INTE PERFEKT MEN MÄNSKLIGT

Foto: Tale Hendnes

När Fredrik Svanå får möta osäkra, ensamma män i övre medelåldern genom Geir Gulliksens roman Övre port, nedre port blir det trots allt en hoppfull läsning. Äpplen kan falla längre bort från trädet än man tror och språket är poetiskt vackert.

Min första kontakt med Geir Gulliksen var i Karl-Ove Knausgårds Min kamp-serie där han är Knausgårds förläggare och vän.

Geir Gulliksen senaste bok Övre port, nedre port skiljer sig från de tidigare romanerna jag läst av honom som främst handlar om misslyckade relationer. Geir senaste roman är mer en släktroman som behandlar hur arv och miljö påverkar och svårigheten att hitta en sund manlighet när ens egen pappa inte är ett bra föredöme.

Boken börjar med att två bröder Ivar och Steinar möts vid deras mammas Gladys sjuksäng. Den tredje brodern, Runar är inte längre i livet. Steinar berättar om sina föräldrars liv och även sitt och sina bröders liv. Glady blir gravid som 17 åring på 50-talet och gifter sig med Gunnar. Gunnar börjar jobba på vapenfabriken i Overberget i Norge. Nästan allt i byn kretsar kring fabriken. Paret får tre söner tillsammans och försöker leva ett lyckligt liv men förutsättningarna är inte de bästa. Plötsligt träffar Glady en ny man som heter Karl, deras relation avslöjas och dagen efter flyttar hon ihop med Karl i hans hus. Karl är gift och har tre döttrar men hans fru och barn flyttar omedelbart när deras affär uppenbarats. Varken Karl eller Glady tänkte bryta upp från sina relationer utan det bara hände men har stor påverkan för alla.

För Gunnar innebär separationen tillfälligt att han tar ansvar för sitt liv och får ett mer kvalificerat jobb på vapenfabriken men snart går det utför igen men Glady känner ett ansvar för honom livet ut. Gunnar är en pappa som familjen gång på gång har anledning att skämmas över.

Jag tänker på Gunnar, och omedelbart stiger skamkänslan upp som ett blekt uppsvullet kadaver i svart vatten. Jag måste ha fått det någonstans ifrån, skammen över min far, jag har ärvt den, men inte från Gladys tror jag, men kanske från hennes far, eller från andra runt omkring oss. Eller kanske, och mer sannolikt, från Gunnar själv.

När Gunnar dör hittar de en gravsten i hans hus med allt utom hans dödsdatum ingraverat. Det står även på gravstenen ”jag hatar er” i snirklande guldbokstäver. Onekligen har bröderna en mycket speciell pappa.

Men föräldrarnas liv fortsätter att påverka generationer som kommer. Sidor som sina föräldrar som man avskyr men som man också kan känna igen hos sig själv och sina barn. Steinar berättar sin familjs historia både i barnperspektiv och i ett reflekterande vuxenperspektiv och detta fungerar riktigt bra, man lär känna romangestalterna på djupet.

Jag hade börjat sakna honom, och den här saknaden gick aldrig över, den lever fortfarande, den har vuxit sig större än jag själv, den är stor som ett förhistoriskt rike, storslagen och obegriplig som en bortglömd civilisation. Vissa dagar och veckor lever jag fortfarande i den, i den arkaiska saknaden efter Runar, och det gör Gladys också, det vet jag, det märker jag, det sipprar ur henne där hon ligger och jämrar sig lite i sängen.

De där dagarna på sjukhuset kommer bröderna lära känna varandra och sig själva på ett fint sätt. Gulliksen har ett fantastiskt språk och är även poet. Ibland broderar han ut språket och ibland är det bara något enstaka ord. Jag tycker han skriver om manlighet i övre medelåldern på ett allvarligt, plågsamt men även roligt avslappnat sätt. Det är skönt att läsa om människor som beter sig korkat, som inte vill andra illa men vars handlingar resulterar ofta i katastrofer både för dem själva och sin omgivning. Det känns som att osäkerhet och ensamhet ligger i botten. Människorna i Gulliksens romaner är inte på något sätt perfekta utan djupt mänskliga, osäkra, pinsamma och ensamma.

Jag tycker ändå att Övre port, nedre port är en hoppfull läsning. Trots allt går det att byta eller bryta tänkesätt och möta det som händer i livet på ett annat sätt än sina fäder.

Övre port, nedre port tycker jag inte håller samma höga klass som de tidigare romaner jag läst som Bli snäll igen och En berättelse om ett äktenskap men det är ändå en riktigt bra roman.

Fredrik Svanå

Övre port, nedre port
Geir Gulliksen
Översättning: Cilla Naumann
Wahlström & Widstrand, 2024
Roman, 300 s.

BOKCIRKELKASSAR – EN OUTSINLIG KÄLLA TILL SAMTAL

Lillemor Åkerman skriver om de bokcirkelkassar som finns att tillgå i bibliotekets bestånd och presenterar fyra av de senast tillagda titlarna. Totalt finns det drygt 70 titlar, handplockade för att kunna erbjuda besökarna varierad läsning och rika meningsutbyten.

På biblioteken i Varberg finns över 70 olika bokcirkelkassar. I varje kasse finns åtta exemplar av en och samma titel, lånetiden är åtta veckor. Utbudet förändras över tid, vissa kassar försvinner och nya kommer till. När det gäller val av titlar tänker vi att de ska bjuda in till samtal, där både form och innehåll kan diskuteras. Många av titlarna används först i boksamtal på olika bibliotek runt om i Varbergs kommun för att sedan göras om till bokcirkelkassar. Jag har genom åren själv använt många av titlarna i olika bokcirklar på Stadsbiblioteket och alla har på olika sätt lett till minnesvärda samtal. Nedan presenteras några av de senast tillagda titlarna.

Jag har efter Hamas attack på Israel den 7 oktober och det efterföljande kriget i Gaza känt ett stort behov av att bättre försöka förstå bakgrunden till konflikten mellan Israel och Palestina. I ett försök att spegla konflikten från två sidor, den palestinska och den judiska/sionistiska, köpte jag in Morgon i Jenin av Susan Abulhawa och Judas av Amos Oz. Tillsammans med två olika bokcirkelgrupper har jag läst och diskuterat de två romanerna och insett att jag inte är ensam om att sakna vardagliga samtal om denna komplexa fråga. För egen del har böckerna inspirerat mig till att söka mer kunskap på annat håll. Jag har med stor behållning lyssnat till podcasten Bildningskomplexet med Benjamin Elfors, som i tre olika avsnitt försöker närma sig frågan från båda hållen. Frilansjournalisten Edgar Mannheimers engelskspråkiga podcast Kalam har också gett mig nya infallsvinklar. Mannheimer, son till utrikeskorrespondenten Cecilia Uddén och kulturjournalisten Otto Mannheimer, har judiskt påbrå, är arabisktalande, uppvuxen i Egypten och Jordanien med stor kunskap om Mellanöstern.

