Nyhet! Hösten 2019: Filosofiska samtal med Agneta Bergenheim

Under hösten med start i september kommer vi att erbjuda en serie filosofiska samtal utifrån på förhand givna ämnen. Samtalsledare är Agneta Bergenheim. Agneta har ett stort intresse för existentiella frågor, psykologi och mänskliga relationer och har tidigare haft filosofiska samtal på annat bibliotek. Hon har arbetat/arbetar som terapeut, sjuksköterska och barnmorska.

I en tid av mycket information, intryck och instabilitet kommer du här få möjlighet att dela dina innersta tankar och lyssna på andra. Vi kommer att ha strukturerade samtal där alla måste lyssna och alla måste bidra med något.

 

Måndag 9 september Vad är en god människa?
Måndag 7 oktober Hur ser du på framtiden ur ett mänskligt perspektiv?
Måndag 4 november Kan kärlek ses som en energi?
Måndag 2 december Om kultur är viktigt för dig, på vilket sätt?

Alla är välkomna utan några som helst förpliktelser.
Ingen föranmälan men begränsat antal platser.

Tid: 17.00 – 18.45.
Plats: Hörnrummet.

Lillemor Åkerman

En försmak av höstens arrangemang!

Än lever sommaren kvar ett tag, men på biblioteken i Varberg laddar vi inför hösten. Här en försmak av en del av höstens arrangemang; det kommer mera!

Filosofiska samtal
Agneta Bergenheim.
Bildningsresan
Systrarna Brontës värld med Anna-Karin Malmström Ehrling och Per Ove Ehrling
Medvetandets återkomst med Per Snaprud
Smärtans alkemister med Katarina Laudy
Är vi alla klimatförnekare? med Martin Hultman
Kulturfrukostar
Bin och människor med Lotte Möller
Länge leve högläsningen! med Yukiko Duke
Forum för poesi och prosa
Karolina Ramqvist och UKON (Ulf Karl Olov Nilsson)
Hela Halland läser
Sara Beischer
Berättarcaféer

Foto
Agneta Bergenheim: privat
Lotte Möller: Nille Leander
Sara Beischer: Sevda Svensson
Karolina Ramqvist: Alexander Dahl
Per Snaprud: Carola Björk
UKON: Annika von Hausswolff
Yukiko Duke: Peter Cederling
Martin Hultman: Ulrika Ernström
Katarina Laudy: privat

Lillemor Åkerman

Osebol av Marit Kapla

Vi har bestämt oss för ett par dagars kulturresa till Värmland. Vädret är varmt och soligt och det är mitten på juli månad. Efter att ha avverkat Picasso i Kristinehamn, Lars Lerin i Karlstad, Selma Lagerlöf i Mårbacka och den vackra parken Rottneros i Sunne är vi mogna för ett mindre känt mål. Väg 62 norrut från Ekshärad följer den ljusa vänliga Klarälven och efter runt en halvtimme får vi syn på den på vänster hand – den gamla bron med dubbla bågar i Osebol. Vi har kommit fram! Jag minns inte riktigt när jag först fick höra eller läsa om Marit Kaplas debutbok Osebol. Kanske var det via recensioner i någon dagstidning eller boktips i Vi Läser eller vår inköpskanal på Bibliotekstjänst som kallar Osebol ett mästerverk. Plötsligt var den här speciella boken med överallt och jag bestämde mig, först att den måste jag läsa och sedan att till Osebol vill jag fara.

