även I vilt tillstånd. Till början i en ganska kontrollerad form. Mireille framstår som en relativt arg person, lite diffus aggression som troligvis i alla fall delvis har sitt ursprung i relationen till den egoistiske fadern. Så småningom blommar vreden ut i full blom, och detta på grund av de fruktansvärda händelser som drabbar Mireille. Under en semesterresa till Haiti då Mireille tillsammans med maken och sonen besöker föräldrarna som flyttat tillbaka på ålderns höst, kidnappas hon av ett antal män som kräver en extremt stor lösensumma för att släppa henne fri. Under tretton dagar hålls hon fånge och boken beskriver mycket detaljerat den tortyr och förnedring Mireille utsätt för. När hon väl släpps fri är Mireille inte längre någon, hon har utplånat sig själv. Minnena av det som hänt är outhärdliga och omöjliga att bära. Runt om kämpar familjen för att få henne tillbaka till livet.

I vilt tillstånd är en rätt märklig bok. Otäck realism i kombination med en spänningsvariabel som blir svår för mig att hantera som läsare. Roxane Gray beskriver som sagt mycket detaljerat det fruktansvärda som Mireille utsätts för och de våndor som drabbar familjen när de märker att de är på väg att förlora henne, fast hon faktiskt till slut kom tillbaka rent fysiskt. Jag blir inte riktigt berörd, samtidigt som det finns ett märkligt sug i berättelsen; jag vill verkligen veta hur det ska gå. Det finns förstås ett uttalat feministiskt och politiskt perspektiv. Mireille förtrycks av både kidnapparna och sin egen far och den svåra situationen på Haiti framgår tydligt. Dessutom är det första gången någonsin som jag läser en bok som utspelar sig på Haiti, det i sig är positivt för mig.

Lillemor Åkerman

 

 

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.