Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård

Vi människor förhåller oss mycket olika till det talade ordet. En del pratar oavbrutet medan andra får kämpa för att få fram orden. I Babel härförleden berättade Linda Boström Knausgård att hon tillhör den andra gruppen, att hon har varit mycket i tystnaden och förtvivlat försökt att få fram orden. I sin nya roman, Välkommen till Amerika, har tystnade också en central plats, men inte den ångestskapande tystnad som Boström Knausgård beskriver att hon själv drabbats av, utan en tystnad som är medvetet vald och av fri vilja. Bokens huvudperson Ellen är elva år och bor med sin mamma och äldre bror i en stor lägenhet. Det är en ”ljus familj”, men den enda i familjen som lyser är mamman, en naturkraft med skådespeleri som sysselsättning. Brodern låser för det mest in sig på sitt rum och Ellen har dragit sig inom sitt skal och slutat prata. Det fanns en gång en pappa, en pappa som sakta försvann in i sjukdom och mörker och till slut dog, ensam på ett sjukhus. Så länge den alkoholiserade och psykiskt sjuke pappan levde bildade familjens tre övriga familjemedlemmar något slags vi där hotet från pappan höll ihop familjen. När pappan nu är död har den så viktiga familjebalansen rubbats. Ellen tänker dessutom att det är hennes fel att pappan dog, efter att ha bett till Gud att han skulle dö. Hon har därför valt tystnaden – för vad mer otäckt skulle kunna hända när man har den makten i sin hand?

Välkommen till Amerika en mörk, smått klaustrofobisk historia, men där finns trots allt ett ljus och någon slags hoppfullhet. När det kommer till att läsa sina egna texter har Linda Boström Knausgård inga problem med det talade ordet. Jag hade förmånen att få höra henne läsa ur Välkommen till Amerika på Wanås litteraturdag för några veckor sedan och som hon läste! Det skrivna ordet behärskar Boström Knausgård också till fullo, vilket även märks i hennes två andra alster Grand mal och Helioskatastrofen och hon är en av mina absoluta favoritförfattare.

Lillemor Åkerman