Marit Kapla är journalist, har arbetat som konstnärlig ledare för Göteborgs filmfestival och är numera redaktör för Ord & Bild. Marit är uppvuxen i byn Osebol vid Klarälven i norra Värmland och det är till hembyn hon återvände under 2016 till 2017 för att intervjua de vuxna bybor som var skrivna där just då. Det är dessa fyrtiotvå människor mellan 18 och 92 år vi får stifta bekantskap med och deras röster som bildar ett körverk från en glesbygd som mist skola, affär, arbetstillfällen och nästan sin bro. Ändå finns här något som gör att Osebol är den bästa plats de kan tänka sig att leva sina liv. Att låta så många komma till tals skulle kunna bli en upprepning och tröttsam läsning, men ingalunda. De glest satta texterna känns som att läsa lyrik och via den lilla geniala kartan över husens läge kan läsaren placera in var och en i förhållande till de andra. Det kan locka till lite klotter i en lånebok men jag avhöll mig förstås. Författaren Marit är aldrig övertydlig, förklarar inget, överlåter till läsaren att vara uppmärksam och anstränga sig lite. Kolla gärna hur fint hon löst när det plötsligt är två berättare i samma intervju.

I Lundströms bokradio beskriver Marit sitt förhållande till hembyn där hon numera varken har släkt eller hus kvar. ”Hemma” i Osebol blir upp till ”gapskjulet” ett skjul med tre väggar uppe på utsiktsberget ovanför dalen eller allra mest ”hemma” blir bron där det finns fri sikt norrut och söderut och vattnet alltid skiftar och speglar väder och vind i ögonblicket. Men Marits by har blivit avskuren från världen när bron stängdes runt år 2000. Osebol är inte längre en genomfart när dess livsnerver affären, bron och slalombacken inte längre finns. Även om hon flyttade från Värmland 1998 menar hon att den plats där du vuxit upp impregnerar dig, graveras in i ditt skelett. ”Hur där ser ut, var solen går upp, var horisonten ligger rätt, var där finns träd och var där finns vatten, allt det där kommer på plats när du är där”.

Hur gick Marit till väga när hon pratade med folk? Oftast skedde intervjuerna över en kopp kaffe med dopp vid köksbordet. Marit spelade in och transkriberade ut det sagda och plockade ut guldkornen i berättelserna. Hon frapperades över hur mycket viktigt och välformulerat som kom fram vid samtalen. Särskilt vill hon betona att orden vi får läsa är ”så som folk sagt det”. Det känns angeläget att bevara hur det varit förr i byn som idag är en avfolkningsby. Men samtidigt finns det en rörelse tillbaka, folk flyttar hem igen och nya människor som kommer långväga ifrån har hittat till Osebol och bosatt sig där.

Osebol har fått fina recensioner i ett antal dagstidningar. ”En underbar bok” och ”hon gör den lilla byn till universums mittpunkt” skriver Göran Greider för Expressen och hintar också om andra landsbygdskildringar som nyligen getts ut där han nämner Linnea Axelssons Aednan även den en tegelsten, Karin Smirnoffs Jag for ner till bror och Nina Wähäs Testamente. Ann Lingebrandt på Sydsvenskan menar att på 800 framforsande sidor presenteras ett tvärsnitt av alla slags människor man överhuvudtaget kan föreställa sig i en by. De som bott där hela livet och generationer tillbaka, stockholmaren som fått nog, danskarna som kommit för den fina luften, ungraren som behöver vinter m.m.

Vad gjorde då två västgötar som kom fram till Osebolsbroa? Var vi de första bokturisterna där? Ja nästan. Anna-Karin Larsson, som bor precis intill brofästet och det ombyggda missionshuset och var en av få personer vi såg till, hade observerat några som kört fram till bron och sedan vänt. Men hon tyckte det var rätt kul att vi kom på grund av boken där hon förstås är representerad. Hon tillhör återvändarna och bor i sitt gamla barndomshem och på frågan hur det känns med uppståndelsen kring boken, releasepartyt m.m. säger hon: ”Tja förut gick jag väl här tänkte att det är väl inget med att bo här precis, men nu sträcker jag nog på ryggen lite”. Så skrattade hon och ringde till István Fóth. Så fick vi komma till honom, bjöds på pratstund och kaffe med glass innan han hastade till dansbandsveckan i Malung med sin restaurangvagn, som den sanne entreprenör han verkar vara. Så trevligt kan man ha det på Värmlandssemester.

