Sidonie och Nathalie av Sigrid Combüchen

Den 23:e oktober får vi veta vilka böcker som är nominerade till Augustpriset. Jag skulle bli förvånad om Sigrid Combüchens bok Sidonie och Nathalie inte finns med bland de böcker som är nominerade i den skönlitterära klassen. Combüchen har nominerats inte mindre än fem gånger, senast 2010 för Spill: en damroman för vilken hon också avgick som vinnare. Visserligen har antalet anmälda böcker till Augustpriset ökat stadigt genom åren och därmed konkurrensen, men jag gissar ändå att Sidonie och Nathalie finns med bland de sex böcker som de 21 elektorerna har att ta ställning till. Om den sedan vinner är en annan femma!

Sidonie och Nathalie handlar om två fransyskor i 30-årsåldern som slår följe på flykt undan kriget. Första gången vi möter dem är det mars 1944 och de två är på väg över Öresund till Sverige, slutdestinationen på en lång vandring genom Belgien, Tyskland och Danmark. De känner inte varandra och vet egentligen ingenting om varandra, men inser att tillsammans är de starkare än var och en för sig. Vi som läsare får inte heller veta så mycket om de två kvinnorna, i synnerhet inte Sidonie. Men på det identitetspapper hon har, utfärdat av den nazistiska ockupationsmakten, framgår att hon är född 1911, kallskänka, ogift, suttit fängslad ett och ett halvt år för misshandel. Om Nathalie får vi veta lite mer, bl.a. för att det är hennes historia som får störst utrymme i boken. I hennes papper står: född 1915, gift, tre barn, utan judiskt inslag i tre generationer tillbaka. Längre fram i boken berättas ännu mer om Nathalie, både om hennes ursprung och om hur livet blev för henne efter krigets slut.

Ankomsten till Sverige innebär på intet vis att vare sig flykten eller vedermödorna är över. Det blir en fortsatt kamp för överlevnad och Sidonie och Nathalie tvingas av omständigheterna att hålla ihop, trots att ingen av dem egentligen varken håller av eller känner sympati för den andre. Sigrid Combüchen skildrar mycket fint de två kvinnornas olika förhållningssätt till rådande omständigheter. För Nathalie handlar det mer om att överleva, för Sidonie att åter leva, glömma det som varit och skapa sig ett nytt liv. Hon gör allt för att smälta in, lära sig språket, få nya vänner. Hon lyckas bra, men ofta på bekostnad av Nathalie som upplevs som udda och icke anpassningsbar.

Sidonie och Nathalie är en bok att läsa långsamt, vilket jag tyvärr inte alltid lyckas med. Likaså har jag en tendens att glömma hur böcker slutar, kanske för att jag ofta snabbt hoppar vidare till en ny bok efter utläsning. Men hur Sidonie och Nathalie slutar kommer jag aldrig att glömma. Inte heller kommer jag att glömma de två kvinnornas ofrivilliga ”styrsellösa tillsammans”, den ofrivilliga gemenskap som de tvingas in på grund av kriget – för den berättelsen är här för att stanna, oavsett Augustpris eller ej.

Lillemor Åkerman

Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.