Haggan av Aase Berg

haggan.jpg2018 kom Nuckan, Malin Lindroths uppmärksammade självbiografi om ofrivillig ensamhet, som ett svar på frågan om vilka historier om livet utanför tvåsamhetsnormen som är möjliga att berätta. Genom Aase Bergs nyutkomna bok, med den likaledes slagfärdiga titeln Haggan, har vi fått ytterligare en berättelse som tar sig an och problematiserar tvåsamhetsnormen, men utifrån ett helt annat perspektiv. Här möter vi den drygt fyrtioåriga Thelma som på grund av en misslyckad kärleksrelation hamnar i facket ”försmådd älskarinna” och som överlevnadsstrategi väljer att omvandla sig till en hagga. Men hagga är inte bara något man är utan också något man gör, och den man som möter en hagga gör nog bäst i att se upp! För att hagga är, som Haggan själv beskriver det, ”en jävligt aktiv handling” som i förlängningen bl.a. innebär att en slutar förhandla, behaga och göra sig till för det motsatta könet.

Utifrån Thelmas horisont är relationen mellan henne och den tio år äldre gifta kulturmannen Victor något alldeles enastående, som inga äktenskap i världen ska få sätta stopp för. Den bjuder på ångande sex på tåg och hotell och har, enligt Thelma, potential att bli en relation som inte faller in i den gängse normen för hur tvåsamhet ska se ut. En relation bortom ytlighet, parmiddagar och förljugna fasader, med sex och samtal som bas. Thelma skiljer sig också omgående från sin partner, fullkomligt övertygad om att Victor kommer göra det samma, om han bara får lite tid på sig. Men tiden blir till veckor, blir till månader och år och Victor väljer, inte helt överraskande, att stanna kvar i sitt äktenskap…

Boken Haggan är en stundtals mycket rolig och genuint ilsken berättelse om vägen mot den oundvikliga katastrofen, där man kan fundera över vem som vinner och vem som förlorar. Bäst är Berg när hon skildrar livet bakom familjefasaderna, men precis som baksidestexten antyder tar hon sig även an klasskillnader, navelskåderi inom kulturbranschen och ord som Frihet och Integritet, bakom vilka fegheten hukar. Är då Haggan autofiktion, d.v.s. en självbiografi i form av en roman? Troligtvis inte även om också jag inledningsvis inte kan låta bli att undra. Längre fram i boken klargör i vilket fall Haggan att hennes berättelse är en ”litterär mockumentär” (mockumentär = fiktiv dokumentär) och jag anar att det är författarrösten som här träder fram. I en intervju i SvD svarar Aase Berg så här på frågan om hur hon tror att boken kommer att tas emot: ”Jag är beredd på vad som helst, för jag vet att den är brutal. Jag hoppas att folk ska se att jag jobbat med strukturer och med rytmen, men allra mest hoppas jag på uppvigling. Jag vill uppvigla kvinnor och även män. Att spänna ögonen i elefanten och fråga sig vad den håller på med – det är den formen av aktivism som jag är ute efter. Haggan är underhållande och tankeväckande, en perfekt text att boksamtala om – men kanske bör man kvotera in en man eller två för att få fart på aktivismen från två håll?

Lillemor Åkerman

Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.