Ärr av Auður Ava Ólafsdóttir

Auður Ava Ólafsdóttir har en suverän förmåga att balansera på den tunna eggen mellan ljus och mörker, tragedi och komedi, sorg och glädje. Jag läser Ärr med en inte helt angenäm känsla av oro, rentav en klump i halsen. Men samtidigt känner jag mig trygg i Ólafsdóttirs händer. Hon lämnar mig aldrig i sticket, under allt det mörka finns alltid en strimma hopp. Allt kommer att lösa sig. Inte utan svårigheter, men jag känner mig hela tiden övertygad om att det kommer gå bra.

Precis som i förra boken Den sista kvinnan handlar Ärr om möjligheten att dikta om sitt liv när livslusten sinar, när man nått vägs ände på grund av separation, uppbrott, katastrofer eller tom krig. Olafsdottir förmedlar tron på att det alltid finns möjlighet till fast mark under fötterna när man förlorat fotfästet, så länge man är beredd att lägga det som varit bakom sig och vågar förlita sig på framtiden, på andra människors välvilja – och kanske – även deras kärlek.

I Ärr är det 49-åriga Jónas som har tappat lusten att leva. Han har haft inte mindre än tre Guðrún i sitt liv – modern, hustrun och en dotter. Nu har han blivit lämnad av hustrun, fått veta att han inte är far till dottern Guðrún Vatnalilja och även modern är på väg att lämna honom, på väg in i demensen. Jónas ser bara en enda väg ut ur eländet och det är att ta sitt liv. Han börjar sin resa mot slutet genom att låna ett skjutvapen av grannen Svanur, men modet sviker honom – inte kan han låta Vatnalilja få ta hand om kroppen! I stället ”försvinner” han till ett icke namngivet land, som alldeles nyligen fått fred efter många års krig, för att avsluta sitt liv. Där tar han in på ett hotell och möter syskonen Maj och Fifi som blir Jónas väg tillbaka till livet.

Vissa recensenter kallar boken banal, schematisk och konstruerad, om än med viss charm. Själv köper jag romanen rätt av. Jag har svårt att se vari det banala ligger, men om så älskar jag sättet Ólafsdóttir är banal på och hennes tro på möjlighet till förändring. 2016 tilldelades Ólafsdóttir såväl det finaste isländska litteraturpriset som bokhandlarnas pris för Ärr, så jag är inte ensam om att tycka om denna livsbejakande roman.

Lillemor Åkerman

 

Annonser
| Märkt , , , ,

Ormen i Essex av Sarah Perry

Ormen i Essex utspelar sig i slutet av 1800-talet under den viktorianska eran, som enligt författaren Sarah Perry är så lik vår egen att hon nästan tror sig minnas den. Där fanns, skriver hon i sina kommentarer till boken, varuhus och kända varumärken, sexuella lustar, en fascination för det okända, prästerskap som inte ansåg att tro och vetande uteslöt varandra, bostadsproblem, oacceptabla hyresnivåer, politiskt rävspel och feminism – för att bara nämna några gemensamma drag mellan då och nu.

Handlingen utspelar sig delvis i London men mestadels i ett litet avlägset kustsamhälle i grevskapet Essex, nordost om huvudstaden. Inspirationen till romanen fick Sarah Perry när hennes man berättade en legend från 1669 då byn Henham-on-the-Mount i Essex hemsöktes av ett sjöodjur. Rubrikerna till bokens fyra delar är hämtade från en pamflett som varnade invånarna för Essexormen – Märkliga händelser i Essex, Att göra sitt yttersta, Att hålla ständig uppsikt och Upprorets sista dagar – vilket säger något om digniteten i den rädsla odjuret framkallade. Ormen i Essex är en klassisk gotisk roman, där handlingen till synes handlar om ett odjur utanför oss, må det vara ett monster, en vålnad, en vampyr – eller som här ett sjöodjur i form av en orm – men där författaren egentligen vill berätta om mörkret inom oss själva, våra egna rädslor, hemliga lustar eller för den del synder. Typiskt för en gotisk roman är också att läsaren ska dras in i texten och känna samma sak som karaktärerna. Och där lyckas Sarah Perry med råge! Här finns sjukdom, nöd, lidande och skräck men också liderlighet, en förunderlig kärlekshistoria, en stark tro på samhällsförändring och starka vänskapsband.