Sista ordet får naturligtvis Marit Kapla. Efterordet i Osebol avslutar hon så här:
Vattnet blänker och träden växer, i Osebol som på andra platser. Solen ser ut att röra sig över himlen, fast det är vi som rör oss.
En gång var vi alla här, och ingen annanstans.”

Lisbeth Fävremark

| Märkt , ,

Garanterat bra böcker – Sommarboken special för vuxna!

Sommarboken special för vuxna fortsätter några veckor till. Läs två Kulturrådsstödda böcker och var med i utlottningen av presentkort i bokhandeln och fina bokpaket! I dag har vi fyllt på med nya boktips i vår hylla på Stadsbiblioteket – romaner, noveller, poesi och facklitteratur! Läs mer på bibliotekets hemsida. Där finns fler tips på böcker som ingår i ”Garanterat bra böcker” och även den folder som ska fyllas i och lämnas in till något av kommunens bibliotek senast 31 augusti.

Osynliga händer av Stig Sæterbakken

Magnus Persson listade i SvD den 7 juli ”Tio guldkorn i kriminallitteraturens historia.” En av böckerna skrev vi om här på bloggen för några år sedan och här kommer en repris på det inlägget, för det är en ruskigt bra bok!

Osynliga händer av Stig Saeterbakken finns numera som pocket, vilket förhoppningsvis får fler att upptäcka denna spännande norska författare. Boken handlar om polisinspektören Kristian Wold som har fått den
otacksamma uppgiften att ”begrava” ett fall med en 14-årig flickas försvinnande. Efter ett års sökande har polisen gett upp hoppet om att finna flickan vid liv och Wolds uppgift är att ”driva utredningen vidare genom att inte göra något åt den”. En person som inte gett upp hoppet är flickans mamma, Inger och redan ett par sidor in i boken känner man oerhört starkt den förlamande skräck det måste innebära när ens barn försvinner spårlöst. För Wold blir det svårt att förhålla sig till mammans vägran att ge upp hoppet om sin dotter och sin egen och polisens uppgivenhet och frustration. När han dessutom blir förälskad i kvinnan och inleder en relation med henne blir det hela mycket komplicerat. Och spännande.

Det är alltid kul att försöka fundera ut hur en författare tänkt när det gäller en boks titel. Med Osynliga händer är det ganska uppenbart. En av bokens mindre sympatiska personer, porrbutiksägaren Maltek, säger en bit in i boken: ”Vi handlar för vår egen vinnings skull, allihop. Oavsett bransch, erotik och välgörenhet går på ett ut. Det är på det sättet det fungerar. Vi hjälper varandra bäst när vi inte hjälper varandra utan hjälper oss själva. Mina kunder tänker bara på sig själva, jag tänker bara på mig själv, ändå blir bägge parter nöjda. Det är kanske konstigt, men så är det. Den hjälpande handen är mest effektiv när den är osynlig”. Det låter kanske cyniskt men för Wold blir det till slut uppenbart att det ligger en viss sanning i Malteks ord. För visst hjälper han Ingrid, men är kanske samtidigt den som får ses som den störste vinnaren när dramat är över. För Wold är en person som hela livet, fram till mötet med Inger, har drivit omkring, utan någon riktning i livet, aldrig haft något eller någon som han varit rädd för att mista. Och vad är väl livet då värt?

Det finns fler böcker på svenska av Stig Saeterbakken: Lämna mig inte (2010), Sauermugg Redux (2007) samt Siamesisk (2002)

Lillemor Åkerman

| Märkt ,

Vardagar 2 av Ulf Lundell

9789146235897.jpgÄven en bibliotekarie behöver köpa en bok ibland, till exempel när Lundell ger ut något nytt. Precis som den rosade föregångaren Vardagar från 2018 handlar den här uppföljaren mycket om livet och åldrandet. Iakttagelser han gör från gården på Österlen, fåglar, växter, vandringar i naturen och vädret ges en hel del plats också i denna bok. Han skriver om ångesten, den till synes ständiga följeslagaren, om sömnen och Imovane, om kärleken och saknaden av den. Tankar om allt som händer runt om i världen delar han friskt och ärligt med sig av. Han är som vanligt förbannad över utsatta människors situationer i samhället. Han står på de svagas sida. Det delas ut en och annan känga till andra kända personer. En av dem svarade med att skänka en stor summa pengar till Kivik Art Center för underhåll av ett högt betongtorn som Lundell tidigare försökt få bort. Kort därefter donerade Lundell själv en lika stor summa till Freezonen som är en kvinno/tjej- och brottsofferjour i Skåne. Media skrev också i samband med utgivningen att ”Lundell sågar Avicii”, när han i själva verket beklagar den personliga tragedin men inte är så förtjust i hans musik.

