De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar inleds med en terrorattack i Daesh namn mot en bokhandel i Göteborg, där en serietecknare vid namn Göran Loberg ska samtala om yttrandefrihetens gränser med ägaren Christian Hondo. Vid attacken deltar två unga män, Hamad och Amin och en ung kvinna, Nour. Den unga kvinnan är den enda av de tre som överlever attacken.

Två år senare befinner sig Nour på en rättspsykiatrisk klinik kallad Tundra, en av två högsäkerhetskliniker i Sverige. Enligt ett pass som polisen hittade efter attacken heter Nour egentligen Annika Isagel och är en belgisk medborgare som konverterade till islam som 14-åring för att kunna vara tillsammans med sin marockanske pojkvän. Hon försvann från familjen, hittades några månader senare i mycket dåligt skick i ett fängelse i Jordanien. Efter en tid hos familjen försvann flickan igen och dök så småningom upp i Göteborg, något år innan attacken.

Nour är diagnosticerad med svårartad schizofreni med psykotiska perioder och hallucinationer. Efter att ha börjat skriva en bok om sitt liv har hon bett sin läkare om att få träffa en författare vars böcker hon läst. Författaren accepterar och kommer till kliniken för att samtala med Nour och runt detta samtal utspelar sig stora delar av boken. Nour påstår att hon kommer från ett framtida Sverige där en extrem nationalism fått fäste och där många av dagens rasistiska tendenser gått från ord till handling. Alla som inte skriver under det medborgarkontrakt som staten upprättat, där det i detalj specificeras hur man bör leva för att betraktas som svensk, utpekas som Sverigefiender och förpassas till ett område kallat Kaningården där mycket speciella regler gäller. Nour berättar för författaren om det Sverige hon kommer ifrån, om föräldrarna och mammans död, om bästa vännen Liat och hur de som tvångsförpassats till Kaningården tvingas leva under förödmjukande former. Samtidigt växer författarens eget liv fram, hans egna rädslor och tankar om att kanske tvingas lämna ett land som för honom blir allt mer främmande.

Det är omöjligt att på några få rader beskriva innehållet i De ska drunkna i sina mödrars tårar. Den är skriven på ett förhållandevis enkelt med vackert, snarast poetiskt språk. Samtidigt är innehållet komplext och boken håller för minst en omläsning. Vid en andra läsning förstår jag mer samtidigt som fler frågor väcks. För mig som gillar oförutsägbara berättelser är De ska drunkna i sina mödrars tårar ändå något av en utmaning, som jag dock hoppas ska få många läsare. Jag gissar också att Johannes Anyurus bok kommer att dyka upp i diverse nomineringslistor framöver.

Lillemor Åkerman