Morgon i Jenin följer familjen Abulheja under närmare 60 år, från den dag 1948 då familjen av israelerna tvingas bort från byn där de bor, till ett flyktingläger i Jenin. Bokens berättare är flickan Amal. När hon i vuxen ålder återvänder till Jenin gör Israel ytterligare en räd in i flyktinglägret och med pipan på en automatkarbin tryckt mot pannan kastas hon tillbaka i tiden och minns alla tragedier som drabbat familjen genom tiderna – mamman som förlorade förståndet av sorg, brodern som väljer att bli terrorist, pappan som dör i kriget. Men det är också en roman om vänskap, kärlek och skönhet. Susan Abulhawa föddes i Kuwait av palestinska föräldrar som flytt från sitt hemland efter sexdagarskriget 1967. Hon skriver på engelska men i mina ögon uppfattar jag det blommiga, metaforrika språket som mycket inspirerat av arabiska. Språket var också det som delade min bokcirkelgrupp i två. Vissa tyckte att det var fantastiskt, för andra ställde sig språket till viss del i vägen för själva berättelsen.

Det är inte helt lätt att hitta en roman på svenska som skildrar konflikten utifrån ett judiskt eller sionistiskt perspektiv. Amos Oz roman Judas kan dock ge en ingång till hur sionismen uppstod och staten Israels tillblivelse. Historien som utspelar sig under några månader 1959 berättas genom den unge juden Shmuel Ash. Han börjar, efter att ha lämnats av sin flickvän och av ekonomiska skäl tvingats avbryta sina bibelstudier med fokus på relationen mellan Judas och Jesus, arbeta med att hålla en äldre rörelsehindrad man, Gershom Wald, sällskap om kvällarna. Walds son dödades under kriget 1948. I hushållet finns också Walds svärdotter Atalia, vars far Shealtiel Abrabanel utropades till förrädare efter att ha opponerat sig mot Ben-Gurions beslut att utropa en judisk stat och i stället pläderat för ett gemensamt land för judar och araber. Gershom och Shmuel har många samtal om staten Israels tillblivelse och mellan Shmuel och Atalia utvecklar sig en lika vacker som komplicerad kärleksrelation. Amos Oz gick bort 2018. Hans föräldrar kom från rysk-judiska familjer som flydde från Östeuropa när klimatet hårdnade för judar under 1930-talet. Oz propagerade medan han levde för en fredlig tvåstatslösning på konflikten mellan Israel och Palestina, en åsikt som har både hyllats och ifrågasatts. Av vissa har han likt Shealtiel Abrabanel setts som en förrädare, medan andra menar att han inte tog tillräckligt stark ställning mot fördrivningen av palestinierna 1948.

Ovanjorden av Mikael Berglund och Hemma av Judith Hermann är till form och språk två mycket olika romaner, men de har också tematiska likheter. Mikael Berglunds roman vann Sveriges Radios Romanpris 2023 med motiveringen ”en oemotståndlig skildring av kärlek, hemlängtan och utanförskap, sedd genom myggsvärmar, surhål och ljung” och röstades fram av en enhällig jury. Även i den bokcirkel jag leder var gruppen rörande överens om bokens kvaliteter, även om det fanns vissa invändningar och frågetecken efter avslutad läsning. Romanens huvudperson heter Oskar, är i 20-årsåldern och arbetar på en förskola i Ammarnäs. Genom ett av barnen träffar han dennes storasyster, renskötaren Eija, och kärlek uppstår. Eija väntar dock barn med en annan man vilket komplicerar det hela. Oskar som har samiska rötter har förlorat kontakten med sitt ursprung, men längtan efter fjäll och natur är stark och genom relationen med Eija hittar han sakta tillbaka till det samiska sammanhanget. Ovanjorden är en roman om att försöka hitta hem och samtidigt känna att rätten att bli en del av en gemenskap inte alls är självklar. Det är också en berättelse om hur människor som älskar både kan dras till och stöta bort varandra, ibland av outgrundliga skäl. Utöver att vara en gripande berättelse finns det mycket att diskutera runt Mikael Berglunds säregna prosa.

I Hemma av Judith Hermann möter vi en kvinna i 50-årsåldern som av olika anledningar tappat fotfästet i tillvaron och som en tid efter en skilsmässa flyttar till ett hus i en by där hennes bror redan bor. I byn lär hon känna ett syskonpar vars rötter är väl förankrade i området. Sakta men säkert vågar kvinnan släppa in andra i sitt liv och i takt med att vänskap utvecklas, släpper också rädslan sitt grepp om henne. Ett behov av att vara oberoende skapar dock en känsla av rotlöshet; kanske är det till och med så att kvinnan aldrig tidigare har känt tillhörighet till en plats. I original heter boken Daheim. Jag tänker att detta ord kan tolkas både som att ”hitta hem” och att ”känna sig hemma”. Tack och lov utan något övertydligt slut är det detta kvinnan tycks göra – hon hittar hem och når därmed någon slags försoning med det som har varit, samtidigt som hon med förtröstan inser att det går att bli någon annan; det går att välja nya sätt att förhålla sig till världen utanför en själv. Hemma befolkas av en lång rad mer eller mindre vingklippta och inte alltid så sympatiska människor. Här gick också åsikterna om boken isär, vilket leder till den alltid lika intressanta frågan: hur förhåller man sig till en roman vars karaktärer framstår som osympatiska?

Lillemor Åkerman

Morgon i Jenin av Susan Abulhawa Norstedts förlag
Judas av Amos Oz Bonnier Pocket
Hemma av Judith Hermann Weyler förlag
Ovanjorden av Mikael Berglund Albert Bonniers förlag

EN FISKEHISTORIA BLAND TORVTROLL OCH SPEJON

Foto: Laura Malmivaara

Finska Juhani Karilas debutroman Att fånga en liten gädda blir ett uppfriskande möte för läsaren där det inte går att förutse händelseförloppet. Mia Rosengren uppskattar kontrasterna – det obarmhärtiga och det loja – det exotiska och det hemtama. 

Debutromanen Att fånga en liten gädda av finska Juhani Karila liknar inte något jag mött i bokväg på länge. Det känns som en återgång till litteraturen jag läste på 80-talet. Innan mobiltelefoner och det på något vis lite snabbare livet började. Det är ett lågmält, inkännande, magisk realistiskt, mytologiskt berättande, en mix av Tove Jansson, Torgny Lindgren, Neil Gaiman, Arto Paasilinna och Karin Smirnoff.   

