Romanerna om Patrick Melrose av Edward St Aubyn

melroseEdward St Aubyn är en brittisk författare som gett ut åtta romaner. Tre av dem, Glöm det, Dåliga nyheter och Visst hopp har nu översatts till svenska och ges ut i en samlingsvolym med titeln Romanerna om Patrick Melrose. De två avslutande delarna kommer på svenska våren 2017.

Patrick Melrose är son till Eleanor och David. Familjen är tack vara Eleanors arv extremt rik. Den är dessutom extremt dysfunktionell. Mamman är alkoholmissbrukare av rang, pappan en tyrann och sadist. Första delen utspelar sig under en middag på en herrgård i Provence och det titeln antyder att Patrick, som då är i femårsåldern, ska glömma är det övergrepp han utsätts för av fadern under denna middag. I den andra delen är Patrick i tjugoårsåldern och har tagit sig till New York för att hämta hem pappans kvarlevor och det är en djävulusisk skildring av hur ett narkotikamissbruk styr en människa. Då spelar det ingen roll om du är fattig eller rik. Ja det skulle väl vara att den rike slipper stjäla för att finansiera sitt missbruk, men när det gäller ångesten, kvalen och abstinensen är plågorna de samma. I den tredje och sista delen är Patrick ett tiotal år äldre. Här är fokus återigen på den överklassmiljö som Patrick och hans föräldrar är en del av. Patrick har tack vara en vända eller två på behandlingshem blivit fri från sitt drogboeronde och boken slutar i någon slags dur.

Sviten om Patrick Melrose fick sitt stora genomslag i Storbritannien när det kom fram att romanerna bygger på St Aubyns eget liv. Hans romaner har enligt förlaget hyllats av författare som Zadie Smith och Jonathan Franzen och ”hans giftiga skildringarna av den brittiska överklassen har ofta jämförts med Oscar Wilde och Evelyn Waugh.” Med tanke på den biografiska bakgrunden är det sannolikt en ganska sann skildring, som trots alla trauman är riktigt underhållande. Jag retar mig dock i alla högsta grad på alla dessa människor som aldrig talar med varandra, utan vars samtal hela tiden dryper av ironier och sarkasmer. På djupet berörd blir jag endast en enda gång, och det är när Patrick avslöjar sin hemlighet för en god vän. Den ”bekännelsen” känns.

Lillemor Åkerman

Annonser
Det här inlägget postades i Lästips, Skönlitteratur och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.