Ett samtal med Tomas Bannerhed om hans två romaner och de på senare tid utgivna essäsamlingarna En vacker dag och Hemma vid myren, blir för Andrea Johansson en påminnelse om vikten av att ibland stanna upp och betrakta naturens många underverk.
En bit in i april månad hade vi besök av Tomas Bannerhed i Varberg. Det blev två välbesökta författarsamtal där han generöst delade med sig av delar av sitt författarskap, ett på Stadsbiblioteket som Lillemor Åkerman höll i och ett på lokalbiblioteket i Kungsäter där jag samtalade med honom. Det går ju inte att presentera honom utan att nämna debutromanen Korparna som tog litteratursverige med storm när den gavs ut 2011. Den belönades med priser som Augustpriset och Borås Tidnings debutantpris. Boken blev översatt till inte mindre än nio språk och vågen av allt som det förde med sig tog några år i anspråk. Efter fyra år kom den andra boken I starens tid (2015), en fackbok som är ett samarbete med Brutus Östling. Därefter kom romanen Lugnet (2018) som precis som Korparna framför allt berör ämnet psykisk sjukdom och hur det påverkar närstående familjemedlemmar. De innehåller båda en hel del mörker men Bannerhed låter redan i sin första bok naturen och fågelliv ta stor plats. Böckerna som kom sedan, En vacker dag (2021) och Hemma vid myren (2023), är ren naturprosa och en fröjd att läsa för den som är minsta naturintresserad, eller vill lära sig, för det gör man också.
En vacker dag utspelar sig under en enda dag, från tidig morgon till sen kväll, och är full av nära betraktelser och iakttagelser kring olika arter. Jag fascineras av hur mycket fantastiskt man kan se om man bara stannar upp, och det i ens närmiljö, där man står precis just nu. Jag fick en liknande upplevelse fast då på plats ute i karg fjällmiljö, på väg in en liten bit i Sarek och upp på Skierfe. Det var när jag hade gått en lägre sträcka och tagit mig uppför ett antal höjdmeter och orken började tryta. Takten blev allt långsammare och jag orkade inte längre lyfta blicken och se ut över de storslagna vyerna, utan tittade bara ner på marken där jag satte den ena foten framför den andra. Då lade jag märke till de små, små ljusa blommorna som tappert växte där nästan ingenting annat kunde växa vilket faktiskt i sig gav ny energi att trampa vidare. Bannerhed erbjuder liknande upplevelser fast i bokform och har en otrolig förmåga att fånga händelser hämtade ur naturen och sedan framställa dem med sådan detaljrikedom att man fattar storheten i det lilla man har rakt framför sig. Och det måste inte vara att man befinner sig i urskogen eller har en frodig parkliknande trädgård hemma, det kan lika gärna vara en buske utanför fönstret på jobbet, eller på en promenad någonstans där det finns lite natur av något slag. Det finns alltid något att upptäcka.
Hemma vid myren består av en samling texter av vilka flertalet tidigare publicerats i olika tidskrifter och på kultursidor. Inför denna utgivning har de omarbetats och några texter är också nyskrivna. Varje avsnitt handlar om en art, övervägande fåglar och växter, men även möten med en biodlarmästare och konstnärerna Lars Jonsson och Johanna Karlsson, samt om litteratur som till exempel den norske författaren Tarjei Vesaas bok Fåglarna från 1957. Den talade vi om på författarsamtalet och då om morkullans betydelse, när morkulledraget förflyttade sig till att gå rakt över huset där romankaraktären Mattis bor med sin syster Hege. Hur fåglar haft betydelse för människor i olika tider, nära till hands i sammanhanget ligger ju korpen som sågs som illavarslande. Bannerhed nämnde också Harry Martinsons naturprosa som en viktig inspirationskälla. Här kom vi också in på artkunskapens vikt och värde. Är det viktigt att veta vilka organismer som lever på vår jord förutom vi människor? Naturligtvis kan tyckas, för att förstå hur allt hänger samman; olika miljöers värde för olika arter och för att visa respekt inför annat levande. Själv har jag fått med mig en del av mitt intresse från barndomen då min faster tog med mig ut för att titta på den fridlysta nattviolen som doftade starkare framåt skymningen, humleblomster som är som små konstverk om man tittar riktigt nära, skiftande från mörkt vinrött till ljust gammalrosa och den illgula kabblekan och dess namn som Bannerhed skriver intressant om. Min mamma hade ett fågelbord utanför köksfönstret så att vi såg domherrarna, blåmesarna och talgoxarna komma och äta frukost om vintrarna. Böcker och en affisch med våra vanligaste fåglar hade vi också, och en kattuggla som brukade sitta i den gamla ladugården. Alla har vi egna minnen och de lockas fram när man läser Bannerheds texter. Och det skadar inte att bli påmind om att sluta rusa genom livet, stanna upp lite oftare och tillåta sig betrakta det liv som faktiskt finns, som pågår här och nu.
På Sveriges Radio Play finns Bannerheds bevingade vänner att lyssna till för den som vill, passar bra om man vill lära sig lite om nya arter eller bara njuta en stund. Avslutningsvis ett kort smakprov ur Hemma vid myren där han skriver om trastsångarens bo:
Boet fäster den runt några tjocka strån rätt lågt över vattnet, vilket gör att ungarna får börja sin stund på jorden med en liten hissfärd, om än i slowmotion. När vassen växer får bokorgen vackert följa med, och så kommer de nykläckta små en liten bit närmare himlen för varje dag som går.
Andrea Johansson
Hemma vid myren: och andra texter om naturen i våra liv
Tomas Bannerhed
Weyler förlag, 2023
Essäer, 188 s.
En vacker dag
Tomas Bannerhed
Weyler förlag, 2021
Essä, 170 s.
Varbergs bibliotek - människor, möten, medier 