I det jag tror jag ska bli en vanlig fiskehistoria om Elina Ylijaako dyker det snabbt upp randben stora som helikoptrar, torvtroll som äter älgar, jotun, spejon och en förrädisk talande näck. Allt lika naturligt som en kopp kaffe på morgonen.   

Hon sänkte spöet och tittade på Näcken. Försökte se varelsens struktur, vävd av lögner. Hon sa: – Vad gör du här? Den här tjärnen är för liten för dig. Näcken torkade gyttja från kinden med fingret. – Du är verkligen välinformerad om mina preferenser.  

Elina brukar fånga gäddan på första kastet. Under första dagen går linan av eftersom den är gammal och spröd. Vid andra försöket med en ny lina som hon köpt av Keijo i fiskebutiken hjälper näcken till att ställa till det för Elina. Parallellt med fiskandet får vi långsamt möta Elina och förstå vad det är som gör att hon måste upp till hembyn Vuopio för att fiska upp en gädda varje år. Och det blir inte bara en fiskehistoria. Kriminalinspektör Janatuinen får i uppdrag att söka upp Elina som är misstänkt för mord och börjar sitt letande i fiskebutiken. Det spårar snabbt ur när fiskebutiksägaren Keijo ber om hjälp med en sak hemmavid och Janatuinen inte vågar säga nej. För chefen har sagt att hon ska tacka ja till allt, annars blir det bara problem.  

Janatuinen ställde sig bredvid Keijo. Spejonet stördes inte av att de kom närmre utan tittade bara lyckligt på dem. I pälsen hade det löv, jord och växtdelar från skogen. Det låg också skräp överallt i köket, där varelsen uppenbarligen hade rumsterat länge. Skåpdörrarna stod öppna. Grytor, stekpannor och torrvaror hade tagits ut. Diskhon var överfylld av makaroner.  – Det här är fröken polis, sa Keijo. – Hon ska gå och meta med dig.  

Det oväntade är aldrig långt bort. Och inte heller Norrlands träsk och myrmarker. Myggbett och bromsbett. Det obarmhärtiga och det loja. Det exotiska och det hemtama. Det är nog det som gör att jag bara älskar den här boken. Kanske är det dock en fördel att som läsare tycka om fiske, vilket jag gör. Därför tipsar jag även om en fin present till någon som tycker om att fiska; Gäddbibeln av Tobias Fränstam. En 300 sidor tjock och fin essäistisk faktabok med all information man kan önska sig och lite till om den mytomspunna gäddan. En gång i tiden fiskade jag upp en 130 cm lång tio kilo tung gädda i Viskan utanför Veddige. Men det är en annan historia. Helt olik Karilas bok. Tack och lov för det.  

Mia Rosengren

Att fånga en liten gädda 
Juhani Karila  
Översättning: Emil Johansson 
Bookstrap publishing, 2024 
Roman, 300 s. 

PÅ TUR MED TOMAS BANNERHED

Foto: Ulrica Zwenger

Ett samtal med Tomas Bannerhed om hans två romaner och de på senare tid utgivna essäsamlingarna En vacker dag och Hemma vid myren, blir för Andrea Johansson en påminnelse om vikten av att ibland stanna upp och betrakta naturens många underverk.

En bit in i april månad hade vi besök av Tomas Bannerhed i Varberg. Det blev två välbesökta författarsamtal där han generöst delade med sig av delar av sitt författarskap, ett på Stadsbiblioteket som Lillemor Åkerman höll i och ett på lokalbiblioteket i Kungsäter där jag samtalade med honom. Det går ju inte att presentera honom utan att nämna debutromanen Korparna som tog litteratursverige med storm när den gavs ut 2011. Den belönades med priser som Augustpriset och Borås Tidnings debutantpris. Boken blev översatt till inte mindre än nio språk och vågen av allt som det förde med sig tog några år i anspråk. Efter fyra år kom den andra boken I starens tid (2015), en fackbok som är ett samarbete med Brutus Östling. Därefter kom romanen Lugnet (2018) som precis som Korparna framför allt berör ämnet psykisk sjukdom och hur det påverkar närstående familjemedlemmar. De innehåller båda en hel del mörker men Bannerhed låter redan i sin första bok naturen och fågelliv ta stor plats. Böckerna som kom sedan, En vacker dag (2021) och Hemma vid myren (2023), är ren naturprosa och en fröjd att läsa för den som är minsta naturintresserad, eller vill lära sig, för det gör man också.

En vacker dag utspelar sig under en enda dag, från tidig morgon till sen kväll, och är full av nära betraktelser och iakttagelser kring olika arter. Jag fascineras av hur mycket fantastiskt man kan se om man bara stannar upp, och det i ens närmiljö, där man står precis just nu. Jag fick en liknande upplevelse fast då på plats ute i karg fjällmiljö, på väg in en liten bit i Sarek och upp på Skierfe. Det var när jag hade gått en lägre sträcka och tagit mig uppför ett antal höjdmeter och orken började tryta. Takten blev allt långsammare och jag orkade inte längre lyfta blicken och se ut över de storslagna vyerna, utan tittade bara ner på marken där jag satte den ena foten framför den andra. Då lade jag märke till de små, små ljusa blommorna som tappert växte där nästan ingenting annat kunde växa vilket faktiskt i sig gav ny energi att trampa vidare. Bannerhed erbjuder liknande upplevelser fast i bokform och har en otrolig förmåga att fånga händelser hämtade ur naturen och sedan framställa dem med sådan detaljrikedom att man fattar storheten i det lilla man har rakt framför sig. Och det måste inte vara att man befinner sig i urskogen eller har en frodig parkliknande trädgård hemma, det kan lika gärna vara en buske utanför fönstret på jobbet, eller på en promenad någonstans där det finns lite natur av något slag. Det finns alltid något att upptäcka.