Stora mängder dagstidningar verkar läsas i det Lundellska hemmet. Aktualiteter, tankar och dagbok skrivs luftigt, nästan som på dikt. Detta varvas med barndomsminnen och berättelser om uppväxten och föräldrarna, och skrivs mer som en vanlig roman. Det är ganska sorgset och på gränsen till uppgivet ibland men det finns humor också och den träffar mitt i prick, formulerad på bara några få rader eller med enstaka ord, och det är just detta jag gillar så mycket. Det är vitt och brett blandat med små saker i vardagen som skaver. För den som bor på landet finns en del att känna igen sig i, har man lagat en sak är det alltid något annat som går sönder eller krånglar. Och Nobelpriset, hur är det med det egentligen?

”Är ett inställt Nobelpris också
ett Nobelpris?
Ja, kanske, eller: i synnerhet
Men mest är det bara sorgligt alltihop”

För övrigt utkom även ett nytt album i maj månad, Tranorna kommer, sju spår med mer genomarbetade låtar från föregående dubbelalbum Skisser från 2018. Varberg föräras dessutom med ett turnéstopp den 2 augusti. Recensenterna har varit mer eller mindre lyriska.

Boken är klassificerad som lyrik här på biblioteket men i bokhandeln står den bland memoarer och biografier och den är verkligen en bra blandning. Skönt med en text som är kort, poetisk, rå, kärleksfull och rolig på samma gång men som varvas med de lite mer mastiga tillbakablickarna till barndomen. Enligt en intervju i Aftonbladet skriver han på en Vardagar 3, om den blir utgiven eller ej återstår att se. Men jag hoppas, för vem vill inte läsa om nattvioler och havsörnar blandat med all världens allvar? Ibland gillar jag böcker på 672 sidor. Nog är han vår tids nationalskald allt, som Mikael Timm säger i Sveriges Radio P1.

Andrea Johansson

| Märkt ,

Tänk inte efter med Vargen

För två år sedan släppte Reine Johansson under artistnamnet Vargen en CD med egenhändigt tonsatta Dan Andersson-dikter, Sånger från natten, sånger från Dan, med musikaliska inslag av blues, country, americana och lite dansband. Nu är Vargen tillbaka med en ny platta, denna gång med Bob Dylan-låtar i svensk tappning. Nio låtar finns med, åtta av dem har Reine föredömligt översatt tillsammans med Mia Rosengren, den nionde är Ulf Dagebys klassiska översättning av Tomorrow Is A Long Time – Men bara om min älskade väntar. Att ha fått översättningarna godkända är en bedrift; att få tillstånd av Bob Dylan och hans förläggare sägs vara mycket svårt. När det gäller urvalet bland Dylans många låtar har Reine i intervjuer berättat att han valt att fokusera på allmängiltiga ämnen som kärlek, längtan, uppbrott och försoning. Tacksamma ämnen, för som Carl Erland Andersson skriver i förordet: ”Som de flesta stora poeter vet Dylan vad Gunnar Ekelöf visste, att det som är botten i dig är botten också i andra. Och Vargen framför det.” Liksom på förra CD:n är det en musikalisk blandning som bjuds och förutom Reine själv medverkar Mia Rosengren, Dan Kristensen, Jan Lundin, Måns Broman, Daddy Musesa, Anna Vild, Zacharias H Sjöberg samt Andreas Alm som även producerat.

