Just nu är jag här av Isabelle Ståhl

Just nu är jag här av Isabelle Ståhl (kulturskribent och kritiker på Svenska dagbladet samt doktorand i idéhistoria) hyllas unisont i pressen – förutom av Björn Gunnarsson i HN som skriver: ”Det är så tråkigt att man storknar, om man inte brister ut i sarkastiska gapskratt.” Enligt Amanda Svensson i Expressen däremot är Ståhls debutroman ”en stilistiskt mycket säker debut, en rörande och träffsäker skildring av den moderna mjältsjuka som är konsekvensen av att vi delvis tappat kontakten med de platser där vi rör oss och de människor vi möter.” Rasmus Landström i ETC menar att Isabelle Ståhl ”med sin sylvassa prosa kastar … ett kallt stroboskopiskt ljus över samtidslitteraturen och i jämförelse ser det mesta blodlöst och anemiskt ut. Vilken debut!”.

Jag sällar mig mer än gärna till hyllningskören. Utan att ha speciellt mycket gemensamt med huvudperson Elise – snart 30, författarambitioner, arbetslös, andrahandshyresgäst, bemanningsföretagsberoende, deprimerad, drogliberal, flitig användare av detingappen Tinder, etc -kan jag ändå, och säkert många med mig, känna igen mig i hennes alienation inför tillvaron och mycket väl förstå den diffusa oro som genomsyrar hennes liv. För Elise är en djupt orolig själ. Det är lite svårt att ringa in vad det är som gör henne lika rädd för döden som för livet – kanske är bara hon en extremt högkänslig person, kanske är hennes reaktion en slags katalysator för den märkliga samhällsförändring som pågår runt omkring oss, i en tidigare sällan skådad hastighet. Eller så har hon hamnat vilse genom den sköra relationen med mannen Victor, som på många sätt är så olik Elise. Victor är egentligen en just kille; generös, omtänksam, kärleksfull – till skillnad från Elise som kan vara både dryg, otacksam och enerverande egofixerad. Ändå är det hos Elise mina sympatier ligger, och jag önskar så starkt att hon hittar vägen ut ur sin bubbla av ångest. Jag har ett 60-tal sidor kvar, så än finns det hopp…

Boken är fylld av tidsmarkörer och är kanske väl storstadsorienterad för att nå ut till en större krets. Men som samtidsskildring håller jag den för en av de bättre just nu. Ovan nämnda Björn Gunnarsson menar att det är en satir – som slår över i parodi. Så läser jag inte alls Här är jag nu, utan ser den som en uppriktigt menad samtidsskildring där författaren, precis som jag, med all sannolikhet känner stor sympati för sin huvudperson Elise.

Lillemor Åkerman

 

 

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.