Hemma vid myren består av en samling texter av vilka flertalet tidigare publicerats i olika tidskrifter och på kultursidor. Inför denna utgivning har de omarbetats och några texter är också nyskrivna. Varje avsnitt handlar om en art, övervägande fåglar och växter, men även möten med en biodlarmästare och konstnärerna Lars Jonsson och Johanna Karlsson, samt om litteratur som till exempel den norske författaren Tarjei Vesaas bok Fåglarna från 1957. Den talade vi om på författarsamtalet och då om morkullans betydelse, när morkulledraget förflyttade sig till att gå rakt över huset där romankaraktären Mattis bor med sin syster Hege. Hur fåglar haft betydelse för människor i olika tider, nära till hands i sammanhanget ligger ju korpen som sågs som illavarslande. Bannerhed nämnde också Harry Martinsons naturprosa som en viktig inspirationskälla. Här kom vi också in på artkunskapens vikt och värde. Är det viktigt att veta vilka organismer som lever på vår jord förutom vi människor? Naturligtvis kan tyckas, för att förstå hur allt hänger samman; olika miljöers värde för olika arter och för att visa respekt inför annat levande. Själv har jag fått med mig en del av mitt intresse från barndomen då min faster tog med mig ut för att titta på den fridlysta nattviolen som doftade starkare framåt skymningen, humleblomster som är som små konstverk om man tittar riktigt nära, skiftande från mörkt vinrött till ljust gammalrosa och den illgula kabblekan och dess namn som Bannerhed skriver intressant om. Min mamma hade ett fågelbord utanför köksfönstret så att vi såg domherrarna, blåmesarna och talgoxarna komma och äta frukost om vintrarna. Böcker och en affisch med våra vanligaste fåglar hade vi också, och en kattuggla som brukade sitta i den gamla ladugården. Alla har vi egna minnen och de lockas fram när man läser Bannerheds texter. Och det skadar inte att bli påmind om att sluta rusa genom livet, stanna upp lite oftare och tillåta sig betrakta det liv som faktiskt finns, som pågår här och nu.

På Sveriges Radio Play finns Bannerheds bevingade vänner att lyssna till för den som vill, passar bra om man vill lära sig lite om nya arter eller bara njuta en stund. Avslutningsvis ett kort smakprov ur Hemma vid myren där han skriver om trastsångarens bo:

Boet fäster den runt några tjocka strån rätt lågt över vattnet, vilket gör att ungarna får börja sin stund på jorden med en liten hissfärd, om än i slowmotion. När vassen växer får bokorgen vackert följa med, och så kommer de nykläckta små en liten bit närmare himlen för varje dag som går.

Andrea Johansson

Hemma vid myren: och andra texter om naturen i våra liv
Tomas Bannerhed
Weyler förlag, 2023
Essäer, 188 s.

En vacker dag
Tomas Bannerhed
Weyler förlag, 2021
Essä, 170 s.

MÅNGBOTTNAT AVSLUT I TRILOGIN OM FRIDHEMSPLAN

Foto Jesper Petersen

En utmanande roman som kräver sin läsare men som också roar skriver Lillemor Åkerman om Stefan Lindbergs nya bok Viskarna. Med en mix av verklighet och fiktion skapar han mycket läsvärd samtidslitteratur.

Romanen Viskarna avslutar Stefan Lindbergs trilogi Fridhemsplan. Där ingår även Nätterna på Mon Chéri (2016), en dokumentärroman om en av de huvudmisstänkta för mordet på Olof Palme, den så kallade ”33-åringen”, och den existentiella rysaren Splendor som gavs ut 2020 och nominerades till Augustpriset samma år.

Viskarna beskrivs som en roman i åtta berättelser där författaren Stefan Lindberg är berättare och ibland även huvudperson, vilket ju kan ställa till det för läsaren. Hur mycket är självbiografiskt och hur mycket är fiktion? Jag är övertygad om att de flesta som tar sig an Viskarna någon gång under läsningen tar fram mobilen för att googla – har detta hänt i verkligheten eller bara i författaren Stefan Lindbergs huvud? En hel del i romanen refererar till sådant som faktiskt har hänt (om än kanske i något förvanskad form). Till exemplen en serie artiklar i Expressen sommaren 2023 där Stefan Lindberg med milt raseri skrev om tillståndet i det litterära Sverige. Likaså nämns nomineringen till Sveriges Radios Romanpris 2021 för romanen Splendor. Dit hör för övrigt ett av bokens allra roligaste partier (ett av många!). Via sonen Sam har Stefan Lindberg fått veta att det sprids rykten om att han knarkar. Huvudryktet lär komma från P1 och Romanprisets jurydiskussioner, samtal som romanens Lindberg inte lyssnat på men tillåter sig spekulera om:

De nominerade titlarna live-rådbråkades nämligen alltid av utvalda IOGT:are och naprapater och när Sam beskrev vad de sagt om Splendor, och därmed (enligt Sam) om mig, kunde jag föreställa mig hur det låtit. Någon förfäras över allt knark och sex och programledaren försöker (utan att lyckas) få gruppen att tala om litteratur och inte privatmoral tills någon studierektor från Malmköping suckar ‘stackars den här författarens barn’.

Jag blev ju bara tvungen att lyssna på juryns diskussioner om Splendor och tror inte riktigt på att Stefan Lindberg inte har lyssnat. För även om citatet ovan är en något omarbetad version av hur diskussionerna gick är det ändå helt ”sant” och som sagt mycket roligt. Tycker i alla fall jag som har lett åtskilliga boksamtal genom åren, många gånger om romaner med mer eller mindre osympatiska huvudkaraktärer. Jag slutar aldrig att förvånas över hur en del läser ”allt” som autofiktion och vilken effekt osympatiska huvudpersoner kan ha på vissa läsare. Inget ont i det, för samtalen blir roligare när inte alla tänker lika.

I de åtta berättelserna rör vi oss från 1980-tal fram till idag, från Alingsås till Stockholm. Vi får läsa om Stefan Lindbergs spionmisstänkte far och hans väg in i demensen. Om mamman och hennes systrar som har ett alldeles eget språk när de talas vid i telefon. Lindberg får ett stipendium av Svenska Akademien och drar i väg till ett slott med en park av påhittade döda. Han deltar i en skrivarkurs och inleder en relation med dess både skrämmande och lockande kvinnliga ledare. Av trängande ekonomiska behov blir han inom Skapande skola en del av projektet ”En egen författare”, där han blir mentor för en elev som är en del av ett mystiskt tonårssällskap med ett visst intresse för döda människor. I berättelsen Coming of age får vi följa Stefan Lindberg in och ut ur den frireligiösa rörelsen där den kristna, numera avdankade popmusikern Hjalmar Cedergren spelar en viktig roll. I den sista berättelsen, i vilken en avancerad tidsmaskin presenteras, får romantiteln Viskarna sin förklaring och Stefan Lindberg får veta något som ställer allt han tidigare känt till på ända.

Ja, ni hör, detta är en myllrande roman som kräver sin läsare – det är inte en roman man slöläser. Jag skulle vilja beskriva den som att man kliver in i ett Lindbergskt universum; ett universum som utmanar och roar på samma gång och där jag mer än gärna befinner mig.

