En Marialegend av Niklas Rådström

en-marialegend”Skönheten är allt, världens enda mening – men mot förstörelsens krafter saknar den allt försvar. Några ovarsamma steg bara, och så ligger det som nyss var växande och väldoftande i tystnad och förruttnelse”.

Citatet är hämtat ur Rådströms senaste roman vars öppningsscen är som ett knytnävslag i magen. I ett obestämt, afrikanskt land målar Rådström upp en scen med två nyblivna föräldrar med sitt lugnt sovande spädbarn i vaggan. Plötsligt hörs röster och skratt utanför huset. Minuten efter sparkas dörren in och ett gäng barnsoldater höga på droger skjuter ihjäl barnet, drar ut och hugger ihjäl mannen med machete och kvinnan våldtas och skjuts genom munnen för att sedan lämnas att dö. Kvinnan räddas av en man med en hund som varsamt lägger om hennes sår, ger henne mat och hjälper henne på vandringen från kriget, en farlig väg som slutar i den om möjligt ännu mer riskfyllda passagen över havet på överfulla flyktingbåtar. Alltmedan barnet i kvinnans mage växer.

Denna berättelse är en av tre trådar som tvinnas samman i boken. En tråd följer den amerikanska museiintendenten Helen i New York som får ta över sin döda kollegas jobb att ansvara för en utställning med den medeltida konstnären Lucas Cranach. Kollegan, som för en kort tid sedan dog i cancer, lämnar efter sig sin arbetsdator där hennes privata mail finns bevarade. Helen hamnar i en mailkonversation med sin döda arbetskamrats systerson som då han får mail från sin mosters mailadress fortfarande tror att hans moster är i livet. Systersonen, som är läkare i ett flyktingläger, har ett nära förhållande till sin moster och Helen har inte hjärta att berätta att mostern är död, vilket får långtgående konsekvenser när lögnen till slut uppdagas.

Den tredje tråden utspelar sig på 1500-talet och följer den tidigare nämnde konstnären Cranach som också omges av ett krig. Hans hemstad Wittenberg är belägrat av kejsare Karl den femte, men Cranach skonas från döden tack vare att kejsaren beundrar hans konst.

Rådström skriver lågmält och vackert om krigets fasor och människans grymhet, men även om godheten som då den lyser igenom blir desto starkare på grund av kontrasten till mörkret.

Jenny Persson

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.