Vargen har överlag fått fina recensioner för plattan, både vad gäller översättningarna och de musikaliska tolkningarna. Jag gissar att den recension Reine Johansson och hans medmusiker är mest stolta över är den som återfinns på amerikanska indiepulsemusic.com: “This album covers a lifetime of musical legacy, and even though I, personally cannot understand the Swedish Language, the musical performance alone captures the emotion and draw of the original work in perfection. …this is a masterpiece of technical and emotional performance skill and , as said, a “Reverence” to the music of Bob Dylan.” Flera recensenter lyfter fram Mia Rosengren och Dan Kristensen. Mina personliga favoriter är också två låtar där Mias alltid lika innerliga röst och Dans spel på lap steel träder fram lite extra, Jag kan va’ din älskling i natt (som får en att vilja ta en sväng på dansgolvet med någon man tycker lite extra om) och Allt är över nu lilla Blå. Det här är passande nog, tänker jag, två låtar som står för de motpoler som många låttexter rör sig mellan – att ha kärlek och att mista denDet har gjorts många, många covers på det här två låtarna, av bl.a. Mikael Wiehe, Marianne Faithfull, Van Morrison, Ry Cooder, Bryan Ferry, Robert Palmer, Kris Kristofferson och Joan Baez för att nämna några och Vargens versioner står sig mycket väl i konkurrensen tycker jag efter en snabblyssning på Spotify. Tänk inte efter är en CD som bär tydliga spår av den passion Reine Johansson och de övriga på plattan har för musik i allmänhet och Bob Dylans verk i synnerhet och som ödmjukt förhåller sig till den Nobelprisbelönade föregångaren. En turné är på gång, den 1:a november kommer Vargen till Varbergs teater.

Lillemor Åkerman

| Märkt , , , , , ,

Eldnatt av Yrsa Sigurðardóttir

I dag tipsar Carina om en spännande isländsk deckare med övernaturliga inslag.

Yrsa Sigurðardóttir kallas för Islands deckardrottning. Hon skriver annorlunda deckare som trots att de är moderna även innehåller isländska spöken och en hel del vidskepelse. Brottsutredarna i hennes böcker är inte poliser utan advokater.

I de första fem böckerna är det Thora som löser fallen. Hon är en frånskild tvåbarnsmamma som jobbar på en liten advokatfirma och i den första boken Det tredje tecknet som kom 2006 träffar hon den tyske advokaten Matthew. Han har fått i uppdrag att lösa ett mordfall privat, eftersom en rik tysk arvtagare har blivit mördad. Mannen hittades torterad med ögonen utstuckna och hade studerat magi och isländska häxförföljelser på universitet. Thora anlitas för att utreda saken tillsammans med Matthew och de tvingas umgås trots sina olikheter. Hon är bohemisk och han är strikt och alltid klädd i kostym. Det är underhållande att läsa om hur de driver med varandra, medan de tillsammans upplever otäckheter. De blir till slut väldigt goda vänner och Matthew är med i alla böckerna i serien. Jag har precis läst Eldnatt som kom ut 2012. Den börjar med en riktigt otäck spökhistoria, som först inte verkar ha med resten av boken att göra. En liten pojke saknar sin döda barnflicka och berättar för föräldrarna att hon står utanför huset och vill in…

I Eldnatt blir Thora anlitad av Josteinn, som råkar sitta på Sogn som är en rättspsykiatrisk klinik för mord. Han vill inte ha hennes hjälp för egen del, utan vill att Thora ska undersöka ett annat fall. En ung pojke sitter på Sogn för massmord eftersom han ska ha anlagt en eld på ett gruppboende och dödat flera personer. Josteinn säger att pojken är oskyldig och men eftersom han har en funktionsnedsättning kan han själv inte redogöra för händelserna. Thora får tillgång till handlingarna i polisutredningen och obduktionsrapporterna. Hon har hjälp av sin gamle vän Matthew som nu har flyttat in hos henne. Thoras privatliv är ganska ovanligt eftersom hon bor ihop med halva sin släkt i en stor rörig lägenhet.