I en av de tidigare nämnda texterna i Expressen skrev Stefan Lindberg: ”Litteraturen ska göra något med en. Då har man tagit en personlig risk, både som läsare och författare. Så ska man skriva. Och läsa.” Viskarna är en roman som i mina ögon lever upp till den devisen. Jag har ju ingen större aning om vad skrivandet av Viskarna gjorde med författaren Stefan Lindberg, men något gjorde den, det är jag säker på. Kanske det här: ”Köper soppåsar och reflekterar över Allan Petterssons förhållande till den egna biografin; ”Mitt material är mitt liv, det välsignade, det förbannade”. Vad skulle han ha sagt om romanens klassberättelse, den som jag först vid 50 års ålder lyckades göra kärlek av?” (Stefan Lindberg under vinjetten ”Min helg”, SvD Perfect guide, 240413). Att Viskarna är en berättelse om klass är kanske inte det första man tänker på som läsare, men i ljuset av den sista berättelsen och med den resa romanens Stefan Lindberg gör, från pojkrummet i Alingsås till det finaste litterära rummet, Svenska Akademien, blir detta tema tydligare.

Mig som läsare har Viskarna också gjort något med. Den väckte min något insomnade lust till litteratur och läsande som en tid gått på lågvarv. När jag nu skriver om Viskarna känner jag också att jag tar en personlig risk – för hur ska man egentligen skriva om denna märkliga, roliga och mångbottnade roman för att göra den rättvisa? Att Stefan Lindberg står med en fot i verkligheten och den andra i en myllrande fantasi, som sömlöst går in i varandra, råder det ingen tvekan om. Fenomenet autofiktion, självbiografisk roman eller den allt vanligare beteckningen verklighetslitteratur efter norsk modell, har och fortsätter att orsaka visst huvudbry bland läsare, men kanske framför allt bland kritiker. Under senare år har fenomenet diskuterats flitigt i media och nu är det dags igen. I Expressens artikelserie Angående verklighetslitteraturen gör författare, kritiker och forskare ett försök att gå till botten med den litteraturform som, enligt tidningens utsaga, har dominerat i Norden de senaste decennierna. När det gäller Stefan Lindberg ”erkänner” han i slutordet att trilogin Fridhemsplan är lika självbiografisk som uppdiktad. Vill man sedan som läsare spekulera i vad som är sant och vad som är påhittat kan man ju göra det – eller helt enkelt bara njuta av litteraturen i sig.

Lillemor Åkerman

Viskarna
Stefan Lindberg
Albert Bonniers förlag, 2024
Roman, 348 s.

EXPERIMENTELLT ARGENTINSKT FÖRFATTARSKAP

Copyright Timo Berger

Fredrik Svanå har läst César Airas Sömmerskan och vinden, en roman som väcker förundran bortom rimlighetens gränser. Vem vill inte följa med på en absurd roadtrip genom Patagoniens vildmark?

Den argentinske författaren César Aira har skrivit över 120 böcker och är en av de största författarna i den spansktalande världen men som flertalet författare utanför Europa eller USA är han inte så känd i Sverige. César Aira tilldelades Formentorpriset 2021.

Romanen Sömmerskan och vinden börjar med att författaren César Aira sitter på ett kafé i Paris och försöker skriva en roman. Det enda han vet är att den ska handla om en vind och en sömmerska men han börjar skriva om sitt första viktiga minne, när han och hans kompis Omar leker på ett lastbilsflak och Omar försvinner spårlöst.

Omars mamma Delia, som är sömmerska, får panik och tar med sig brudklänningen hon håller på att sy i en taxi efter långtradaren som skulle söderut till Patagonien. Omars pappa, Ramón tar sin röda gamla lastbil för att ge sig efter sin fru och son. Silvia som skall gifta sig ger sig efter Delia i sin lilla himmelsblå bil.

Boken är inte skriven som en realistisk återgivning av verkligheten utan här svävar César Aira ut i en magisk och helt absurd värld. Jag tänker att det påminner om magisk realism, det finns ju flera sydamerikanska författare som är kända för denna stil t.ex. García Márquez, Isabel Allende m.fl. César Aira kallar själv sin stil “fuga hacia adelente” (flykt framåt). Improvisation är nyckelordet. 

I romanen växlar tid, storlek och avstånd konstant. Det som händer är att man får följa med på en helt fantastisk och galen roadtrip, ut till vildmarken i Patagonien. Naturlagar finns inte här, allt kan hända och händer, en del saker är svåra att förstå men berättarglädjen fyller mig som läsare och efter ett tag känns det inte konstigt att stormvinden pratar och är förälskad i en sömmerska.

Delia blev vettskrämd. Stormvinds avsikter klarnade och fyllde henne med rädsla. Var det möjligt att ett väderfenomen hade förälskat sig i henne?

Kvinnor som byter hudfärg och brudklänningar som svävar på 10 000 meters höjd. Det finns monster och det finns atmosfärstidvatten som gör att t.ex. lastbilar blir osynliga. Man kan satsa berg när man spelar kort. Det är skruvat och han skriver experimentellt och det är omöjligt att gissa vad som ska hända härnäst.

Jag tycker att det är härligt att läsa en berättelse som känns fri, den utspelar sig till största delen i Argentina men naturlagar, regler, orsakssammanhang finns inte. Det mesta är absurt och det känns ibland som om man befinner sig i en målning av Salvador Dalí Jag tror att en förutsättning för att uppskatta en bok som den här är att man låter sig dras in i berättelsen och lämnar verkligheten och naturvetenskapen helt utanför. Precis som man gör när man läser en saga.

Sömmerskan och vinden är olik alla tidigare böcker jag läst och en verklighetsflykt som skapar en förundran över vad som är möjligt i fantasins värld. Jag tänker läsa fler böcker av César Aira, jag förstår inte allt i romanen men den är både underhållande och oförutsägbar.

Fredrik Svanå

Sömmerskan och vinden
César Aira
Översättning: Djordje Zarkovic
Bokförlaget Tranan, 2024
Roman, 151 s.

MINNET AV ETT FOLKMORD

Bild: Catherine Hélie/Gallimard

Andrea Johansson har läst Inyenzi eller kackerlackorna av Scholastique Mukasonga. En bok som handlar om det ofattbara folkmordet i Rwanda för 30 år sedan men också ger en möjlighet att få uppleva en annan verklighet.

Scholastique Mukasongas bok Inyenzi eller kackerlackorna är den rwandiska författarens självbiografiska debutbok. Det är den tredje i ordningen utgiven på svenska där Maria Björkman står för översättningen, men kom ut redan 2006 på franska vilket är språket hon skriver på. Barfotakvinnan (2022) utkom två år senare på originalspråk. Mukasonga har skrivit ca tio böcker och tilldelats priser som Prix Renaudot och Simone de Beauvoir-priset. På svenska finns även romanen Madonnan vid Nilen (2020). Det är i fall som dessa jag är så otroligt glad över att det finns förlag som Tranan som ser författarskap som skildrar liv, människor och skeenden i andra delar av världen, och tar dem till svenska läsare.

