Gå förlorad av Agnes Lidbeck

186630_13092942_o_1.pngAgnes Lidbeck verkar vara en disciplinerad författare, på tre år har hon kommit ut med inte mindre än tre romaner och en diktsamling. Den senaste romanen, Gå förlorad, är den avslutande delen i en trilogi som även innehåller debuten Finna sig och Förlåten. I Finna sig mötte vi den passivt aggressiva och varken sympatiska eller politiskt korrekta Anna och fick ta del av hennes väg genom livet som mamma, åtrådd älskarinna och avslutningsvis gratisarbetande vårdarinna till kulturmannen Hugo Rask. I Förlåten var det två systrar som stod i centrum, Ellen och Maria, som under några sommarveckor tillsammans motvilligt fick ta sig an att städa ur och sälja pappans skärgårdshus. En källa till konflikt då den framgångsrika Ellen ville sälja huset medan Maria, underbetald undersköterska och ensamstående mamma, ville behålla det.

I Gå förlorad är det den medelålders mannen Anders som har ordet. I Lundströms bokradio säger Agnes Lidbeck att hon genom boken försökt skriva sig in i huvudet på ”den andre”, och på något sätt försökt skapa ett konglomerat av ”männen”. Det här är en bok som skulle vara mycket intressant att diskutera med en grupp män. Skulle de känna igen sig? Och våga erkänna det? För det är inte direkt någon vacker bild Agnes Lidbeck målar upp. Vill man vara snäll skulle man kunna säga att Anders är en vilsen man som helt tappat kontakten med sina känslor (även om han själv tycker att han har nära till sina känslor och att det är hustrun Kristina som är avstängd) och helt enkelt inte har lärt sig hur man bemöter sina medmänniskor. Eller är han helt enkelt en osympatisk egoistisk drummel? Som exempel på hans dubiösa handlande kan nämnas att han inleder en relation med hustruns väninna och slår sin dotter, allt utan större samvetskval kan det tyckas. Eller ska man se honom som ett offer för en mansroll som är helt omöjlig att leva upp till? Kanske är det så att Gå förlorad lika mycket handlar om en kvinnoroll som är omöjlig att leva upp till, för att inte tala om den kärnfamiljsnorm som stänger in män och kvinnor i kvävande mallar och om hur svårt det att mötas när vi till och med inför oss själva ljuger om vem vi är och vad vi egentligen vill. Och om vad vi förlorar på vägen…

Lillemor Åkerman

Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.