Cora Seaborne, amatörpaleontolog och nybliven änka, lämnar London tillsammans med sin säregna son Francis och den socialistiska väninnan Martha för att bege sig till den lilla staden Colchester i Essex. Där har rykten om en mystisk sjöorm skapat masshysteri bland lokalbefolkningen. Skräcken sprider sig, ryktena går och byborna intar olika strategier i förhållande till odjuret och i förlängningen sina egna rädslor. Väl i Colchester lär Cora känna prästen Will Ransome och hans lungsjuka hustru Stella. Djup vänskap uppstår, i synnerhet mellan Will och Cora, som trots att de i många frågor står långt ifrån varandra finner en djup samhörighet. Det är runt denna relation mycket av handlingen i Ormen i Essex kretsar. Men människorna – och samhället – runt omkring dem är minst lika viktiga; sonen Francis, kirurgen Luke, filantropen Spencer, politikern Charles, väninnan Martha och många andra.

Det finns egentligen bara ett enda fel med den här boken och det är att när den är slut uppstår ett vakuum inom mig. Det tar flera dagar innan jag hittar en bok som fyller mig med samma läslycka – boken Ärr av Audur Ava Ólafsdóttir. Mer om den en annan gång.

Lillemor Åkerman

 

| Märkt , , ,

Vaggvisa av Leïla Slimani

Här på bloggen skriver jag helst om böcker jag verkligen gillar. Tanken är ju ändå att skapa läslust och få er läsare nyfikna på det böcker jag skriver om. Men ibland får man göra undantag och den bok det gäller vet jag att väldigt många kommer att läsa, oavsett vad jag tycker. Boken heter Vaggvisa och är författad av Leïla Slimani, född i Marocko men bosatt i Paris sedan många år tillbaka. Vaggvisa hyllas unisont, inte minst av svenska litteraturkritiker: ”En sylvass analys av makt och kön” (GP), Slimanis ”författarskap är något av det mest beroendeframkallande just nu, en perfekt blandning av mörk svindel och samtidskänsla.” (DN), ”en nervig, obehaglig läsupplevelse som samtidigt väcker frågor om politik, människovärde och de privilegier vissa av oss innehar bara genom att vi föddes i en viss familj i ett visst land i en viss tid.” (Kristianstadbladet), ”Slimani träffar vår allra ömmaste punkt.” (SvD). Boken har fått det prestigefyllda Gongourtpriset (prissumman är ytterst symbolisk, 10 euro!), har sålt i mer än 600 000 exemplar och översatts till en lång rad språk. Och visst är Vaggvisa spännande och en riktig bladvändare. Förlaget jämför boken med Gillan Flynns Mörka Platser (som jag personligen tycker är bättre än Vaggvisa) och visst finns det utöver själva spänningsmomentet reflektioner kring kön, makt, klass och etnicitet, som Helena Lindblad påpekar i sin recension i DN. Men mest av allt är det, tycker jag, en psykologisk thriller.

I korthet handlar Vaggvisa om det utåt sett lyckade paret Myriam och Paul, bosatta i ett vackert hus i Paris tionde arrondisement. De har två barn, Mila och Adam. Myriam vantrivs som hemmafru och för att hon ska kunna återgå till arbetet anställer de en barnflicka, Louise (som inte är någon ung flicka utan snarare i 30-årsåldern). Att allt ska sluta i ond bråd död får vi veta redan i första kapitlet, då de båda barnen hittas mördade och den som har begått den bestialiska handlingen är Louise. Boken skriver fram händelserna som leder till att Louise blir en mörderska. Och det är nog här boken blir problematisk för mig. Jag tror inte riktigt på Louise bevekelsegrunder för att mörda de två barnen, personerna är för mig inte alltid särskilt trovärdiga och jag är inte heller helt kompatibel med Slimanis språk. Men som sagt, spännande är det och boken kommer definitivt att hitta hem även hos de svenska läsarna. Och en film lär det också bli.

Lillemor Åkerman

| Märkt , ,

En av pojkarna av Daniel Magariel

Av en tillfällighet har jag läst två böcker i rad som författaren till Ett litet liv, Hanya Yanaghihara, lovordar – Det som tillhör dig av Garth Greenwell och En av pojkarna av Daniel Magariel. Båda böckerna kvalar in samma genre som Yanaghiharas egen bok; drabbande berättelser som inte skyr att skildra det svåra och ibland tabubelagda i mellanmänskliga relationer.

