Mitt namn är Lucy Barton av Elizabeth Strout

2015 kom Elizabeth Strouts bok Olive Kitteridge i svensk översättning. Redan året innan kunde man i den hyllade HBO-serien med samma namn stifta bekantskap med bokens huvudperson, den pensionerade matematikläraren Olive och de andra invånarna i den lilla kuststaden Crosby i Maine. Olive bär på en stor sorg, men uppfattas av omgivningen mest som bitter, kärv och synnerligen otrevlig. Vid ett tillfälle säger hennes man: ”Under alla år som vi har varit gifta tror jag inte att du en endaste gång har bett om ursäkt för något överhuvudtaget.” Som läsare/tittare kan man inte annat än älska Olive, för hennes brutala uppriktighet och vägran att vara kvinnligt följsam.

Även i Strouts nya bok finns en huvudperson som är lätt att älska. Någon gång under 1980-talet vistas Lucy Barton under nio veckor på sjukhus i New York, pga. oförklarliga komplikationer efter en blindtarmsoperation. Hemma finns mannen och två små döttrar som hon saknar oändligt mycket. En dag dyker Lucys mamma oanmäld upp på sjukhuset, hon och Lucy har inte träffats sedan Lucy hals över huvud ”flydde” hemmet för många år sedan. Mamman stannar på sjukhuset under fem dagar, sittandes på en stol – hon tom sover sittande. Trevande påbörjar de ett samtal, ett samtal de aldrig tidigare haft, som får Lucy att minnas sin påvra uppväxt, med inslag av övergrepp, i en dysfunktionell familj på landsbygden i Amgash, Illinois. Redan under barndomen kände Lucy ett stort utanförskap, ett utanförskap som följt henne in i vuxen ålder och hon har svårt att förstå både sig själv och andra. En tid efter sjukhusvistelsen deltar Lucy i en skrivarworkshop med en kvinnlig författare som heter Sarah Payne och Lucy påbörjar där resan till att bli den författare hon så länge längtat efter att bli. Det är också under skrivarkursen som Lucy börjar skriva den bok som kommer att heta Mitt namn är Lucy Barton. Payne uppmanar Lucy att det enda som gäller är uppriktighet: ”Det här är en berättelse om kärlek, det vet du. … Det här är en berättelse om en mamma som älskar sin dotter. Bristfälligt. För allas vår kärlek är bristfällig. Men om du kommer på medan du skriver den här texten att du försöker skydda nån, så kom ihåg en sak: Då gör du fel!”

Lucy är en kvinna som alltid känt sig mycket ensam. Genom sitt skrivande vill hon hitta någon slags inre lugn men också få andra människor att känna sig mindre ensamma, något hon har gemensamt med Elizabeth Strout. Och Strout är verkligen suverän på att lyfta fram djupt allmänmänskliga känslor som ensamhet, skam och utanförskap, men lyckas också genom sina karaktärer förmedla hopp och mening och att det kan finnas kärlek i de mest hopplösa och absurda situationer.

Lillemor Åkerman

 

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.