Fartygets ögon av Roy Jacobsen

fartygets ögonÄntligen fick jag efter två års väntan återknyta bekantskapen med Ingrid Marie Barrøy, vars liv Roy Jacobsen skildrat så oerhört fint i de båda böckerna De osynliga (2015) och Vitt hav (2016). För er som ännu inte haft lyckan att läsa dessa böcker kan jag berätta att de utspelar sig i ett kargt, nordnorskt kustområde under första halvan av 1900-talet. De osynliga är baserad på verkliga händelser mellan 1913 – 1928 och handlingen tilldrar sig på en ö som heter Barrøya vid Helgelandskusten. På ön bor det gifta paret Maria och Hans, Hans far Martin och systern Barbro. I familjen finns också Ingrid som är tre år när berättelsen börjar och det är kring henne en stor del av berättelsen kretsar, under ca 15 års tid. Det är ett hårt liv, fullt av vedermödor, men också av vänskap och kärlek.

I Vitt hav är Ingrid 35 år. Tillvaron har förändrats på det mest horribla sätt då Norge är ockuperat av Tyskland. Kriget har pågått i fyra år och Ingrid är av olika anledningar ensam på ön där hon trots mycket knappa omständigheter och svåra förhållanden försöker hålla sig vid liv. Det ska dock visa sig att hon inte är så ensam på ön som hon först hade trott.

I nyutkomna Fartygets ögon är kriget slut och utan att avslöja för mycket kan ja berätta att Ingrid här ger sig ut på en slags existentiell roadmovie, dock inte med bil utan med båt och buss och framför allt till fots, för att försöka hitta pappan till den tio månader gamla dottern Kaja, som är med på färden. Man känner igen Roy Jacobsen på språket, som precis som landskapet det utspelar sig i är lite kärvt och kargt men också vidunderligt vackert. Jag blir inte riktigt lika begeistrad i Fartygets ögon som de två tidigare böckerna, även om det är fantastisk läsning. Det är lite för mycket naturscenerier och även om Ingrid träffar många olika människor på sin färd genom Norge uppbådar inte dessa relationer samma magi inom mig som De osynliga och Vitt hav. Först fram på slutet bränner det till ordentligt – och det är då jag inser att de många etapperna på Ingrids resa behövdes för just denna berättelse. Det är också då Ingrid inser att ”sanningen är fredens första offer” och hon når den vändpunkt som på något märkligt vis blir resans mål.

Jag hörde häromdagen ryktas att Roy Jacobsen skriver på en fjärde del om Ingrid. Måtte detta vara sant! Om så blir fallet gissar jag att en person som dyker upp alldeles i slutet av Fartygets ögon kommer kunna få en alldeles speciell plats i Ingrids hjärta.

Lillemor Åkerman

Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.