En av pojkarna är Daniel Magariels debutroman. Han är uppvuxen i Kansas City men bor numera i New York och är verksam som författare och skribent. Debutboken är såld till många länder och är översatt till åtta språk och utsågs till ”New York Times Book Review Editors’ Choice” och ”Amazon Best Book of 2017”. Magariels författarframgång är lite av en askungesaga. I En av pojkarna använder han sina privata erfarenheter av att ha vuxit upp som skilsmässobarn med en drogmissbrukande pappa. Men, säger han i en intervju, erfarenheterna har han omarbetat till en roman, genom att både lägga till och dra ifrån. Det är alltså ingen rakt igenom självbiografisk roman, men inte mindre gripande för det.

Berättaren är en tolvårig pojke som efter föräldrarnas uppslitande skilsmässa, tillsammans med pappan och en några år äldre bror, flyttar från Kansas City till Albuquerque i New Mexico. Pappan vill till varje pris ha ensam vårdnad och tar till de mest horribla knep för att få det till stånd. Det finns naturligtvis en förhistoria till den uppslitande skilsmässan men något sätt vill man ändå tro att det en gång fanns en tid som skulle ha kunnat kallas lycklig. Men i och med skilsmässan börjar det stora fallet neråt för pappan, ett fall i vilket de båda pojkarna skoningslöst dras med. Pappan går in i ett accelererande missbruk och på missbruket följer en personlighetsförändring av rang, från charmör till vrak. Genom till en början små och sedan allt större tecken görs sönerna varse om det tunga missbruk pappan befinner sig i. I takt med att drogerna tar över pappan ökar också den fysiska och psykiska misshandeln av pojkarna, allt berättat genom den tolvåriga, namnlösa pojken.

En av pojkarna är en kort men intensiv roman. Intensiteten speglar det pojkarna är utsatta för – ett accelererande missbruk där spelreglerna hela tiden ändras och kriserna avlöser varandra. En bok om hur missbruk leder till att familjer sluter sig mot omvärlden, om vuxenvärldens svek, om drogers absoluta makt över inte bara dem som nyttjar dem utan också över närstående. Det är grymt och drabbande men läsvärt. En av pojkarna skulle säkert också kunna bli en sevärd film, i stil med Winters’s bone, där socialrealism kombineras med amerikansk berättartradition.

Lillemor Åkerman

| Märkt , ,

Det som tillhör dig av Garth Greenwell

Garth Greenwell säger i en intervju i The Guardian så här angående sitt författarskap: ”I’m a queer writer in the queer literary tradition for queer people. And because of those things, I hope this is a book for everyone.” Nu kanske inte detta är en bok för precis vem som helst, men för den som vill ha en gripande, välskriven bok om längtan efter kärlek och tillhörighet, är Det som tillhör dig ett perfekt val.

Jag tycker att Greenwell är en modig författare. Eller kanske man ska se det som att berättaren i Det som tillhör dig är en modig person. I berättelsen om jakten på kärlek och intimitet vågar han avslöja även mindre vackra sidor av sig själv. Även de miljöer där denna jakt tar sin plats kan för en utomstående te sig ganska motbjudande. Men Greenwell poängterar i intervjun att dessa raggningsställen är ”places of such human richness, and places that humans have human encounters. Of all kinds. They meet other people, and they get robbed and assaulted, and they have encounters where other people are nothing more than instruments. They are human places, where I have had at times what feels like as genuine intimacy as any time in my life. I wanted to write about these places, to show they are full of dignity as much as shame.” Greenwell lyckas mycket väl med att skildra detta.

Berättaren är en ung amerikan som är bosatt i Sofia i Bulgarien där han undervisar i engelska. Han bär på ett mörkt förflutet, förskjuten av sin far och sviken av sin mor. I Sofia lever han ut sin homosexualitet och på en av det Staliga Kulturpalatsets toaletter lär han känna och inleder en relation med Mitko, en ung, lång, smal och bredaxlad bulgar med kortstubbad militärfrisyr. I relationen saknas inte passion men den är långt ifrån jämlik och bygger inte heller på ömsesidighet. En av dem älskar, den andre tar betalt. En av dem är i behov av hjälp, den andre kan genom att hjälpa få känna sig god och finna njutning även i det. Bakom alla dessa bevekelsegrunder anas trots allt en vänskap som under andra förhållanden kanske skulle ha kunnat få en helt annan utgång än den som nu blir fallet.

