I Rent hus skriver Alia Trabucco Zerán effektfullt fram romanen genom ett hembiträdes ögon. Ett perspektiv som engagerar och behövs enligt Lillemor Åkerman, men där man också får anledning att värja sig när författaren steg för steg tar riktning mot katastrofen; ”…jag känner mig på något sätt som inlurad i detta totala mörker.”
Redan en av årets första dagar utsåg kulturjournalisten Katarina Wikars på Sveriges Radio Rent hus av den chilenska författaren Alia Trabucco Zerán till årets bästa roman. Wikars är långt ifrån ensam om att hylla romanen, det är många både recensenter och författarkollegor som höjer den till skyarna och även Trabucco Zeráns andra två böcker, debutromanen La resta och faktaboken Las homicidas, som skildrar fyra kvinnliga mördare ur ett feministiskt perspektiv, har fått stor uppmärksamhet och både nominerats till och vunnit litterära priser.
Det var med andra ord med högt ställda förväntningar jag tog mig an Rent hus och det har nu gått några veckor sedan jag läste klart boken. Jag har i mina tankar åtskilliga gånger återvänt till romanen. Det var längesedan en berättelse gjorde mig så förbryllad och osäker på vad jag egentligen tycker, den skickade onekligen ut mig på osäker mark. Så på ett sätt har Wikars och alla andra rätt, Rent hus är en läsvärd roman, men också svårsmält och inte helt lätt att bara “tycka om”. Varför återkommer jag till.
Rent hus inleds med slutet – en flickas död. Resten av romanen utgörs av en kvinnas berättelse om de omständigheter som ledde fram till dödsfallet. Kvinnan heter Estela García, sitter bakom lås och bom och vänder sig till en anonym samling människor med sin berättelse. Vilka är dessa människor? Är det vi läsare? En jury? Samhället? Finns det ens någon där på andra sidan väggen som lyssnar till det kvinnan har att berätta?
Den här historien börjar på flera olika sätt. Jag skulle till och med våga påstå att den börjar om hela tiden. Men säg mig vad en början är. Förklara till exempel om natten kommer före eller efter dagen, om vi vaknar efter att ha sovit eller sover för att vi har vaknat. Eller, så att ni slipper reta upp er på mina sidospår, tala om för mig var ett träd börjar: om det är i fröet eller i frukten som nyss omslöt varje samma frö. Eller om det kanske är i grenen där den blomma som växte som sedan förvandlades till frukten. Eller rentav i själva blomman, är ni med? Inget som är så enkelt som det ser ut.
Det enda som är säkert är upplösningen: i slutändan kommer allt ändå att rasa samman. Och upplösningen på den här berättelsen lyder så här – är ni säkra på att ni vill höra den?
Flickan dör.
En slags startpunkt för den här texten får bli något om Estelas bakgrund. Hon är uppvuxen på ön Chiloé i södra Chile, under fattiga men trots allt kärleksfulla förhållanden. I 30-årsåldern bestämmer hon sig för att ge sig av till huvudstaden Santiago för att söka arbete som hembiträde, för att kanske kunna ge mamman allt det där som familjen saknar, en platt-tv, två kor, några lamm, ett nytt badrum, ett växthus… Mamman som själv arbetat som hembiträde hela livet avråder dottern från att åka, risken att hon aldrig kommer tillbaka är alldeles för stor. Mamman tycks mena att ett fattigt liv i frihet är att föredra framför att vara avlönad i fångenskap. Estela, fast besluten om att vara tillbaka i södern efter bara några månader med massor av pengar, ger sig trots moderns avrådan i väg till Santiago och hittar snabbt ett arbete hos ett välbärgat par.
Rent hus utspelar sig huvudsakligen inom detta hems fyra väggar, som ett slags kammarspel där Chiles stora samhällsproblem, som protester och våld i olika former, regnbrist, torka och klimatförändringar, sipprar in via radio och TV. Om Estela själv vuxit upp i kärlek är det raka motsatsen i detta hem, det saknas kärlek på alla nivåer. Mellan man och hustru, mellan föräldrar och barn och självfallet mellan arbetsgivare och arbetstagare, i den relationen finns det inte ens en tillstymmelse till respekt. Den enda gnutta kärlek som finns att uppbringa är den mellan Estela och en gatuhund som hon lyckas smuggla in i huset.
Med stor detaljrikedom och som hon själv påpekar, med många sidospår, skildrar Estela livet som hembiträde, från den dag hon kliver in genom dörren till den ödesdigra dagen då flickan dör, ett liv präglat av hårt arbete och litet manöverutrymme. Familjen hon arbetar hos är synnerligen dysfunktionell och som en fluga på väggen registrerar Estela allt som händer – övergrepp, råttinvasion, föräldrarnas enorma krav på dottern, mammans och dotterns ätstörningar – det är ingen ände på hemskheterna. Att en flicka kommer att dö vet ju jag som läsare redan inledningsvis och snaran dras obönhörligen åt. Jag fasar romanen igenom för hur det ska sluta och vill verkligen veta huruvida Estela har någon skuld i flickans död, för alla mina sympatier ligger hos henne. På det viset är Rent hus något av en bladvändare, men det är också plågsam läsning.
Det är också här mina invändningar mot romanen ligger. Mina favoritgenrer är utan tvekan feelbad och feelsad, men i Rent hus blir det nästan för mycket. Jag värjer mig mot den totala ondska som genomsyrar romanen, där kärleken mellan mamman och Estela och mellan Estela och gatuhunden inte är tillräckligt för att väga upp allt det hemska. Jag kommer på att jag flera gånger under läsningen värjer mig mot att författaren lägger till ytterligare ett vidrigt steg mot katastrofen, jag känner mig på något sätt som inlurad i detta totala mörker. Jag förstår författarens ambition att vilja skildra ett klassamhälle genom hembiträdet Estelas upplevelser och kanske är det helt fel av mig att begära att varje författare ska förse just mig med tillräckligt med ljus – eller som i en del mörka romaner till och med humor – för att jag ska stå ut.
Årets bästa roman? Nja, inte i mina ögon. Å andra sidan har jag under flera veckor inte kunnat släppa tankarna på Rent hus, så visst är det en berättelse som engagerar på olika nivåer, både vad gäller form och innehåll, och som verkligen bjuder in till samtal. Så en bra bok, absolut. Och för att knyta an till romanens inledning, där Estela tycks prata inför döva öron. Hur ska ett hembiträde, eller för den delen alla andra som befinner sig på samhällets botten, nå ut med sina berättelser om ingen vill lyssna?
Lillemor Åkerman
Rent hus
Alia Trabucco Zerán
Översättning: Hanna Nordenhök
Wahlström & Widstrand, 2024
Roman, 228 s.
Varbergs bibliotek - människor, möten, medier 