Sigurðardóttir blandar Thoras vardagsliv i dagens Reykjavik med spännande och ovanliga kriminalfall. Det finns ofta lite övernaturliga inslag i berättelserna och en del isländsk mytologi. Men framförallt har hon mycket humor i sina böcker.

Man kan läsa böckerna fristående, men böckerna om Thora och Matthew är publicerade i följande ordning: Det tredje tecknet, Den som gräver en grav, Aska, Eldnatt och Ödenatt.  Sigurðardóttir har nyligen kommit ut med en ny bok som heter Arvet. Den inleder en ny deckarserie med barnpsykologen Freya i centrum.

Carina Wiman

 

 

 

| Märkt , , , , ,

Sommarboken special för vuxna – ”Garanterat bra böcker”!

Sommarboken för vuxna är nu igång. I årets upplaga ”Garanterat bra böcker” ingår böcker som fått Kulturrådets litteraturstöd, ett bidrag som finns till för att fler ska få tillgång till ett varierat utbud av litteratur av hög kvalitet i hela Sverige. För att vara med i utlottning av presentkort i bokhandeln och fina bokpaket ska du läsa två kulturrådsstödda böcker och lämna in en folder över vilka böcker du läst, senast den 15 september.

Nedan ser du sexton böcker som fått litteraturstöd, men det finns många, många fler! På bibliotekets hemsida finns förslag på böcker som fått litteraturstöd. Du kan också kontakta ditt bibliotek för att få fler tips. Eller besök Kulturrådets hemsida där det finns listor över vilka böcker som beviljats stöd.


| Märkt , , ,

Barnet: en sonettkrans av Olivia Bergdahl

Josefine Edviks omslag till Olivia Bergdahls Barnet : en sonettkrans är oemotståndligt. Likaså är det svårt att inte tjusas av Olivia Bergdahls text, inte minst när man förstår vilken bedrift det är att skapa en så kallad sonettkrans. Till min hjälp att få grepp på det valda versmåttet bläddrar jag i Tom Hedlunds Att förstå lyrik och i Mats Söderlunds Skriva poesi: om diktandets hantverk. Så: en sonett är en dikt med fjorton rader, vanligen uppdelad i fyra strofer med 4+4+3+3 rader och ett rimsystem som flätar samman de fyrradiga respektive de treradiga stroferna med varandra. Och dessutom har ju Olivia Bergdahl skrivit en sonettkrans, ”diktsamlingarnas diktsamling”, som består av femton sonetter där varje sonett inleds med samma rad som den föregående avslutas med. Den femtonde, mästarsonetten, består av de första raderna i de fjorton föregående. Ni fattar!

Barnet: en sonettkrans handlar om att växa upp i Göteborg. Det börjar i den lilla familjen, om att mätas med måttband och linjal och åka till Amundön när solen skiner och lyssna till mammornas uppmuntrande rop. Sedan växer världen, ungarna på gården (”sju av en miljon”), älven, havet, men fortfarande finns tron på att man kan bli det man vill, varför inte sjöman, cowboy, delfinskötare eller författare? Världen växer och otryggheten likaså. Branden på Backaplan (”hon på våran gård och sextitvå från stan”), hur ska man någonsin kunna förstå och var finns det plats för ett barn i allt detta? Orden, poesin kommer som en räddning men är inte alltid tillräcklig. För hela tiden kommer nya hot. Inte minst Göteborgskravallerna där pistolen ”dras mot den som kastar sten, först i angered, biskop, sen i vasaallén”, ja en hel vuxenvärld som är så svår att förstå. Det är en omtumlande text som oroar och berör men som ändå, mirakulöst nog, landar i något slags lugn:

Det dånar runtomkring oss, detta dånande hav
med barnet som ett facit. Det säger bara det:
En människa är en människa – och det är allt.

Sonetten – och kanske all poesi? – vinner på att läsas högt. Och självklart skulle jag gärna vilja höra Olivia Bergdahl läsa Barnet – en sonettkrans!

Lillemor Åkerman

| Märkt , ,