Det som tillhör dig innehåller tre längre kapitel. Det första och det sista kapitlet handlar om relationen till Mitko. Det andra kapitlet, En grav, handlar om huvudpersonens uppväxt, i synnerhet om relationen till pappan, i vilken mycket av berättarens dåliga självkänsla och skamkänslor står att finna. Jag tycker att Det som tillhör dig är en fantastisk roman, både vad gäller innehåll och språk. En sån där bok som får en att längta efter alla de stunder under dagen då man kan lämna verkligheten och krypa in i fiktionens värld. Och hur ofta läser man romaner som utspelar sig i Bulgarien?

Lillemor Åkerman

| Märkt , , | 2 kommentarer

22 april Skrivretreat med Anna-Carin Svanå

Gillar du att skriva? Unna dig en kravlös och inspirerande eftermiddag med fokus på ditt eget skrivande!
Anna-Carin Svanå, lärare, lektör och författare, kommer att finnas till hands med kreativa skrivövningar och möjlighet till snabbcoachning av texter.
Begränsat antal platser. För ungdomar och vuxna (från 16 år).
Fika till självkostnadspris.
Föranmälan: http://www.kulturhusetkomedianten.se
Vid eventuella frågor kan man kontakta Anna-Carin på hej@annacarinsvana.se

Lillemor Åkerman

Händelsehorisonten av Balsam Karam

Vilken debut! Balsam Karams roman Händelsehorisonten kommer garanterat finnas med på en eller flera nomineringslistor framöver. Det är en bok som inte liknar någonting jag tidigare har läst, så poetisk och så kärleksfull trots sitt smärtsamma innehåll. Den är lättläst men kräver full koncentration; som läsare vill man inte mista en stavelse eller en nyans av det säregna språket.

Vad är ett hem? Utkanterna blev Mildes hem.
I de dammgröna tälten där de som senare skulle bygga Utkanterna sov sin första natt och allt eftersom tillräckligt många nätter för tälten att kallas hem och berget skydd, skulle till en början ett sådant mörker sänka sig som vore Vintergatan försvunnen över den himmel som var tälttaket och världen gömd bortom det rum som blivit deras hem i världen.”

Milde har tillsammans med sin mor Essa och många andra kvinnor och barn blivit förvisade från staden till ett gränsområde, kallat Utkanterna, i väntan på att skickas vidare, över gränsen, oklart vart. Det finns inte heller någon riktig förklaring till varför de har blivit deporterade. Klart är i alla fall att reglerna för vilka som på sikt skulle kunna få återvända till staden är så utformade att ett återvändande i princip är omöjligt för dem alla. Kvinnorna och barnen blir kvar i Utkanterna, där de gör vad de kan för att överleva och söker finna vägar till ett värdigt liv. De bygger sig skjul som skydd mot kylan och mörkret, inrättar en skola, tar vara på maten de vita i staden har slängt. Framför allt bygger de en gemenskap, där värme och vänskap finns.

Milde startar tillsammans med två andra unga kvinnor ett uppror. Ett uppror som misslyckas och slutar med att Milde tas till fånga, då hon ses som hjärnan bakom protesterna. Hennes straff blir att skickas iväg till det svarta hålet Massan. Mildes färd genom rymden kommer att noga följas från jorden – vad händer när Milde når händelsehorisonten, gränsen mellan hålets innandöme och omvärlden, ”punkten utan återvändo”?

Händelsehorisonten är en berättelse som med en poetisk, glödande vrede står upp för alla dem som nekas den självklara rätten till ett värdigt liv. För alla dem som nekas rätten till skydd. För alla dem som skickas över gränser, till länder de kanske aldrig tidigare satt sin fot i. Och Milde är, för att knyta an till bokens första sida, ”alla förtryckta minoriteter när de gör motstånd, exploderar och säger ‘Ya basta’!

Lillemor Åkerman

 

| Märkt , ,

Förlåten av Agnes Lidbeck

Jag gillade väldigt mycket omvärldsanalytikern Agnes Lidbecks debutroman Finna sig – en skarpsynt samtidsskildring om den passivt aggressiva och varken sympatiska eller politiskt korrekta Anna och hennes väg genom livet som mamma, åtrådd älskarinna och avslutningsvis gratisarbetande vårdarinna.