Boken tar sin början i slutet av 1950-talet då författaren är tre år gammal och har sina första minnen, vilka är fyllda av skräck från när våldsamheterna mot tutsierna utbröt. Hon var tillsammans med sin mamma när de såg rök stiga från Mont Makwazas sluttningar och nerifrån dalen, sedan ett muller av skrik och ljud när gängen drog fram med macheter, påkar, pilbågar och spjut och satte eld på bostäder och fähus. Något som sitter djupt rotat i henne än idag. I Inyenzi eller kackerlackorna skriver hon tydligt bit för bit, om händelserna som leder fram till det stora folkmordet 1994. Jämfört med Barfotakvinnan som är en berättelse om hennes mor och en slags hyllning till alla tutsikvinnor som gjorde allt för att skydda sina barn under den här perioden, är det här en mörkare berättelse att ta sig igenom. Bland de mörkare jag läst på senare år faktiskt. Även om det var väntat – jag visste ju om att boken skulle handla om just detta, men det blir ändå jobbigt. Jag får stundtals värja mig och helt sakligt bara läsa texten och de passager som beskriver vad människorna utsätts för. Boken är också beskrivande i den mening att miljöer, göromål i vardagen och traditioner förklaras tydligt. Det som slår mig mest bland dessa fasansfulla övergrepp och förminskande av människor, är under vilken lång tid de levt med terror, så lång period deras folk varit utsatta för trakasserier. Liksom en väntan på den död som komma skall. Är det ens lönt att försöka fly och gömma sig gång på gång, när de kanske nästa gång ändå blir ihjälslagna?

Mukasonga gör bra ifrån sig i skolan och kommer in på Notre-Dame-de-Citeaux i Kigali. Detta trots att hon och de andra tutsierna behandlas som avskum – inyenzi, kackerlackor som ska utrotas, inkvoterade, och är där på nåder. Tillsammans med en av sina bröder flyr hon till grannlandet Burundi 1973 och fortsätter studierna. De turas om att försörja varandra, medan hon studerar till socionom arbetar brodern och när hon tagit examen arbetar hon så att han ska kunna studera klart på läkarutbildningen. De kan knappt ha någon kontakt med kvarvarande familj eftersom det innebär direkt fara för familjen. Hon träffar så småningom en fransman som hon gifter sig med och kan då resa tillbaka med franskt pass för att hälsa på någon enstaka gång. Många år går och hon skapar sig ett liv i Frankrike. När hon nås av nyheterna våren 1994 kämpar hon med att försöka hålla ihop, ta hand om barnen och sitt arbete samtidigt som familjemedlemmar slaktas i Rwanda.

När jag fick höra om de första massakrerna av tutsier som följde omedelbart efter Habyarimanas död var det som ett kort ögonblick av befrielse: till slut! Nu behövde vi inte längre leva i väntan på döden. Den var här. Det fanns inte längre något sätt att undkomma den. Det öde som tutsierna var dömda till skulle fullbordas. En morbid belåtenhet for genom mitt huvud: vi hade ju vetat det så länge i Nyamata!

Det tar tio år innan hon förmår sig åka tillbaka för att söka efter familjens kvarlevor. 37 familjemedlemmar mördades. Den 7 april var det 30 år sedan folkmordet i Rwanda inleddes.

Det är en bok jag önskar får många läsare, inte bara för att läsa om det ofattbara som skedde, den grymma verkligheten utan också för att få uppleva en annan verklighet – den exotiska eukalyptusskogen, det efterlängtade regnet och vara med vid tillverkningen av urwarwa, bananölet som görs med traditionella metoder. Det är en bok jag kommer bära med mig länge, den ger mycket att fundera över. Både över människorna som föll offer och de som överlevde.

Andrea Johansson

Inyenzi eller kackerlackorna
Scholastique Mukasonga
Översättning: Maria Björkman
Tranan, 2024
Roman, 197 s.

Våffla versus surdegsbröd

Maria Rosengren har tagit sig an två hyllade poeter, Varbergs egen ”kommunpoet” Ingela Strandberg och Aya Kanbar som succédebuterade 2021 med diktsamlingen Hyperverklighet. I erfarenhet skiljer det 60 år mellan poeterna, och även tematiken skiljer sig åt, men båda får Maria att känna sig som en större människa efter att ha läst deras poesi. 

Jag har läst två svenska kvinnliga poeter i vår. Vår egen ”kommunpoet” Ingela Strandbergs femtonde lyriksamling När jag var snö och Aya Kanbars andra bok Aftongata. En åttioåring och en tjugoåring Båda hyllade. Går det att jämföra deras poesi? Kanbar skriver om att lämna ungdomen och att bli vuxen. Strandberg skriver om döden. Det är vitt skilda upplevelser och texter. Kanbar skriver med en slags rytm som jag tycker mig känna igen från flertalet poetry slamläsare och som jag ibland tycker står i vägen för ordens innebörd. När rytmen tar över och blir någon slags egenvärde tappar jag lätt intresset. Strandberg låter sällan rytmen stå i vägen för innehållet. I hennes bok på 46 sidor finns en femtedel av alla ord som Kanbar använder på sina 72. Ändå får hon på något vis mer sagt. Och jag behöver inte söka upp eller djupt fundera på innebörden av ord som heliocentrisk, diminuendo, liminalitet etcetera. Fast det är också härligt att smaka på ord. Att få fundera på hur Kanbar hittat fram till orden och varför hon väljer att skriva kring just de här. Men det är lätt att tappa känslan i läsningen. Det känns ibland lite för utstuderat. Kanske är det bara en fascination över ord. Kanske är det djupdykningarna in i språket som tillsammans med hennes ungdomlighet gör henne exceptionell som här i inledningsdikten Skymning. Det är en härlig inledning i en bok men jag får nästan lite väl mycket att fundera på:  

kickade klichéer  

 våra heliocentriska ritualer; 

 persikohimlen ovanför  

 smälter in i dina ögon  

 & hamnar sedan  

 i dina drömska tårar  

I Strandbergs texter är det lättare att vila och ta in bilden av vad som sker.  Fast man kan också fundera över hur ett lögnaktigt ljus ser ut, som här i hennes inledning: 

Med den döda katten i baksätet  

kör vi genom landskapets 

lögnaktiga ljus 

Det är svårt att beskriva men på något vis får jag lenare bilder av att läsa Strandberg och upplever en slags frasighet hos Kanbar. Det är nog mitt bästa sätt att beskriva hur jag känner skillnad i läsningen. Kanske kan jag dra det så långt att jag jämför Kanbar med en knaprig våffla med skarp hallonsylt och fluffig grädde medan Strandberg är som en långjäst surdegsbrödskiva med hårda kanter och lent smält smör på.   

