En utmanande roman som kräver sin läsare men som också roar skriver Lillemor Åkerman om Stefan Lindbergs nya bok Viskarna. Med en mix av verklighet och fiktion skapar han mycket läsvärd samtidslitteratur.
Romanen Viskarna avslutar Stefan Lindbergs trilogi Fridhemsplan. Där ingår även Nätterna på Mon Chéri (2016), en dokumentärroman om en av de huvudmisstänkta för mordet på Olof Palme, den så kallade ”33-åringen”, och den existentiella rysaren Splendor som gavs ut 2020 och nominerades till Augustpriset samma år.
Viskarna beskrivs som en roman i åtta berättelser där författaren Stefan Lindberg är berättare och ibland även huvudperson, vilket ju kan ställa till det för läsaren. Hur mycket är självbiografiskt och hur mycket är fiktion? Jag är övertygad om att de flesta som tar sig an Viskarna någon gång under läsningen tar fram mobilen för att googla – har detta hänt i verkligheten eller bara i författaren Stefan Lindbergs huvud? En hel del i romanen refererar till sådant som faktiskt har hänt (om än kanske i något förvanskad form). Till exemplen en serie artiklar i Expressen sommaren 2023 där Stefan Lindberg med milt raseri skrev om tillståndet i det litterära Sverige. Likaså nämns nomineringen till Sveriges Radios Romanpris 2021 för romanen Splendor. Dit hör för övrigt ett av bokens allra roligaste partier (ett av många!). Via sonen Sam har Stefan Lindberg fått veta att det sprids rykten om att han knarkar. Huvudryktet lär komma från P1 och Romanprisets jurydiskussioner, samtal som romanens Lindberg inte lyssnat på men tillåter sig spekulera om:
De nominerade titlarna live-rådbråkades nämligen alltid av utvalda IOGT:are och naprapater och när Sam beskrev vad de sagt om Splendor, och därmed (enligt Sam) om mig, kunde jag föreställa mig hur det låtit. Någon förfäras över allt knark och sex och programledaren försöker (utan att lyckas) få gruppen att tala om litteratur och inte privatmoral tills någon studierektor från Malmköping suckar ‘stackars den här författarens barn’.
Jag blev ju bara tvungen att lyssna på juryns diskussioner om Splendor och tror inte riktigt på att Stefan Lindberg inte har lyssnat. För även om citatet ovan är en något omarbetad version av hur diskussionerna gick är det ändå helt ”sant” och som sagt mycket roligt. Tycker i alla fall jag som har lett åtskilliga boksamtal genom åren, många gånger om romaner med mer eller mindre osympatiska huvudkaraktärer. Jag slutar aldrig att förvånas över hur en del läser ”allt” som autofiktion och vilken effekt osympatiska huvudpersoner kan ha på vissa läsare. Inget ont i det, för samtalen blir roligare när inte alla tänker lika.
I de åtta berättelserna rör vi oss från 1980-tal fram till idag, från Alingsås till Stockholm. Vi får läsa om Stefan Lindbergs spionmisstänkte far och hans väg in i demensen. Om mamman och hennes systrar som har ett alldeles eget språk när de talas vid i telefon. Lindberg får ett stipendium av Svenska Akademien och drar i väg till ett slott med en park av påhittade döda. Han deltar i en skrivarkurs och inleder en relation med dess både skrämmande och lockande kvinnliga ledare. Av trängande ekonomiska behov blir han inom Skapande skola en del av projektet ”En egen författare”, där han blir mentor för en elev som är en del av ett mystiskt tonårssällskap med ett visst intresse för döda människor. I berättelsen Coming of age får vi följa Stefan Lindberg in och ut ur den frireligiösa rörelsen där den kristna, numera avdankade popmusikern Hjalmar Cedergren spelar en viktig roll. I den sista berättelsen, i vilken en avancerad tidsmaskin presenteras, får romantiteln Viskarna sin förklaring och Stefan Lindberg får veta något som ställer allt han tidigare känt till på ända.
Ja, ni hör, detta är en myllrande roman som kräver sin läsare – det är inte en roman man slöläser. Jag skulle vilja beskriva den som att man kliver in i ett Lindbergskt universum; ett universum som utmanar och roar på samma gång och där jag mer än gärna befinner mig.
I en av de tidigare nämnda texterna i Expressen skrev Stefan Lindberg: ”Litteraturen ska göra något med en. Då har man tagit en personlig risk, både som läsare och författare. Så ska man skriva. Och läsa.” Viskarna är en roman som i mina ögon lever upp till den devisen. Jag har ju ingen större aning om vad skrivandet av Viskarna gjorde med författaren Stefan Lindberg, men något gjorde den, det är jag säker på. Kanske det här: ”Köper soppåsar och reflekterar över Allan Petterssons förhållande till den egna biografin; ”Mitt material är mitt liv, det välsignade, det förbannade”. Vad skulle han ha sagt om romanens klassberättelse, den som jag först vid 50 års ålder lyckades göra kärlek av?” (Stefan Lindberg under vinjetten ”Min helg”, SvD Perfect guide, 240413). Att Viskarna är en berättelse om klass är kanske inte det första man tänker på som läsare, men i ljuset av den sista berättelsen och med den resa romanens Stefan Lindberg gör, från pojkrummet i Alingsås till det finaste litterära rummet, Svenska Akademien, blir detta tema tydligare.
Mig som läsare har Viskarna också gjort något med. Den väckte min något insomnade lust till litteratur och läsande som en tid gått på lågvarv. När jag nu skriver om Viskarna känner jag också att jag tar en personlig risk – för hur ska man egentligen skriva om denna märkliga, roliga och mångbottnade roman för att göra den rättvisa? Att Stefan Lindberg står med en fot i verkligheten och den andra i en myllrande fantasi, som sömlöst går in i varandra, råder det ingen tvekan om. Fenomenet autofiktion, självbiografisk roman eller den allt vanligare beteckningen verklighetslitteratur efter norsk modell, har och fortsätter att orsaka visst huvudbry bland läsare, men kanske framför allt bland kritiker. Under senare år har fenomenet diskuterats flitigt i media och nu är det dags igen. I Expressens artikelserie Angående verklighetslitteraturen gör författare, kritiker och forskare ett försök att gå till botten med den litteraturform som, enligt tidningens utsaga, har dominerat i Norden de senaste decennierna. När det gäller Stefan Lindberg ”erkänner” han i slutordet att trilogin Fridhemsplan är lika självbiografisk som uppdiktad. Vill man sedan som läsare spekulera i vad som är sant och vad som är påhittat kan man ju göra det – eller helt enkelt bara njuta av litteraturen i sig.
Lillemor Åkerman
Viskarna
Stefan Lindberg
Albert Bonniers förlag, 2024
Roman, 348 s.
Varbergs bibliotek - människor, möten, medier 