Jag gillar även Lidbecks nya roman, Förlåten, men den skickar mig samtidigt ut på ett gungfly där jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till bokens innehåll. När det kommer till språk och formuleringar känner jag igen mig – inga onödiga ord eller svulstigheter eller tröttsamma miljöskildringar –  men där jag i Finna sig fann en viss befriande, om än lite dold, svart humor, saknar jag i Förlåten det lilla uns lättsinne – eller kanske hopp – som skulle göra boken mindre plågsam att läsa.

För det är en mörk historia Lidbeck berättar i Förlåten. De två systrarna Ellen och Maria, som i vuxen ålder har haft mycket sporadisk kontakt, tvingas under några sommarveckor tillsammans ta sig an att städa ur och sälja pappans skärgårdshus. Och redan här finns en källa till konflikt. Den framgångsrika Ellen vill sälja huset medan Maria, underbetald undersköterska och ensamstående mamma, gärna skulle vilja behålla det. Väl på plats i huset kommer alla minnen, många av dem mindre bra, kopplade till huset, tingen, omgivningarna, i dagen. Många av minnena är förknippade med den psykiskt labile halvbrodern Jakob, som i tonåren tog sitt liv i huset. Ellen och Maria har nog aldrig stått varandra nära, avundsjuka och svartsjuka har gjort sitt till för att hålla i sär de båda systrarna – men där man för systrarnas skull och kanske främst för Marias son Dags skull hade hoppats på försoning, finns bara mörker.

Boken lämnar mig ingen ro. Jag skulle inte bli det minst förvånad om jag om ett tag känner att jag måste läsa om den…

Lillemor Åkerman

 

 

 

| Märkt , , ,

Vem vinner?

För några dagar sedan var det sista dagen för att skicka in bidrag till novelltävlingen inom Hela Halland läser, på temat Hemma. Juryn, bestående av regionbibliotekarie Maria Ehrenberg, skolbiblioteksutvecklare  Cinna Svensson, litteraturvetaren Lena Ulrika Rudeke samt bibliotekarierna Lillemor Åkerman (Varberg) och Elisabeth Skog (Halmstad), är nu i full färd med att läsa alla fina bidrag för att senare kora de sammanlagt sex vinnarna. Spännande läsning! Samtliga pristagare omnämns i Hallandsposten och Hallands Nyheter lördag 28 april.

1:a pris
Publicering i Hallandsposten och Hallands Nyheter. Presentkort på 1000 kr i bokhandel, samt en helårsprenumeration på Novellix.

2:a pris
Publicering på Region Hallands webb och en halvårsprenumeration på Novellix.

3:e pris
Publicering på Region Hallands webb och en box från Novellix.

Lillemor Åkerman

| Märkt ,

4 april Bildningsresan med Jannice Käll: Darknet på gott och ont

I morgon onsdag 4 april får vi besök av Jannice Käll, doktor i rättsvetenskap och lektor i juridik vid högskolan i Halmstad, som kommer att lära oss mer om Darknet.

Och vad är då Darknet? På Sveriges Radios hemsida beskriver teknikexperten Elin Häggberg det så här: ”Den del av internet som vi vanligtvis använder är bara en liten liten procent av internet som helhet. Uppskattningsvis 5000 gånger större är Deep web, det djupa internet. Det utgörs av sidor som inte indexeras av sökmotorer. T.ex. företags databaser och alla sidor som kräver login för att besöka. En liten del av Deep web är Darknet, det hemliga internet som bara går att besöka med hjälp av en särskild webbläsare. Darknet används av personer som vill vara helt anonyma. T.ex. journalister som kommunicerar med hemliga källor, visselblåsare som delar känslig information eller politiska aktivister som behöver prata anonymt. Darknet används också av kriminella för att sälja hackade personuppgifter, droger, vapen och andra olagligheter.”

I morgon onsdag 4 april får vi alltså lära oss ännu mer när Jannice Käll berättar om sin forskning som berör de utmaningar som rätten ställs inför i och med den tilltagande sammanlänkningen mellan digital teknologi och mänskligt liv.

Kulturhuset Komedianten, Lilla Teatern, 18.30. Entré 60:-.

Lillemor Åkerman