När Daniel Sjölin skriver om Strandbergs tidigare bok Nattmannen låter så här: ”My god, det här är hardcore. Det här är det hårdaste jag läst på ett decennium.” Och refererar till hur Strandberg återigen klär Halland som sitt Halloween. Tänker jag, som inte funderat på att det är så hårt och kargt att ja, visst är det så även i När jag var snö. Där hela universum är det som ser oss dö. Där allt som går sönder inte kan lagas. Och där man ingenstans hör hemma. Men det är också mjukt emellanåt. Små glimtar av att känna ljuvlig kärlek. Att sitta i lycka. Men det är glimtar. Sen är det tillbaka till det eländiga, det förföriskt men illavarslande lockande. Det fula. Som bara är. För det är mycket som bara är i Strandbergs dikter. Hon ger mig som läsare en bild som är min att iaktta utan att döma. Överhuvudtaget är hennes dikter härligt fördomsfria. Jag känner mig som en större människa efter att ha läst. Och det är lite samma sak efter att jag har läst Kanbar. Fast mer för att språket lyfter mig på något vis. Det är ett nytt nyfiket språk. Jag blir väldigt sugen på att läsa mer lyrik efter de här två böckerna. Kanske är det vilan jag vill åt. Att få ta in det jag läser och läsa om. Smaka på orden. Att inte skynda fram för att komma till ett slut. Utan att bara få vara i nuet. Jag blir lite lycklig av att läsa Kanbar.

Vi är varandras kungamakare,  

Varandras sol & måne 

Alla parallella linjer i världen 

Vill ha vår symbios 

Jag vill att alla mina framtida bekanta 

Ska höra hennes namn klinga från mina läppar 

Och jag måste få avsluta med något av det stora jag finner så oändligt vackert i slutet av Strandbergs bok. Där hon som ständigt är på väg till något annat och som sällan finner ro till sist verkar göra det.  

Kom så går vi ner till busshållplatsen 

Inte för att resa 

Utan för att stanna  

Mia Rosengren 

När jag var snö 
Ingela Strandberg 
Norstedts, 2024 
Lyrik, 47 s. 

Aftongata 
Aya Kanbar 
Nirstedt/Litteratur, 2023 
Lyrik, 228 s. 

GLAD PÅSK!

Vad läser en bibliotekarie under påskhelgen? Är det påskekrim som gäller, feelgood, facklitteratur, en samtida god roman eller tar man sig kanske an en tung klassiker? Svaren får du här nedan. Vi önskar er en riktigt fin påskhelg!

GLAD PÅSK! Hälsar Mia, Lillemor, Fredrik och Andrea

***

Den norska traditionen påskekrim, dvs att att packa med sig en deckare till den långa norska påskledigheten, börjar så sakteliga bli ett begrepp även för svenska läsare. Jag är inte ett stort fan av kriminallitteratur men den här påsken tänker jag återknyta kontakten med en av mig mycket uppskattad kriminalförfattare, skotska Denise Mina. Det får bli Verkliga brott som av DN:s deckarexpert Lotta Olsson beskrivs så här: ”Våldsamt rolig, galen och actionspäckad historia om tvåbarnsmamman Anna vars dag börjar alldeles normalt men spårar ur när hennes bästa vän knackar på dörren. Denise Mina har en en förmåga att beskriva katastrofer så att man inte kan hålla sig för skratt.”  Dessutom finns det även en andra del i serien, Relik, där true-crime-duon Anna McDonald och Fin Cohen ger sig i väg på en resa genom Europa, där de hamnar mitt i en värld av internationella konstsmugglare, bedragare och religiösa fanatiker. Den får också följa med på min påskledighet.

Lillemor Åkerman

***

För min del blir det ingen kriminalroman i påsk men väl en historisk roman som är baserad på ett gammalt och uppmärksammat rättegångsfall. Det är Zadie Smiths senaste bok Bedragaren jag är nyfiken på att läsa. Den kretsar kring bedrägerirättegången The Tichborne trial som gäckade och engagerade människorna i 1870-talets England. Eliza Touchet arbetar som hushållerska hos sin kusin författaren William Ainsworth och är bokens huvudkaraktär. Ainsworth var mentor till Charles Dickens en gång i tiden. Eliza blir fascinerad av händelserna och personerna i rättegången, är australiern som utger sig för att vara arvinge till den adliga familjen Tichborne den rättmätige arvingen? Och vem är mannen från Jamaica som blivit kallad som vittne? En bok om klassamhälle, kolonialism och som bokens baksidestext lyder ”En gnistrande intelligent berättelse om hyckleri, autenticitet och förklädnader.” Kritikerna har inte varit helt eniga, det har bjudits både ris och ros, men det gör mig bara ännu mer intresserad av att vilja läsa. Det finns också en färsk intervju med Zadie Smith i SVT’s program Babel för den som vill.

Andrea Johansson

***

Stefan Bergviks Terranauterna är en av de vackraste faktaböckerna jag sett i år. Med vackra kartor från tidernas begynnelse, ritningar av luftfarkoster och upptäcktsresandes anteckningar gör han en essäistisk bok som handlar om upptäckandet av vår planet. Om hur förståendet för omvärlden inte bara var positivt utan förde med sig kolonialism och imperialism. Det är nog ingen bok att sträckläsa, men en bok att ha liggandes och njuta av i omgångar. Det är svårt att se sig mätt på de vackra illustrationerna i lite dov färgskala.

En roman som jag tror mycket på är Veronika Malmgrens Utanför revet. Här handlar det om att upptäcka sig själv och rita upp sin inre karta. Om att se banden mellan sig själv och andra. Om vad som händer när man beger sig utanför revet, utanför gränserna som är uppsatta i ens liv.  En liten lågmäld psykologisk pärla till roman som kan passa en lugn kväll efter ett rejält grävpass i trädgården.   

Mia Rosengren

***

Det blir ingen deckarläsning för mig i påsk utan jag tänker grotta ner mig i Harry och Moa Martinsons liv. Ebba Witt-Brattström har skrivit dubbelbiografin Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd och har lika mycket fokus på Harry Martinson som på Moa Martinson. De var gifta mellan 1929 och 1941. Förra året (2023) kom Johan Svedjedals tjocka biografi Min egen elds kurir – Harry Martinsons författarliv och det ska bli intressant att åter få läsa om paret Martinson och deras fantastiska författarskap men fruktansvärt tragiska kärlekshistoria som aldrig slutar fascinera.

