Där solen aldrig går ned: hur världens mest sorgsna land gjorde världen syndigare av Henrik Brandão Jönsson

Där solen aldrig går ned: hur världens mest sorgsna land gjorde världen syndigare av Henrik Brandão Jönsson är en bok som får mig att tänka att det för lång tid framöver kommer att finnas ett före och ett efter Corona-pandemin, och då tänker jag främst på det enorma resandet världen över som var så självklart fram till mars månad. Där solen aldrig går ned bygger nämligen på att författaren reser till inte mindre än fyra av sju världsdelar. På ett rent personligt plan är det också en bok som får mig att längta till Portugal, ett land som ofta finns i mina tankar som ett underbart resmål men som i nuläget känns oerhört långt borta.

De länder Brandão Jönsson besöker är Indien, Mocambique, Macao, Timor-Leste, Angola, Brasilien och Portugal. Vad har då dessa sju länder gemensamt? Jo, det är att de, tillsammans med några andra länder, tillhör den lusofona världen; den portugisiskspråkiga världen som sträckte sig över tio länder och regioner i Asien, Afrika, Latinamerika och Europa. Namnet kommer från Lusitanien, den romerska provins på Iberiska halvön som senare blev Portugal. Författaren utgår ifrån de sju dödssynderna – frosseri, vällust, girighet, högmod, vrede, lättja och avund för att ”skildra den osannolika berättelsen om hur ett av Europas fattigaste länder en gång i tiden var världens mäktigaste nation.” Hans strävan är inte att gräva ner sig i historien utan att använda den för att berätta vad som utmärker de lusofona länderna idag. Förhoppningen är att göra oss läsare nyfikna på en värld inte många känner till. Och så bra han gör det!

Jag hoppas att många läser Där solen aldrig går ned och tar del av Henrik Brandão Jönssons fascinerande bildningsresa. Inte bara för att jag tror att många liksom jag inte känner till så mycket om den lusofona världen, trots att portugisiskan i dag är världens sjätte största språk och talas av en kvarts miljard människor, utan också för att Där solen aldrig går ned är skriven på personligt sätt som gör den svår att släppa. Baksidan av att ha läst boken är att den får mig att längta ännu mer till Portugal. Landet är fortfarande ett av de fattigaste länderna i Europa, men under stark utveckling – en utveckling som inte alltid är av godo för portugiserna själva. Till min förfäran läser jag att den charmiga stadsdelen Alfama gentrifierats rekordsnabbt, tyvärr en avigsida av den turistinvasion som Portugal och då främst Lissabon fått uppleva under senare år, med resultatet att allt fler lägenheter köps upp av utlänningar till hutlösa priser och sedan hyrs ut via Airbnb. Visst behöver Portugal sina turister, men inte till vilket pris som helst. Och vem vet, kanske blir det aldrig igen lika självklart för oss i den rika delen av världen att resa vart vi vill, när vi vill och att det kan få utsatta länder och städer att turistutvecklas i en makligare takt, där befolkningen inte får stå tillbaka för turisterna behov och önskemål.

Lillemor Åkerman

Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.