Fredrik Svanå

MÖRK CHILENSK KLASSKILDRING

Foto: Lorena Palavecino

I Rent hus skriver Alia Trabucco Zerán effektfullt fram romanen genom ett hembiträdes ögon. Ett perspektiv som engagerar och behövs enligt Lillemor Åkerman, men där man också får anledning att värja sig när författaren steg för steg tar riktning mot katastrofen; ”…jag känner mig på något sätt som inlurad i detta totala mörker.” 

Redan en av årets första dagar utsåg kulturjournalisten Katarina Wikars på Sveriges Radio Rent hus av den chilenska författaren Alia Trabucco Zerán till årets bästa roman. Wikars är långt ifrån ensam om att hylla romanen, det är många både recensenter och författarkollegor som höjer den till skyarna och även Trabucco Zeráns andra två böcker, debutromanen La resta och faktaboken Las homicidas, som skildrar fyra kvinnliga mördare ur ett feministiskt perspektiv, har fått stor uppmärksamhet och både nominerats till och vunnit litterära priser.  

Det var med andra ord med högt ställda förväntningar jag tog mig an Rent hus och det har nu gått några veckor sedan jag läste klart boken. Jag har i mina tankar åtskilliga gånger återvänt till romanen. Det var längesedan en berättelse gjorde mig så förbryllad och osäker på vad jag egentligen tycker, den skickade onekligen ut mig på osäker mark. Så på ett sätt har Wikars och alla andra rätt, Rent hus är en läsvärd roman, men också svårsmält och inte helt lätt att bara “tycka om”. Varför återkommer jag till.  

Rent hus inleds med slutet – en flickas död. Resten av romanen utgörs av en kvinnas berättelse om de omständigheter som ledde fram till dödsfallet. Kvinnan heter Estela García, sitter bakom lås och bom och vänder sig till en anonym samling människor med sin berättelse. Vilka är dessa människor? Är det vi läsare? En jury? Samhället? Finns det ens någon där på andra sidan väggen som lyssnar till det kvinnan har att berätta? 

Den här historien börjar på flera olika sätt. Jag skulle till och med våga påstå att den börjar om hela tiden. Men säg mig vad en början är. Förklara till exempel om natten kommer före eller efter dagen, om vi vaknar efter att ha sovit eller sover för att vi har vaknat. Eller, så att ni slipper reta upp er på mina sidospår, tala om för mig var ett träd börjar: om det är i fröet eller i frukten som nyss omslöt varje samma frö. Eller om det kanske är i grenen där den blomma som växte som sedan förvandlades till frukten. Eller rentav i själva blomman, är ni med? Inget som är så enkelt som det ser ut. 

Det enda som är säkert är upplösningen: i slutändan kommer allt ändå att rasa samman. Och upplösningen på den här berättelsen lyder så här – är ni säkra på att ni vill höra den? 
Flickan dör. 

En slags startpunkt för den här texten får bli något om Estelas bakgrund. Hon är uppvuxen på ön Chiloé i södra Chile, under fattiga men trots allt kärleksfulla förhållanden. I 30-årsåldern bestämmer hon sig för att ge sig av till huvudstaden Santiago för att söka arbete som hembiträde, för att kanske kunna ge mamman allt det där som familjen saknar, en platt-tv, två kor, några lamm, ett nytt badrum, ett växthus… Mamman som själv arbetat som hembiträde hela livet avråder dottern från att åka, risken att hon aldrig kommer tillbaka är alldeles för stor. Mamman tycks mena att ett fattigt liv i frihet är att föredra framför att vara avlönad i fångenskap. Estela, fast besluten om att vara tillbaka i södern efter bara några månader med massor av pengar, ger sig trots moderns avrådan i väg till Santiago och hittar snabbt ett arbete hos ett välbärgat par. 

Rent hus utspelar sig huvudsakligen inom detta hems fyra väggar, som ett slags kammarspel där Chiles stora samhällsproblem, som protester och våld i olika former, regnbrist, torka och klimatförändringar, sipprar in via radio och TV. Om Estela själv vuxit upp i kärlek är det raka motsatsen i detta hem, det saknas kärlek på alla nivåer. Mellan man och hustru, mellan föräldrar och barn och självfallet mellan arbetsgivare och arbetstagare, i den relationen finns det inte ens en tillstymmelse till respekt. Den enda gnutta kärlek som finns att uppbringa är den mellan Estela och en gatuhund som hon lyckas smuggla in i huset. 

Med stor detaljrikedom och som hon själv påpekar, med många sidospår, skildrar Estela livet som hembiträde, från den dag hon kliver in genom dörren till den ödesdigra dagen då flickan dör, ett liv präglat av hårt arbete och litet manöverutrymme. Familjen hon arbetar hos är synnerligen dysfunktionell och som en fluga på väggen registrerar Estela allt som händer – övergrepp, råttinvasion, föräldrarnas enorma krav på dottern, mammans och dotterns ätstörningar – det är ingen ände på hemskheterna. Att en flicka kommer att dö vet ju jag som läsare redan inledningsvis och snaran dras obönhörligen åt. Jag fasar romanen igenom för hur det ska sluta och vill verkligen veta huruvida Estela har någon skuld i flickans död, för alla mina sympatier ligger hos henne. På det viset är Rent hus något av en bladvändare, men det är också plågsam läsning.  

Det är också här mina invändningar mot romanen ligger. Mina favoritgenrer är utan tvekan feelbad och feelsad, men i Rent hus blir det nästan för mycket. Jag värjer mig mot den totala ondska som genomsyrar romanen, där kärleken mellan mamman och Estela och mellan Estela och gatuhunden inte är tillräckligt för att väga upp allt det hemska. Jag kommer på att jag flera gånger under läsningen värjer mig mot att författaren lägger till ytterligare ett vidrigt steg mot katastrofen, jag känner mig på något sätt som inlurad i detta totala mörker. Jag förstår författarens ambition att vilja skildra ett klassamhälle genom hembiträdet Estelas upplevelser och kanske är det helt fel av mig att begära att varje författare ska förse just mig med tillräckligt med ljus – eller som i en del mörka romaner till och med humor – för att jag ska stå ut.  

Årets bästa roman? Nja, inte i mina ögon. Å andra sidan har jag under flera veckor inte kunnat släppa tankarna på Rent hus, så visst är det en berättelse som engagerar på olika nivåer, både vad gäller form och innehåll, och som verkligen bjuder in till samtal. Så en bra bok, absolut. Och för att knyta an till romanens inledning, där Estela tycks prata inför döva öron. Hur ska ett hembiträde, eller för den delen alla andra som befinner sig på samhällets botten, nå ut med sina berättelser om ingen vill lyssna?  

Lillemor Åkerman

Rent hus
Alia Trabucco Zerán
Översättning: Hanna Nordenhök
Wahlström & Widstrand, 2024
Roman, 228 s.